De flesta känner nog till Bröderna Grimm. De två tyska språkforskarna som levererade sagor under början och fram till mitten av 1800-talet.
Dessa sagor var en del av deras forskning. De letade efter berättade sagor som vandrat från den enes mun till den andres öra och så vidare. Sedan tolkade de dessa sagor och på så sätt blev det en saga i själva sagan.

Bröderna Grimm är ju hyllade barnboksförfattare. Men det är ju en ren och skär lögn. När man långt senare upptäckte deras sagor så var man tvungen att skriva om dem och ändra innehållet ungefär 100%. Detta eftersom Grimms sagor mycket ofta innehöll mängder av våld och porr.

I dag är ju Grimms sagor för barn rumsrena och faktiskt en aning tråkiga.
Men nu är det ju dags att snacka film och om film som försökt adaptera Grimms sagor eller saga.

2005 kom filmen Brothers Grimm med Matt Damon och Heath Ledger i rollerna som självaste bröderna Grimm. Filmen var ett hopkok av ett tiotal olika sagor. Självklart var filmen otroligt dålig, men av någon outgrundlig anledning gick det trots allt bra när det gäller själva inkomstbringandet.

Så nu 2013 dyker en ny Grimm saga upp på den vita duken.



Sagan om Hans och Greta har fått en mer actionpackad tolkning.
Hans och Greta var ju två små barn som lämnades i skogen av sin pappa och som sedan hittade ett hus gjort av godis. I detta hus bodde en elak häxa som tvångsmatade de stackars barnen för att göra dem feta och goda så hon senare kunde ät upp dem. Men tji fick häxan för hon föll på eget trick och åkte in i den varma ugnen och dog.

Hansel & Gretel: Witch Hunters börjar på samma sätt, men efter häxans död får berättelsen en annan tvist. Hans och Greta har nu blivit häxjägare, de åker från stad till stad och dödar häxor helt enkelt. Med underliga pistoler, k-pistar, eldkastare och armborst som kan avfyra hur många pilar i rad som helst. Och som om detta inte var nog så har stackars Hans fått någon form av Diabetes då han blev tvingad att äta massa socker. Han håller på med lite injektioner då och då som går efter en underliga klocka på hans arm som även har ett larm. Jag förmodar att detta är Insulin som jag är tvärsäker på att det inte fanns under den tidsperioden.

Storyn är att en eller flera häxor har kidnappat små barn och planerar något stort så nu måste Hans och Greta klura ut vad det är som planeras och döda den eller de som planerar.
I sagan om Hans och Greta finns inget tidsdatum, men utifrån boken som jag läst och bilderna som jag sett så tror jag att det hela utspelar sig någon gång mellan 13 och 1500-talet.

Jag är ganska säker på att man under denna period inte hade kunskapen att kunna tillverka pistoler, hagelbössor, k-pistar, eldkastare och även en underlig variant av en TASER finns i filmen.

Det är action hela tiden, men dialogen är så fantastiskt hjärndöd att jag tröttnar efter tio minuter. Jeremy Renner spelar Hans och Gemma Arterton spelar Greta. För stackars Renner blir denna film ett stort nerköp för honom. Även Peter Stormare finns med i filmen och spelar stadens efterblivna och elaka sheriff.
Filmen har en förhållandevis låg budget för att vara en Hollywoodproduktion. Enbart 50 miljoner dollar. Men det luktar flopp lång väg. Filmen hade premiär i USA den 25 januari och har hitintills bara spelat in 53 miljoner dollar och det är inte bra alls.

Trist CGI, fruktansvärt manus, tramsiga actionscener, usel dialog och ett evigt flygande på kvastar och viftande med trollspön.

Jag ger denna nytolkning av Hans och Greta EN seg pepparkaka utan glasyr. 

Denna rulle kommer förmodligen att bli framröstad som en av årets sämsta filmer såvida inte något drastiskt inträffar.
Far och son (Smith) deltar i denna action/sci-fi som kostade ungefär 140 miljoner dollar att spela in. I nuläget har After Earth enbart dragit in drygt 65 miljoner dollar och måste därför räknas som årets största flopp inkomstmässigt hitintills.

Vi befinner oss ungefär tusen år in i framtiden och vi människor har flytt till planeten Nova Prime. Detta eftersom underliga och elaka rymdvarelser kom på besök till jorden och droppade ner en massa feta rymdmonster eller rymddjur vars enda syfte var/är att döda människosläktet.
Vi kämpar tappert men håller på att förlorar då plötsligt några forskare kommer fram till att dessa monster kan känna vår rädsla och om man kan kontrollera sin rädsla så kan de inte se oss.
Så man bestämmer sig för att träna soldater som kallas Ghosts eller Rangers. Dessa soldater är totalt orädda och knatar sedan runt med svärdliknande vapen och dödar de elaka rymddjuren en efter en.

Will Smith spelar General Cypher som tydligen är en legend och en vandrande mördarmaskin, iaf när det gäller att döda rymdmonster.
Jaden Smith spelar sonen Kitai som drömmer om att själv bli en Ranger men som misslyckas i Rangerskolan eftersom han är en fegis och inte kan kontrollera sin rädsla.
Nu ska far och son åka iväg på en liten utflykt till en utpost där man tränar Rangers/Ghosts, med sig i skeppet har de ett elakt rymddjur som ska transporteras till utposten så att de nya Rangerserna kan träna på att vara orädda.

Men de kommer inte fram till utposten eftersom skeppet åker rakt in i en meteoritstorm och kraschlandar på planeten jorden som är en klass 1 karantän planet med miljarder elaka djur och insekter som bara vill döda människor.
Vid kraschen bryter Cypher båda sina ben så han är ju inte mycket till nytta. Så nu måste sonen se till att bli en man och det jävligt fort.
Han måste bege sig tio mil genom fientlig skogsterräng för att kunna aktivera en maskin som ska skicka ut ett sos.

Den här filmen är så rutten att jag mår illa i hela kroppen. Varför skulle högteknologiska varelser från rymden komma och droppa en massa monster som inte kan se folk som inte är rädda?
Nu tusen år senare så är det fortfarande krig och dessa Rangers åker runt på olika planeter för att döda dessa djur. Men om det har gått tusen år varför i helvete knatar vi fortfarande runt med svärd?
Kan man inte bara skaffa ett fett lasergevär eller liknande? Verkar mer effektivt.

Självklart så har monstret som fanns på skeppet lyckats ta sig ut och nu blir det slutstrid och stackars Kitai får fett med stryk. Men han gör en Van Dame/Stallone och när allt hopp verkar ute så inser han plötsligt att inte är rädd längre och vips så kan inte monstret se honom och efter det är det godnatt för det stackars rymdodjuret.

Effekterna är inte mycket att hänga i tallen och dialogen är 100% armésnack (Yes Sir, No Sir, Roger, Roger) och Jaden Smiths skådespelartalang lyser med sin frånvaro då det hela tiden känns som han läser innantill när han levererar sina repliker.

Nej, enbart ett trött odjur får After Earth i betyg


 

En lågbudgetfilm skulle man kunna kalla The Colony som med sina ynka 16 miljoner dollar bidrog till ungefär 6 minuters total underhållning spritt under filmens först halva.
Med två så pass duktiga skådisar som Laurence Fishburne och Bill Paxton så förväntar jag mig ett bättre resultat än vad som tyvärr levereras.
Men det ska sägas att det egentliga ansvaret ligger på regissören och manusförfattaren som båda har gjort ett uselt jobb.
Det ska sägas att denna film har en enorm potential trots sin lilla budget, men detta slängs totalt bort av den otroliga inkompetens som just regissör och manusförfattare visar sig ha.

Filmen är en action/sci-fi/thriller, men jag tycker fokus ligger mest på thriller och den så kallade action som finns är bedrövlig och för tankarna tillbaka till 80-talet när man gjorde sunkiga actionfilmer där det gällde att spela hög rockmusik i bakgrunden medan dåligt koreograferade slagsmål avlöste varandra.

Handling
Filmen utspelar sig i en nära framtid där människan har förbränt jordens alla fossila bränslen och på så sätt påskyndat den globala uppvärmningen och förtunnande av ozonlagret.
För att lösa detta byggde tydligen forskare enorma stationer som kunde kontrollera vädret, men något gick jävligt fel och istället för sol och fina vita stränder så är det nu en ny istid som råder.
De lyckliga få överlevare har flytt ner under marken och bor i bunker liknande tunnlar där de kämpar för att kunna få ihop mat och hålla sig friska.

Det visar sig ganska snart att det finns olika kolonier utspridda och att dessa i den mån de kan försöker hjälpa varandra om de kan. Plötsligt är en av kolonierna i fara (de skickar ut en nödsignal så man får dra egna slutsatser av det) och Laurence och två andra ger sig iväg för att kolla vad som gått snett.
Väl framme hittar de en äldre man som låst in sig i radiorummet och han berättar att de mottagit en videosignal som visar ett litet klipp där en annan man står utanför en av dessa väderstationer och berättar att de har lyckats få igång den och att den nu fungerar som den ska. De har lyckats smälta permafrosten och har nu odlingsbar mark men inga frön.

Den äldre mannen berättar att de skickade en grupp ditt för att kolla upp det men de hittade inget (trodde de). Dock blev de förföljda av en annan grupp elakingar som sen då kom att döda dem alla. Det visar sig att denna grupp är kvar och börjar då jaga Laurence och hans lilla grupp.
Dessa elakingar lyckas ta sig till den koloni där Laurence bodde och nu är det kokta fläsket stekt.

Denna grupp av elakingar är inte bara vanliga ondingar utan även kannibaler. Jag har alltid undrat vad en grupp av kannibaler gör när det inte finns någon utomstående att äta, äter de varandra då?

Låt mig nu förklara vad jag menar med de där 6 minuterna som jag skrev om i början.
Filmen inleder ganska starkt med en kort uppbyggnadsfas och karaktärsporträttering. Scenerna när de glider fram igenom mörka tunnlar är snyggt och smått klaustrofobiskt (lite som första filmen om Alien). Men sen kommer ju dessa hemska actionscener och förstör vad som kunde ha blivit en intressant film.
Producenten samt manusförfattaren Svet Rouskov har ju uppenbarligen ingen känsla för action. Det ska gå snabbt och slafsigt till ala slasherfilm med ett konstant dunkande av dålig industrirock. Man fattar inte riktigt kopplingen till kannibalerna och hur de lyckas ta sig till ursprungskolonin så enkelt som de gör.

The Colony hade kunnat blivit ett mindre mästerverk, men faller platt och får endast två extremt undernärda kannibaler i betyg 

Alla känner väl till Stålmannen? De som inte har hört talas om denna serietidningskaraktär är antingen otroligt gamla och dementa eller så har de noll allmänbildning.
Redan 1938 dök Stålis upp i serietidningsformat och slog världen med häpnad.
Kal-El som han egentligen heter är född på planeten Krypton som håller på att gå under. Hans föräldrar bygger ett litet rymdskepp och skickar honom till planeten Tellus.
Han blir uppfostrad av den genomgoda och kristna familjen Kent.

Stålmannen är förmodligen den mäktigaste supervarelsen som finns, men han har faktiskt fått stryk av HULKEN en gång. Stålis är osårbar, snabbare än snabbast, starkare än Magnus Samuelsson (det är faktiskt sant) och han får sin kraft av jordens sol som alltid lyser.
Hans enda svaghet är Kryptonit som gör honom mer eller mindre mänsklig och kan då bli skadad av normala attacker och vapen.

För mig kommer det bara att finnas en äkta stålmannen och det är Christopher Reeve. Han porträtterade Stålis i fyra filmer. Ettan och tvåan var rena mästerverk, medan trean och fyran var hafsverk och fyllde bara ett syfte och det var att mjölka kossan så mycket det bara gick.

Nu har Zack Snyder gett sig på en nytolkning av Stålmannen och till sin hjälp har han haft Christopher Nolan.
Det som förutspåddes bli en super duper mega hit blev istället en mindre visselraket som man drar av på nyår. Förväntningarna var skyhöga, för höga helt enkelt och när dessa förväntningar inte uppfylldes så blev recensenterna inte glada. Filmen fick motta måttliga recensioner med ganska blandade betyg, men sällan högre än en trea.

Historian är ungefär den samma. Kal-El skickas till jorden och blir uppfostrad av superkristna familjen Kent, men sen tar filmen en annan riktning än vad man hade förväntat sig.
Christopher Nolan sa att han ville göra stålmannen mer mänsklig att han ska visa mer känslor.
Så när Clark växt upp ger han sig ut i världen för att hitta sig själv. Vem är han? Vad är meningen med hans existens? Ska han verkligen bli jordens beskyddare?

Jag tycker detta är ganska välgjort om det inte vore för den konstant äckliga moralpredikan som familjen Kent trycker ner i tittarnas halsar.
Mycket amerikansk patriotism lyser igenom och Clark lyfts fram som en Jesusfigur.
Detta har varit tema i de tidigare filmerna, men inte med samma kraft och påtvingande natur.

Lite senare kommer den arga och elaka Zod på besök för att ta med sig Kal-El och om inte Stålis går med på detta så kommer Zod att straffa människorna.
Nu börjar actionscenerna och de avlöser varandra i sakta gemak. Detta är en av filmens problem, farten. Så långsamt, så långsamt att man ibland nästan somnar.
Ett annat stort problem (tycker jag personligen) är att alla den humor som Clark har i serietidningarna och i tidigare filmer är helt borta. Om nu Nolan ville göra Stålis mer mänsklig så borde humorn vara en viktig del. Men istället ska det vara ångest, tvivel, skuldtyngd, gå Golgata och bära på korset och lida för oss svaga människor.

Jag var en av de som hade enorma förväntningar på Man of Steel och snacka om att jag blev besviken. Filmen känns hafsigt gjord och Russell Crowe samt Kevin Costner fungerar inte alls i sina roller.

I min besvikelse och hjärtesorg ger jag Man of Steel två frånvarande Lex Luthor. 

Jack och Bönstjälken är en urgammal Brittisk saga som skrivits om flera gånger av olika författare som lagt till, tagit bort eller helt och hållet gjort en ny variant. Dock är det flera dispyter om huruvida sagan härstammar från England. Vissa skolade litteraturvetare anser att sagan egentligen kommer från någonstans i norden och kom med vikingarna. 

För att göra en lång historia kort: Jack bor med sin mamma och de mycket fattiga. De har en ko som inte längre ger någon mjölk. Mamman säger åt Jack att han ska gå till byns marknad och sälja kon till slaktaren. På vägen dit möter Jack en gammal man som vill byta sina magiska bönor mot kon, detta går Jack med på. Väl hemma blir modern arg och kastar ut bönorna genom fönstret och sedan under natten väger en gigantisk bönstjälk fram rakt upp i himlen. Jack klättrar upp och hittar en stig som han följer tills han ser ett STORT hus. Där inne bor en elak och otrolig rik jätte som även har en höna som värper ägg av guld. Jack snor en massa guld och hönan och sen blir han jagad av jätten men Jack lyckas klättra ner för bönstjälken och hugga av den med en yxa vilket resulterar i att jätten ramlar ner och slår ihjäl sig.

Det har gjorts några filmvarianter av Jack och Bönstjälken. Några tecknade varianter och några svartvita varianter.
Nu då 2013 så har Bryan Singer gjort en tolkning av sagan. Singer är ju mest känd som exekutiv producent till succéserien House MD och snubben som var med om att bringa liv i X-Men.

Jack the Giant Slayer är titeln som Singer valt till sin nya tolkning och kalaset gick på ynka 195 miljoner dollares.

Filmen börjar med en kort animerad berättelse om ett gammalt prästerskap som först hittade dessa bönor och som sedan klättrade upp bland molnen för att de trodde att gud bodde där, men väl där uppe visade det sig att det inte bodde någon gud utan hundratals arga jättar. Dessa jättar bestämde sig för att klättra ner och börja döda människor och ta deras rikedomar. En styck kung lyckas driva tillbaka jättarna och hugga ner bönstjälken och när denna kung dör så begravs han med de kvarvarande bönorna.

Sen börjar den riktiga historian. Jack bor med sin elaka farbror eftersom hans mamma och pappa dött. De har inga pengar och farbrorn säger till Jack att ta hästen och tillhörande vagn och bege sig till slottet för att sälja skiten. Väl där stöter han på en präst som ger han en påse med bönor och därefter utbryter ett tumult som gör att Jack glömmer att sälja häst och vagn och sedan försvinner dessa två av någon anledning.
Jacks farbror blir arg och slänger bönorna och under natten så får Jack besök av prinsessan som bor på slottet och då börjar bönorna att växa superfort. Prinsessan åker upp bland molnen och Jack klättrar efter och det visar sig att jättar har tagit prinsessan och nu måste Jack hämta förstärkning och sen rädda bruden och hela kungariket.

Det korta animerade introt är mycket bättre än den egentliga filmen. Singer skulle ha nöjt sig med att köra detta 6 minuter långa intro och sedan skulle allt vara slut. Det hade jag gett ett högt betyg.

Filmen har en del kända och duktiga skådisar som till exempel Ewan McGregor, Ian McShane och Stanley Tucci. Dessvärre är manuset otroligt dåligt och då hjälper det inte om man har bra eller dåliga skådisar. Dessutom så passar inte rollerna för de olika skådisarna.
Ewan McGregor spelar modig riddare men framstår mer som killen som spelade Robin Hood i filmen Men in Tights. Han ska vara lite fulsnygg, modig men samtidigt ha en korkad humor.

CGI´n är dålig, jättarna är fula och korkade och filmen lyfts inte av att man har slängt in snubben som spelar Gollum i Sagan om Ringen för att spela ett huvud till en av jättarna som har två huvuden.

Jack the Giant Slayer får endast en vek bönstjälk. 

År 2000 kom filmen Pitch Black, som man senare valde att namnge The Chronicles of Riddick: Pitch Black eftersom det skulle komma fler filmer om hårdingen Riddick, snubben som letar efter sin hemplanet Furya.
Pitch Black var riktigt bra, lite av en klassiker i samma anda som första filmen om Alien.
Det var mörkt, skitigt, klaustrofobiskt (trots stor öppen yta på planeten) och ångestframkallande. Samt en viss charmig humor.

2004 kom filmen The Chronicles of Riddick där han var tvungen att kämpa mot de onda Necromongers (tro mig, de var verkligen MONGO).
En människoras som hade "magiska" krafter, eller snarare technomancers. De fick sina förmågor från speciella rustningar och diverse andra tekniska uppgraderingar.
The Chronicles of Riddick sög riktigt hårt.

Så nu 2013 är det dags för The Chronicles of Riddick: Dead Man Stalking.
Regissör/Manus: David Twohy (han har gjort alla Riddick).

Det inleds med några klipp som kort förklarar vad som hänt sedan Riddick dödade Lord Marshal (det var han som var typ kung över Necromongerna).
Denna ras hade ett motto (You keep what you kill). Så när Riddick dödade Marshal var det han som blev den nya kungen.
Nu har han tröttnat på att bara sitta på en tron, supa och knulla. Han vill ge sig iväg igen för att hitta Furya.

Så efter att fått ett litet tips bär det iväg och snart kommer de till en öde planet och Riddick misstänker att allt inte står rätt till.
Helt korrekt. En av hans undersåtar har förrått honom, detta är inte Furya och undersåten tänker döda Riddick (You keep what you kill).
En kortare actionscen utspelas och Riddick ramlar ner för en hög klippa och lämnas åt sitt öde.

Härifrån får man följa en skadad och lite nedbruten Riddick. Efter denna bittra förlust inser han att hans supande och knullande har gjort honom långsam och klen och nu är det dags att rycka sig i kragen.
Han bekantar sig snabbt med sin nya omgivning och dess otrevliga djur/monster som lever på planeten.
Efter ett tag hittar Riddick några baracker (tydligen är det vanligt att det finns små stugor på diverse planeter så man kan ta en liten fikapaus).
I dessa baracker finns det en radiosändare och för att kunna fly från denna gudsförgätna planet måste Riddick skicka en nödsignal.
Innan han kan skicka denna signal så scannas han och då får datorn reda på att han är en efterlyst brottsling och på så sätt snappas nödsignalen upp av ett gäng prisjägare, eller snarare två gäng.

Gäng ett är ett riktigt efterblivet patrask som hela tiden underskattar Riddick. När så gäng två dyker upp blir det konflikt mellan de två fraktionerna eftersom gäng ett anser att de har pax på Riddick och den utfästa belöningen. Prisjägargänget nummer två förklarar då att de skiter i pengarna, de vill bara ställa några frågor till Riddick.
Det visar sig att chefen för den andra gruppen är pappa till en av karaktärerna i den första filmen (Pitch Black), nämligen fångvaktaren William J. Johns. Han som lovade att ta med sig Riddick på skeppet om de lyckades ta sig dit levande, men om ni sett Pitch Black så vet ni att Johns försökte lura och döda Riddick, men det var han själv som fick bita i det sura äpplet.

David Twohy har försökt att hitta tillbaka till rötterna i vad som var succén Pitch Black. Delvis fungerar det, men samtidigt blir det lite av en blek kopia av det mycket bättre originalet.
Riddick slåss mot elaka monster, han och prisjägarna måste fly från planeten för det kommer massa elaka monster (precis som i Pitch Black), fast dessa monster kommer bara fram när det regnar en massa. De är någon form av vattenlevande monster och det finns små och jättestora varianter av dem. Uppenbarligen sover de nergrävda i jorden och vaknar till liv när de kommer en massa regn.

Så först slåss Ridick på två fronter,. Han måste döda monster och konfrontera prisjägarna och döda en del av dem också.
Det hela känns lite repetitivt och blir lite segt i längden. Humorn lyser med sin frånvaro förutom en scen:
En stor och hård prisjägare med tung bössa ska ge sig ut till rymdskeppet för att hämta lite saker. Han är mycket nervös och säger till sin klena backup att han ska vara jävligt vaksam för Riddick kan fan vara överallt och varsomhelst (i nästa klipp glider filmkameran långsamt upp och över rymdskeppet och man får se Riddick sitta på taket och sola sig medan han dricker lite vatten). Lite smått underhållande tyckte jag.

Sen är det dags för finalen, nämligen flykten från elaka monster som också innehåller flera slagsmål.
Det tråkiga är att jag får inte den här klaustrofobiska känslan och det känns inte så spännande.

Jag ger Riddick 3 två svaga rävsaxar, ni fattar vad jag menar när ni sett filmen.

Regissör: James Mangold. Han är mest känd för att ha regisserat och skrivit manuset till Cop Land (1997), 3:10 to Yuma och Walk the Line.
Manus: Mark Bomback. Han är känd för att skriva skitmanus Total Recall (2012), Unstoppable, Die Hard 4.0 med mera.

Det var i ett tidigt stadium sagt att man skulle ge mer information om Wolverine och om hans fångenskap i Japan under andra världskriget och när USA droppa atombomben.
Dock verkar det som man klippt filmen som en toker för det är bara de första minuterna som man får se ett par korta klipp. Wolverine sitter i en metallåda nere i ett djupt hål.
Ett antal japanska soldater springer omkring och friger amerikanska fångar och sedan är det vad jag tror tre stycken generaler eller liknande samt en vanlig soldat som begår ritualiserat självmord.
Den vanliga soldaten tvekar och sen ser man atombomben falla och Wolverine hoppar upp ur hålet, drar ner soldaten och räddar livet på honom.

Efter det kastas vi in i en av Logans drömmar, eller snarare mardrömmar. Sedan han var tvungen att döda Jean Gray i filmen X-Men: The Last Stand så har han konstanta mardrömmar och ångest. Han har svurit en ed i den döda Jeans namn. Löftet han gett är att han aldrig mer ska döda igen och för att kunna hålla detta löfte har han flyttat till djupa skogar och höga berg för att undkomma civilisationen.

En liten japansk flicka lyckas hitta honom och ge Logan ett meddelande. Soldaten han räddade är döende och vill träffa honom för att säga tack en sista gång.
Så det bär av till Japan för att säga bye bye till en döende snubbe. Det hela är ju givetvis en fälla och det kan ju vilken idiot som helst räkna ut, men inte Logan inte.

Det hela handlar om hur den döende soldaten vill stjäla Wolverines läkande kraft så att soldaten på nytt kan bli ung.
För att lyckas med detta har han anställt en snygg blond läkare som utvecklat någon sorts minirobotar (påminner lite om de där buggarna i Matrix) och på något sätt lyckas hon smussla ner en sådan i Logans te.

Wolverine vaknar upp från ytterligare en mardröm och han känner sig lite sunkig men skakar snabbt av sig känslan av att något inte stämmer.
Soldaten är död och nu ska de dra på begravningen, men där går allt åt helvete och den japanska maffian vill vända upp och ner på allt och Logan han tänker fan stoppa dem.
Det är nu han upptäcker att hans mutation (instant regeneration) inte funkar som det ska, något är fel. Han läker superlångsamt!
Senare får man veta av den där elaka läkaren att Logans läkekraft nästan upphört helt. Det är här som jag börjar bli irriterad.

Om Logans regeneration nästan är helt avstannad, varför i helvete skriver då manusförfattaren in scen efter scen där Logan skjuts, skjuts igen, blir knivskuren ett flertal gånger.
Vi snackar inte skjuten i fingret eller i foten! Utan första salvan han får är ett hagelbrak rakt i magen, sen är det ett antal skott i bröstkorgen, armarna, benen, ryggen.
Om nu då hans regeneration nästan slutat fungerar helt och hållet då skulle det inte finnas en chans att Logan överlever.
Till råga på allt tillkommer en absurd sekvens på ett snabbtåg (japanskt bullet train = 300+ km/h). Logan är fett skadad, blöder som en gris, yr som bara den av all blodförlust, men han måste slåss lite till. Ett antal elaka maffia nissar har tagit sig ombord på tåget och nu ska Logan bli knivskuren ett par gånger till och sedan upp på tågets tak och slåss.

Sen fortsätter filmen i samma stil, Wolverine slåss, slåss, slåss, slåss och slåss lite till. Han lyckas få tillbaka sin mutation/regeneration genom att själv öppna upp sin bröstkorg och plocka ut den lilla roboten. Efter det ska han slåss, slåss, slåss och slåss lite till.
Vad som skulle vara den episka slutstriden är ännu ett exempel på mera slagsmål.

Jag är djupt besviken eftersom jag hoppats få mer inblick i Logans tidigare liv (jag vet ju redan det mesta eftersom jag läst alla X-Men tidningar när jag var liten), men det skulle varit kul och intressant att se en mycket bättre adaption av hans liv till film.
Allt är ett hafsverk, men förmodligen har tanken varit att merparten som gått och tittat på filmen är X-Men fans och då behövs ingen direkt förklaring. Detta är ju galet tänkt. Bara för att fansen vet så vill vi ju till trots se överföringen från serietidning till film göras på ett snyggt sätt.

Hafs och slafsverket The Wolverine får enbart två slöa Adamantiumklor i betyg. 

Rymden är fascinerande och oändlig. Det har gjorts otaliga filmer om rymden, scifi, drama och dokumentärer. Det är något speciellt med just rymden. Vi är här nere på marken och där uppe finns planeter, stjärnor, satelliter och rymdvarelser så klart.

Alfonso Cuarón gav oss den fantastiska filmen Pans Labyrint (2006) och nu 2013 så ger han oss rymdsagan Gravity.

Regissör: Alfonso Cuarón

Manus: Alfonso Cuarón och hans son Jonás Cuarón

Budget: 100 miljoner dollar

Dr Ryan Stone (Sandra Bullock) är en medicinsk ingenjör som är på sitt första uppdrag i rymden och ska göra något arbete med en rymdskyttel. Med på resan är också den mycket erfarna astronauten Matt Kowalsky (George Clooney) som nu gör sitt sista uppdrag innan han ska pensionera sig.

Efter att ha tagit sig fram till sin destination är det dags för en liten rymdpromenad och under denna vandring inträffar en katastrof. En rysk spionsatellit någonstans i närheten av Stones och Kowalskys rymdkapsel exploderar och vrakdelar från denna satellit träffar deras skepp medan de båda är ute och vandrar. Det är också nära att de själva träffas av trasiga delar. I allt detta kaos så svävar Stone iväg ut i tomheten, bort från skeppet och Kowalsky svävar efter och lyckas fästa en lina mellan de två och nu börjar en kamp mot klockan. Hur ska deras syre i deras dräkter räcka? Hur ska de ta sig tillbaka till kapseln?

Filmen bygger på urgamla stereotyper och klichéer. Mannen är lugn och metodisk när krisen är framme medan kvinnan är panikslagen och osäker. Mannen vet vad som ska göras medan kvinnan bara yrar runt ZzZzZzZz

Det som irriterar mest är alla ologiska saker som man inte får några svar på.

1. Varför skickar man upp en medicinsk ingenjör i rymden för att laga saker? Ingenjörer designar saker och tekniker är de som installerar det som ingenjörerna uppfinner. Så rimligtvis borde de ha skickat en tekniker för att utföra reparationen.

2. Efter olyckan så säger Kowalsky till Stone att de måste spara på syret i sina dräkter och att hon måste andas lugnare och prata mindre. Men 30 sekunder senare så börjar han leka 20 frågor. Hur var det nu, skulle ni inte spara på syret?

3. Houston eller vilka det nu är som skickar upp dem vet att saker och ting gått åt helvete, trots detta råder det total radiotystnad. Stone svävar 483 km ovanför jorden och skriker ut sin ångest i sin radio, men inte ett svar. Jo faktiskt ett. En kinesisk äldre man med en kortvågsradio får hon svar av och han kan inte ett ord engelska. En kille med en kortvågsradio? Allvarligt? Typ hela USA och deras avancerade rymdprogram försöker febrilt få tag på Stone, men allt som finns att hitta är en snubbe från Kina med en kortvågsradio? Idioti.

4. Efter mycket om och men lyckas Stone ta sig till en räddningskapsel. Problemet är bara att hon har inte en aning om hur man startar den och det finns hundratals knappar. Lösningen? Tryck på alla knappar och hoppas på det bästa och tydligen är det så man ska göra. NASA bygger rymdkapslar som startas genom att trycka på alla knappar? Det var uppenbarligen för svårt att installera en stor grön knapp med ordet START på?

Filmen är otroligt vacker, en fröjd för ögat att se fotot, men med ovanstående dumheter samt en dialog som är så idiotisk och ostig att man får ont i magen så håller det bara inte. Spiken i kistan är när Kowalsky offrar sitt liv för att rädda Stone. Varför gör han det? Varför räddar inte han sig själv? Jo för att han är en man och en man skulle aldrig offra en kvinna i nöd. Usch vilken äcklig kliché.

Gravity har fått ganska höga betyg och en del säger att filmen var gripande, man fick själv ångest och kände sig närvarande och nästan själv kunde föreställa sig känslan av att ensam sväva omkring i den kalla rymden och snart ha slut på syre.

Jorå, nog fick jag ångest alltid, ångest över att det var så jävla lång tid kvar innan skiten var slut.

Det konstigaste är hur mycket tid som lagts ner på den här filmen och hur det då kan misslyckas så totalt. Far och son sa i en intervju att de har planerat filmen in i minsta detalj under sex års tid och arbetat med det visuella för att fånga verklighetsaspekten. Jo visst, men under dessa sex år hur mycket tid gick det åt till själva manuset och dialogen? En vecka?

Jag delar ut två astronauter och hade det inte varit för det magnifika fotot så hade det blivit noll i betyg.

Frågan jag ställer mig är om Vince Vaughn och Owen Wilson gjort något roligt och bra sedan filmen Wedding Crashers 2005? Efter att ha sett The Internship måste svaret bli nej.



Regissör: Shawn Levy är expert på att göra ostiga och urusla komedier (Night at the museum 1&2, What Happens in Vegas, Pink Panther 2 och The Watch som exempel). Dock finns det ett undantag och det är filmen Real Steel som var bättre än jag hade trott.

Manus: Jared Stern. Underligt att han hoppar på detta projekt då han är killen som i princip bara gjort några animerade filmer (Bolt, The Princess and the Frog, Wreck-It Ralph).
Vince Vaughn har också skrivit på detta manus och det märks. Hans typiska Benny Hill och pratiga tråkhumor som mest går ut på att irritera och förvirra tittaren är i fokus här.

Budget: Otroliga 58 miljoner dollar har det kostat att göra denna skit. Jag fattar inte överhuvudtaget hur det kunnat kostat så mycket. Troligt är att Vince och Owen tagit 20 miljoner var och de 18 som är kvar har gått till själva produktionen och lite småsmulor till de övriga andrahandsskådespelarna.

Handling
Det hela utspelar sig i nutid. Vince och Owen spelar två smidiga försäljare av lyxiga armbandsur (klockor). De är riktiga bullshitare och kan walk the walk and talk the talk.
Nu ska de träffa en tidigare klient som äger en fin klockbutik och sälja några riktigt göttiga klockor till honom.
Men när de smilat in sig, preppat honom med lite komplimanger och ska gå över till sin säljpitch så stoppar han dem.
Det visar sig nämligen att han vet att deras chef har satt säljföretaget i konkurs och det hade Vince och Owen inte en aning om. Jobbigt värre, ingen sale och inga pengar.

Snopna åker de till sitt kontor för att konfrontera chefen. Chefen säger att det finns inga pengar att tjäna på lyxiga klockor eftersom ingen människa i hela världen använder klockor längre. Vi lever i en digitaliserad värld nu med konstant uppkoppling, därför köper alla människor på hela jordklotet mobiltelefoner för att kolla klockan istället för att äga en klocka.
Redan här går ju min irritation igång. Det var det dummaste jag hört. Jag har en klocka, jag ser massa människor som har klockor och jag ser rika kändisar med feta och dyra klockor.
Idag handlar klockan inte så mycket om att egentligen visa tiden, utan snarare mer som en snygg och tuff accessoar som av en ren slump även visar tiden.

Skit samma, vi går vidare. Vad ska nu två försäljare i medelåldern ta sig till när arbetsmarknaden skriker efter teknikinnovativa människor och dessa två kan knappt skicka ett sms.
Jo man använder Google och googlar sig fram tills man hittar att google söker praktikanter som sedan kan leda till fast anställning.
Så trots sina ringa datakunskaper lyckas Vince förfalska en mängd dokument som berör deras utbildningar och tidigare arbetsplatser.
Uppenbarligen kollar ju inte Google upp personer som de anställer överhuvudtaget.
Så om ni vill söka jobb på Google, öppna ett worddokument och skriv ihop en fet lögnaktig cv. Skicka den sen till Google och jag lovar att ni inom kort får ett svar angående ett jobb.

Så nu bär det av till Google och där visar det sig att praktikplatserna är en form av tävling. Massa smarta praktikanter ska delas upp i lag och tävla mot varandra och samla ihop poäng. Det lag som fått mest poäng när praktikperioden är över är också det lag som får fastanställning. 
Nu ska då två teknikkorkade, dryga idioter samarbeta med några supersmarta, dryga och efterblivna ungar som är runt 20 år.

Hela filmen är en enda stor annons för Google och alla grejor som Google har (Product placement).
Google har vänligt ställt upp med hjälp för att få det hela att bli så autentiskt som möjligt.
Dock är bara typ 5% inspelat på Google Institute, detta på grund utav företagshemligheter.
Så istället är då 95% av materialet inspelat på Georgia Tech university.

Fruktansvärt dålig film, jag skrattade inte en enda gång. Ibland kan man se en dålig komedi men trots detta känna att ibland vill smilbanden röra på sig lite. Men inte när man tittar på The Internship. 
Dialogen är konstig och fullständigt befängd. Vince och Owen springer omkring och rabblar konstiga saker hela tiden som inte har med uppgiften som de ska lösa överhuvudtaget.
Budskapet verkar vara att även den äldre generationen kan tillföra något till den yngre generationen.

En skitfilm som ska ha mängder med gödsel.
The Internship får en supersvag Google Chrome i betyg 

Detta är en serie som det knåpats med en hel del under en längre period.
Skaparna av serien är Joss Whedon, hans yngre bror Jed Whedon och Maurissa Tancharoen.

Joss Whedon är ju en gammal lirare och har skrivit en hel del avsnitt till populära tv-serier och filmer som Roseanne, Buffy, Toy Story, Alien, FireFly med mera.
Jed Whedon är lillebror till Joss och är ganska okänd. Han arbetade lite med Dollhouse som får anses som en mindre flopp och sen skrev han några episoder till serien Spartacus.
Maurissa Tancharoen har jag ingen aning om vem det är, men hon har också arbetat med Dollhouse samt skrivit ett avsnitt till serien Spartacus.

Agents of S.H.I.E.L.D. är en hemlig sammansättning av människor som arbetar för regeringen. Deras uppdrag är att skydda jorden från allt elakt.
Gruppen skapades efter det att Avengers filmen slutade och i tv-serien kallas striden som Avengers utkämpade mot Loki och hans anhang "The Battle of New York" (lite töntigt tycker jag då denna fras upprepas ganska ofta).

I filmen Avengers så blir karaktären Phil Coulson (Clark Gregg) dödad av Loki. Fel, det var bara en manöver för att motivera grabbarna och tjejen i Avengers så de skulle bli arga och slåss bättre, eller? Uppenbarligen överlevde Phil Coulson och han är nu tillbaka på jobbet och är ansvarig för S.H.I.E.L.D.. Han ska nu samla ihop ett team och bekämpa ondskan. Denna ondska kan vara inhemsk, utländsk :)eller komma från rymden eller diverse dimensioner.

Clark Gregg är den person som serien lutar sig på. Han var uppskattad av fansen till Avengers och gör återigen en solid insats i denna nya tv-serie. Det är han som är rolig och det är han som gör galna saker. Problemet är bara det att det är sällan som en person kan bära en hel tv-serie själv.
Övriga skådisarna är ganska mediokra och vissa är bara jävligt irriterande och jobbiga.

Produktionen är ett samarbete mellan Marvel Television och ABC Studios. Jag känner att detta samarbete inte varit det bästa och att de båda teamen har velat olika saker och detta har lett till dåliga kompromisser som sänker serien.

Det hela börjar ganska bra. En agent som bryter sig in i en lägenhet på jakt efter något och sen lite slagsmål. Efter den scenen blir det en explosion i en byggnad och en mystisk "hjälte" som räddar en kvinna genom att klättra upp för väggen ta sig in i den brinnande byggnaden och sedan hoppa ut genom ett fönster flera meter upp.
Efter detta dyker då S.H.I.E.L.D. upp. De måste ta reda på vem denna mystiska man är och vilka intentioner han har. Är han en ond superskurk eller en god superhjälte?

Sen får man en kort presentation av själva gänget bakom S.H.I.E.L.D.
En ung tjej som är mikrobiolog eller något liknande (jävligt jobbig).
En ung brittisk kille som är någon sorts tekniker och snubben som bygger massa tekniska saker (jävligt jobbig).
Sedan tillkommer en ung tjej till som är datanörden och superhacker (jävligt jobbig).
Agenten som vi får se i början joinar teamet och är tydligen en vandrande mördarmaskin ala Jason Bourne (jävligt dryg).
En asiatisk brud som flyger flygplan och slåss.

Jag hade höga förväntningar på denna serie, men efter att sett första avsnittet känner jag mig en aning lurad.
Vi snackar ju för fan Marvel Television. De har multum med pengar och då borde de kunna satsa lite mer på att göra serien lite snyggare och tuffare.
Jag har tröttnat på filmer och serier som handlar om vapen från rymden eller andra dimensioner som ser ut att komma direkt från Toys Are Us. Plast, plast och mera plast.

Serien börjar ganska bra men efter ungefär 20 minuter så börjar den dala. Allt för många ostiga referenser till filmer som Spindelmannen som inte är särskilt roliga.
Sen hela biten med att vi väljer vårt öde själva. Man behöver inte vara ond om man inte vill, man kan faktiskt vara god trots att man gjort onda saker.
All detta skitsnack är så riktat till att vi ska tycka synd om de som har det lite tufft i vardagen och som sen väljer att göra dåliga saker.

Ord som jag börjar tänka på efter att ha tittat på några avsnitt är; tröttsamt, fumligt, förutsägbart och irriterande. Efter detta kan jag inte se hur serien ska kunna överleva en första säsong såvida det inte sker ett mirakel. Visst, serien har en okej tittarbas, men den består inte av hardcore marvelfans. Istället är basen nyfrälsta trettonåringar som fick kåtslag när de såg Avengers och Iron Man 3. Denna tittarskara kanske kan ta serien till en andra säsong, men jag är tveksam.

Stackars Clark Gregg som spelar Phil Coulson gör allt i sin makt för att lyfta serien, men vad fan hjälper det när övriga deltagare är lika upplyftande som ett tomt kylskåp.
Det hjälper heller inte att man slänger in Samuel L. Jackson (Nick Fury) som ett litet Kinderägg för att överraska fansen. Nej detta är sorgligt och jävligt trist :(