Namnet Banshee, Banshee och Banshee ekar genom alla rum och korridorer. Det är serien som jag länge blivit rekommenderad att titta på, men inte förrän nu har jag kommit till skott och under ett par veckors tid har jag plöjt igenom säsong ett och börjat på säsong två.
Vad är en Banshee? Det är en ondsint kvinnlig magisk varelse som enligt irländska folksagor lever på människors sorg och efter hand dödar dem genom att skrika så högt att personen artärer exploderar och således kvävs av sitt eget blod.
Handlingen kretsar kring ett mindre antal karaktärer.
1. "Mästertjuven" Lucas Hood som nyss avtjänat ett mycket långt och smärtsamt fängelsestraff.
2. Carrie Hopewell som är Hoods ex-flickvän.
3. Transvestiten Joe som är en mycket duktig hacker och polare med Hood.
4. Den ukrainska maffialedaren Rabbit.
5. Sugar är en äldre man som äger en bar och han var även en duktig boxare i sina yngre dar.
6. Kai Proctor är den lokala gangstern i staden Banshee.
7. Lite andra karaktärer som varken gör från eller till.
Lucas Hood är tillsammans med Carrie och detta gillar inte maffiabossen Rabbit eftersom Carrie är hans dotter. Hood arbetar för Rabbit, men han och Carrie bestämmer sig för att blåsa Rabbit genom att stjäla en massa diamanter av honom och sedan fly fältet.
Hen kan lugnt säga att det hela inte går som planerat och Hood hamnar på kåken medan Carrie lyckas fly.
I fängelset visar det sig att Rabbit har goda kontakter med andra intagna och även med plitarna. Han ser till så att Hoods vistelse inte blir av den trevliga sorten.
Många många år senare så släpps Hood ut ur fängelset och nu börjar hans sökande efter Carrie och de försvunna diamanterna. Det finns dock ett problem, Rabbit jagar fortfarande honom och vill också veta vart Carrie och diamanterna tagit vägen.
Så nu måste Hood lyckas dumpa förföljarna samtidigt som transvestiten Joe hjälper Hood att lokalisera Carrie som befinner sig i just Banshee.
Väl på plats i Banshee så glider Hood in på Sugars bar och där inne går saker och ting åt helvete.
Efter att nu ha sett säsong ett och börjat på tvåan så fattar jag inte riktigt hajpen för Banshee är inte en särskilt bra eller originell serie. Allt bygger på tröttsamma stereotyper, klichéer, ultravåld, porr och plagiat.
Plagiat frågar ni er. Ja, plagiat. Transvestiten Joe är en kopia eller rent av en klon av den underbara Lafayette i serien True Blood. Enda skillnaden är att Lafayette är så mycket bättre och roligare än Joe eftersom Joes skämt känns hämtade direkt från Lafayettes dialoger i True Blood.
Banshee känns också lite som ett plagiat av serien Spartacus, som iofs handlar om romartiden och gladiatorer, men konceptet är det samma. Våld, mer våld, sex och mer sex. Skillnaden är att serien Spartacus hade hjärta, en själ och en vilja att leverera.
Efter bara tre avsnitt av Banshee är jag redan uttråkad och eftersom jag på förhand visste att det skulle komma en säsong två så hade jag redan listat ut hur säsong ett skulle sluta på ett ungefär. Det sjuka var fan att jag kände mig som sierskan Saida eftersom säsong ett slutade på exakt det sätt som jag hade förutspått.
Det som gör Banshee till en medioker serie är just dess förutsägbarhet. Du vet vad som ska hända innan det ens hänt. Du vet att i nästa avsnitt så ska Hood få fett med stryk samtidigt som han själv delar ut mängder av smärta till alla som står i hans väg.
En orgie i brutna ben och blödande näsor och allt är så tröttsamt överdrivet, precis som en dålig actionfilm från 80-talet. Hood blir sparkad i huvudet tio gånger, spottar lite blod, reser sig upp och ser arg ut. Sen delar han själv ut tio sparkar i huvudet på sin motståndare som spottar lite blod, reser sig upp och ser arg ut. Sen fortsätter dansen ytterligare en stund tills det att Hood står som segrare. Det är fysiskt omöjligt att ta den mängden stryk utan att dö eller åtminstone vara allvarligt skadad. Det finns några scener där Hood blir illa tilltygad, men efter bara någon dag är han helt återställd och redo att dela ut tio nya sparkar i huvudet på någon annan stackare.
Jag har inget emot ultravåld eftersom jag gillade Spartacus. Men det måste antingen vara fiktivt våld med glimten i ögat eller någon form av mer realistiskt våld. Att ha konstant megavåld utan vare sig realism eller med viss finess så blir det jävligt tjatigt.
Jag ger Banshee två ukrainska maffiabossar i betyg
I princip alla kanaler har minst en kriminalserie, gärna fler. Det finns ohyggligt många dåliga sådana och ett fåtal bra.
Exempel på bra kriminalare är The Wire, Förbrydelsen, Bron, The Killing, The Mentalist (börjar bli lite tjatig nu) och The Following.
Det har ju på förhand varit mycket snack om den nya serien True Detective med Matthew McConaughey och Woody Harrelson i huvudrollerna. De spelar två mordutredare som försöker hitta en person som ritualmördat en kvinna. Allt utspelar sig i långt ute i ingenmanslandet Louisiana och vi får under första avsnittet veta att de två utredarna har arbetat med att lokalisera denna "massmördare" under 17 års tid.
Uppsnacket inför True Detective har varit massivt och kulturskribenterna har hyllat seriens två trailers och sagt att dessa varit himmelska, otroliga, spännande, trollbindande med mera med mera. Efter att jag sett de båda serieklippen så kom det inte direkt några superlativ flygande ur min mun. Visst, klippen var ganska snygga, dialogen kändes fräsch och McConaughey och Harrelson såg slitna ut så som sig bör när man är en mordutredare som sett mycket hemskt skit i sina dagar. Men jag blev inte lika peppad som många andra.
www.youtube.com/watch?v=TXwCoNwBSkQ www.youtube.com/watch?v=roiKrE5KLbk
Första säsongen (efter bara ett avsnitt är det diskussion om säsong två) är bara på åtta avsnitt a en timma. Ganska självklart är det då att det förmodligen blir fler säsonger eftersom det är svårt att trycka in 17 års mordutredning i enbart åtta episoder. Såvida inte True Detective floppar hårt så ser jag definitivt att det blir minst en säsong till.
Hur var då första avsnittet? En aning intetsägande om jag ska vara ärlig. Kriminalgenren är ju ganska utvattnad och i princip omöjligt att komma med något nytt och revolutionerande, något som man inte redan sett. Serien verkar bygga på konstanta hopp i tiden, framåt, bakåt och i sidled, samt intervjuer med McConaughey och Harrelson. Dialogen är ganska välskriven och personkemin mellan de två utredarna är stark. En relativt mörk serie som bygger mycket på de två polisernas fysiska och psykiska välmående. Redan i första avsnittet får vi bekanta oss med den ångesttyngda och pessimistiska Rust Cohle (McConaughey) som lider av både Insomnia och ett visst alkoholberoende.
Men som jag sa tidigare så är det inget nytt som tillförs. Jag har redan sett massa kriminalserier med temat massmördare, även om handlingen i True Detective kretsar kring diverse ritualmord med hednisk dyrkan och ockultism. Detta i sig är inget negativt, men med tanke på all hajp så hade jag hoppats på något nytt inom denna genre.
Avsnitt ett ger trots allt mersmak och jag kommer att fortsätta titta och hålla er informerade om det är värt att lägga tid på denna serie eller istället följa en anan.
Mig veterligen kan hen recensera ett verk på tre sätt.
1. Utifrån sin egen uppfattning och tycke om verket.
2. Vad kommer verkets målgrupp att tycka.
3. En blandning av nummer ett och två.
Personligen använder jag mig av nummer ett. Jag recenserar film och serier utifrån vad jag tycker och tänker och är inte rädd för att ge ris eller ros, mestadels ris.
Ibland dyker det upp underliga eller tvivelaktiga recensioner som helt enkelt inte kan vara riktiga.
Nyligen recenserade Alexander Dunerfors (Moviezine), Erika Hallhagen (SVD) och Aftonbladet filmen Justin Bieber's Believe.
Dunerfors gav filmen en fyra av fem möjliga, SVD och AB delade ut starka treor. Efter att jag hade läst deras recensioner så fattade jag ingenting och min slutsats var att de helt enkelt hade satt felaktiga betyg utifrån sitt eget tycke av filmen. För det framgick tydligt att ingen av de tre recensenterna var den tänkta målgruppen för filmen och sa själva att de inte var särskilt förtjusta eller imponerade av Bieber's musik. Enligt dem var det istället den fantastiska atmosfären i biografen som höjde betyget.
En annan irriterande sak är att en del recensenter skriver att det är ett nytt filmfenomen med musikdokumentärer, men givetvis är de helt ute och cyklar. Redan på 1970-talet så gjordes det musikdokumentärer om till exempel Led Zeppelin, Abba, Rolling Stones och Bob Dylan. Listan kan göras hur lång som helst.
Självklart behöver man inte recensera Justin Bieber's Believe utifrån kategori nummer två eftersom det är ganska uppenbart att filmen vänder sig till hans målgrupp, tonåringar mellan 10 till 16 och mestadels tjejer. Så för mig förefaller det underligt hur atmosfären i biografen kan påverka betyget av filmen och dess innehåll. Om jag ser en komedi som jag inte tycker är rolig så blir ju inte filmen roligare av att andra omkring mig sitter och skrattar och tycker den är rolig.
Jag bestämde mig för att ta och titta på Justin Bieber's Believe, men inte på bio utan hemma i min lugna lilla vrå. Jag är övertygad om att vrålande, maniska och gråtande tonårstjejer inte hade påverkat mitt betyg av filmen till det positiva, snarare tvärtom.
Justin Bieber's Believe handlar kort och gott om hans liv från relativt okänd till superstjärna. Man får följa honom och hans anhang både på scenen och bakom scenen. Jag har sett en hel del musikdokumentärer, men Bieber's tar priset som den mest narcissistiska dokumentären någonsin. Under 92 minuter får vi följa en sjungande, dansande, pratande tonårskille som lider av storhetsvansinne som får Kanye West att blekna. Bieber berättar om hur snygg han är. Bieber berättar om hur bra han är på att dansa och sjunga. Bieber's röstcoach berättar hur duktig Bieber är på att sjunga. Bieber's koreograf berättar hur duktig Bieber är på att dansa. Galna tonårstjejer berättar om hur snygg Bieber är. Galna tonårstjejer berättar om hur bra Bieber dansar etc etc.
Detta är en feel good movie för att få Justin Bieber att må bra. Detta är mer eller mindre en inspirera dig själv film och den enda som blir inspirerad är Justin Bieber.
Helt klart är att målgruppen Beliebers kommer att tycka att denna film är helt fantastisk om än en aning tråkig för den vanlige Beliebern då det inte finns något som de inte redan visste om Justin Bieber. Beliebern sitter hemma i sina tonårsrum med sina planscher av Justin, sängkläder med Justin, pyjamas med Justin, pennfodral med Justin och lyssnar på hans musik Allt som saknas i deras liv är Justin Bieber's Believe och nu har de fått sin önskan uppfylld.
En sann Belieber kommer tveklöst att ge filmen en femma och sedan bränna mig på korset eftersom jag inte gillade den.
Men för mig är Justin Bieber's Believe en konsertfilm som åker rakt ner i soptunnan. Vill man se en jävligt bra musikdokumentär så kolla in This Is Spinal Tap (1984).
Justin Bieber's Believe får en etta av mig.
Jag kan inte spoila denna film i förväg eftersom titeln redan spoilat filmen åt mig!
Regissör: Peter Berg. Han har tidigare gjort skit som The Kingdom, Hancock, Battleship och nu Lone Survivor.
Manus: Peter Berg/Marcus Luttrell.
Marcus Luttrell är en före detta soldat inom Navy SEALS och han har skrivit boken "Lone Survivor: The Eyewitness Account of Operation Redwing and the Lost Heroes of SEAL Team 10".
2005 var året då operation Red Wings genomfördes. Luttrell och tre andra SEAL ska leta upp en Taliban vid namn Ahmad Shah. Enligt Luttrell är denna Taliban mycket högt uppsatt och ett viktigt mål för USA. Enligt uppgifter ska Shah befinna sig någonstans i Korengal (en stor dal i Afghanistan med omgivande bergsområde). Väl på plats börjar allt bra, de lokaliserar Shah och drar sig tillbaka. En stund senare blir de upptäckta av några herdar som vaktar sina getter. Nu uppstår ett dilemma, ska de döda herdarna eller ska de släppa dem fria och riskera att de informerar lokala talibaner.
Saker och ting går iallafall åt helvete och det slutar med att alla i SEAL Team 10 dör förutom Marcus Luttrell "Lone Survivor".
Boken blev snabbt en bestseller men samtidigt så delade boken det amerikanska folket. Många, inklusive mig hävdar att hans berättelse är gravt överdriven eftersom det inte går att verifiera hans berättelse då hans kamrater dog. Det har även gjorts ett flertal djupstudier av Luttrells bok och dessa studier pekar på många brister och rena lögner. Jag har läst boken och det är en unken historia skriven av en Islamofob som anser att alla muslimer är talibaner, terrorister, jihadkrigare och självmordsbombare. I boken ifrågasätter han konstant de så kallade "Rules of engagement". Detta är "regler" eller "lagar" om hur krigföring ska gå till. Exempelvis så är en obeväpnad person i ett krigsområde en "Non combatants", jag kallar det rätt och slätt civila. Om de dock har ett vapen så är de "enemy combatants" och är då lovligt byte. Luttrell menar att dessa "regler" försvårar för soldater i krigszoner eftersom det inte alltid går att se om en person är beväpnad eller inte. Om man läser lite mellan raderna så menar Luttrell att det vore bättre om man fick skjuta först och ställa frågor sen.
Det är också mycket underligt hur Luttrell lyckats sätta fel titel på sin egen bok "Operation Redwing". Enligt militära dokument så namngavs olika operationer efter hockeylag vid den här tidpunkten och dessa dokument visar att operationen hette "Operation Red Wings" efter Detroits NHL hockeylag. Så Operation Redwing har aldrig existerat.
Vidare visar också dessa dokument att talibanen Ahmad Shah faktiskt inte var särskilt högt uppsatt, han fanns inte ens på den amerikanska topp 50 listan över mest eftersökta terrorister.
Luttrell skriver även att det var hundratals talibaner som attackerade hans team och att det var tack vare gud att han överlevde och lyckades krypa 12 km genom bergen för att slutligen få hjälp av några muslimska afghaner vilket i sig är lite komiskt då Luttrell hatar alla muslimer. I sin rapport hävdar Luttrel att det var minst 200 talibaner som attackerade honom och hans SEAL team. Senare i en intervju med Ed Darack från tidningen Marine Corps Gazette sa Luttrel att det kanske rörde sig om ungefär 20 till 40 talibaner, men ett tag senare vid en presskonferens var det tillbaka till minst 200.
Filmen är lika usel som boken, om inte uslare. Det är en patriotisk fest utan dess like. Filmen inleds med små klipp från utbildningen av SEALS, dessa otroliga övermänniskor som skyddar den amerikanska livsstilen mot de elaka muslimerna. Samtidigt passar Berg och Luttrel på att även i filmen visa sitt missnöje mot "the rules of engagement" genom en scen där en person snabbt går igenom dessa "regler" och under tiden så sitter alla soldater och suckar och skakar på huvudet. Dialogen känns hämtad direkt från den kristna högern och budskapet är att USA och gud skyddar världen mot allt ont.
Lone Survivor är två timmar lång och det börjar riktigt långsamt och sömnigt för att helt plötsligt efter 51 minuter påbörja ett evigt skjutande som pågår i mer än 40 minuter.
Denna film är så otroligt usel så att jag får ont i magen och jag fattar inte att Mark Wahlberg tog på sig att spela sannings förvrängaren Marcus Luttrell.
Sådan patriotisk skit förtjänar inget betyg, bara spott och okvädningsord.
Ibland blir jag mobbad och utskrattad av elaka kulturelitister när jag tar upp Jean-Claude Van Damme. Jag vill prata och diskutera om alla hans episka filmer och verkligen analysera vad det är som döljer sig bakom alla tuffa sparkar och snygga splits, men det är då som kultureliten stirrar på mig som om jag vore en idiot och sedan skakar de skrattande på huvudet och återgår till att prata om Äta Sova Dö eller Känn Ingen Sorg.
Jag vet dock att det handlar om avundsjuka och okunskap, de har helt enkelt inte fattat vilken storhet Jean-Claude Van Damme är.
Med filmer som No Retreat No Surrender, Bloodsport, Cyborg, Kickboxer, Lionheart, Universal Soldier, Hard Target och JCVD så kan man helt enkelt inte ignorera the muscles from Brussels betydelse. För att vidare stärka sitt legendariska varumärke så gjorde Jean-Claude en reklamvideo tillsammans med Volvolastvagnar och denna video är så episk att man som JCVD fan blir alldeles tårögd. Vilken personlighet, vilken krigare och vilken fantastisk skådespelare han är.
www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10
En polare sa till mig att han tyckte att Cyborg (1989) är JCVD sämsta film någonsin och att den filmen är så meningslös att han knappt finner ord för hur dålig den är. Han sa till mig att filmen inte har någon handling alls och bara är en korkad slagsmålsfilm. Jag ska nu visa honom och er hur fel man kan ha!
JCVD spelar legosoldaten Gibson Rickenbacker och allt utspelar sig i en förfallen apokalyptisk värld. Större delen av jordklotet har drabbats av en sjukdom/pest och människor tillika djur dör som flugor. I New York träffar Gibson kvinnan Pearl Prophet, hon berättar för honom att hon är en Cyborg/robot som har vital information som kan leda till att ett botemedel mot pesten kan uppfinnas. Denna information måste nå några forskare som befinner sig i Atlanta.
Uppdraget att hjälpa Pearl att ta sig till Atlanta visar sig inte bli lätt. En mycket hemsk och elak person vid namn Fender Tremolo står i deras väg. Han vill ha botemedlet så han kan kontrollera marknaden och tjäna en massa pengar. Nu måste Gibson slåss mot Fender och hans underhuggare.
Cyborg fick ett mycket svalt mottagande 1989 och under åren som gått verkar inte uppskattningen av denna film ha ökat något nämnvärt.
Men om man tittar djupare så kan man se att Cyborg döljer en massa godbitar. Det finns mängder av religiösa aspekter, framförallt kristna sådana.
Pearl är den "Heliga Graalen" som besitter kraften att bota alla sjuka.
Fender är både ormen i paradiset och djävulen. Han försöker först locka Pearl i fördärvet och när inte det går kidnappar han henne och hans högsta önskan är att regera över alla i hela världen.
Gibson skulle kunna vara "Jesus", men det är lite långsökt. Dock finns det en scen som pekar på kristendomen och Jesus uppståndelse.
Han har slagits mot Fender och förlorat. Gibson blir uppspikad på ett kors och lämnad för att dö. När klockan klämtar kan man nästan höra ett "halleluja" i fjärran och Gibson vaknar till liv, sliter sig loss från korset och påbörjar sin vandring mot hämnden och dödandet av Fender.
Inte en av JCVD bästa filmer, men sevärd!
Cyborg får två starka splits av mig
Religion har alltid varit ett omtyckt ämne inom film. Regissörer som lyfter fram det goda inom religionen, det onda, det konstiga och det avvikande. Vad betyder ordet religion? Enligt Nationalencyklopedin så är religion "en kulturyttring som inte låter sig infångas under någon generellt accepterad, heltäckande definition".
Många regissörer gillar också att göra filmer om sekter eller en kult. Ofta är dessa filmer ren fiktion men ibland dyker det upp filmer eller dokumentärer om till exempel Jehovas vittnen, Hare Krishna, Amishfolket, Pingstväckelsen/Pingstkyrkan (Knutbyförsamlingen).
Vad är då en sekt eller en kult? NE skriver att en sekt är "en religiös grupp som markant avviker från den eller de religiösa huvudlinjerna och normerna i ett samhälle" och en kult är i princip samma sak. Men vem bestämmer vilken religion som är "bra" eller vad som anses vara en farlig "sekt"?
Jag personligen är intresserad av religion, men inte själva gudsdyrkan utan mer av de filosofiska aspekterna och de många likheter som olika religioner har. Jag har läst det mesta, sett mycket och upplevt mycket av religionens påverkan, både det goda och det onda. Utan att tveka kan jag säga att det finns ruttna individer inom alla religioner som enbart vill utnyttja sin omgivning för att gagna sig själv och att det finns genuint goda människor med goda avsikter.
2011 började det att viskas om en kommande film som skulle handla om eller delvis löst baseras på L. Ron Hubbard, mannen som skrev böcker om fantasy, scifi och vilda västern och som sen startade scientologirörelsen som inom kort blev omnämnd som en galen sekt. Jag har läst två böcker skrivna av Hubbard, Science of Survival och The Modern Science of Mental Health. Två mycket intressanta böcker fyllda med tokigheter men även del upplysande saker om samhällets utveckling och alternativ medicinsk behandling.
Scientologi är en "religion" men också en "sekt". Jag har alltid starkt tvivlat på samfund som bygger på att dess medlemmar ska donera stora mängder pengar för att uppnå lycka och ofta så går dessa donationer rakt ner i fickan till de som är i toppen inom den kyrkliga rörelsen och det är förmodligen därför som de på toppen är lyckliga medan de på botten är olyckliga :)
Det visade sig dock att filmindustrin inte var redo eller tillräckligt modiga att göra en film som var löst baserad på L. Ron Hubbard. Rädslan för rättsliga åtgärder från den mäktiga Scientologikyrkan var alldeles för stor. Så istället gjorde man en film om en ny påhittad religion, dock med snarlika inslag som var hämtade från just scientologirörelsen.
The master handlar om den karismatiske och religiöse ledaren Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman) som håller på att utveckla ett nytt religiöst koncept som han kallar "The Cause" och den gravt alkoholiserade sjömannen/soldaten Freddie Quell (Joaquin Phoenix). Quell har under andra världskriget varit inkallad som sjöman och han har sett mycket hemskheter som drivit honom till ett allvarligt alkoholmissbruk som resulterar i att han inte kan behålla något jobb eftersom han ofta hamnar i konflikt med sina chefer, arbetskamrater eller butiksbesökare.
Efter att återigen fått sparken smyger han ombord på ett fartyg och svimmar sedan på grund av alkoholförgiftning. Några av fartygets passagerare hittar honom och tar Quell till kaptenen som då visar sig vara denna Lancaster Dodd. Här börjar nu en process, en läkande process, livsavgörande process eller kanske rent av en destruktiv process. Dodd tar sig ann Quell och vill "hjälpa" honom att förstå varifrån hans aggressioner kommer och hur han kan arbeta med dessa och andra depraverade tankar som Quell har.
Det är mycket påträngande ångest i filmen, sorg, vrede och hat. Mycket av filmen handlar om de terapeutiska samtal som Dodd och Quell har där Dodd ifrågasätter Quell och hela tiden pushar honom att öppna sig och släppa ut demonerna. Det är stundtals intensivt och sorgligt men samtidigt också en gnagande känsla av manipulation. Vad är egentligen Dodds intentioner och hur långt är Quell bered att gå?
Det är en stark film med mycket filosofiska aspekter och etiska/moraliska dilemman. Samspelet mellan Phoenix och Hoffman är stundtals briljant men ibland även lite segt.
En välbyggd dialog hjälper också till att lyfta filmen. Överlag har The Master fått höga betyg, fyror och femmor, men jag skulle gärna sett ett mer aktivt ställningstagande till Dodds agerande och om det handlar om en hjälpande hand eller fostrande av nästa lydiga "soldat". Mycket lämnas öppet för tolkning till tittaren på både gott och ont.
För mig blir det tre starka scientologer i betyg
Alla som följt nyheterna någorlunda under 2010 till 2013 vet att det varit populärt att kapa lastfartyg som går nära Somalias kust.
Men det hela började redan 2005 men fick inte genomslag på nyheterna. Från 2005 till mitten av 2013 har över 200 skepp blivit kapade eller utsatta för kapningsförsök. Det finns enorma mängder pengar att tjäna på att begära lösen för dessa fartyg och dess besättning. IB-Times har kommit fram till att det kan röra sig om hundratals miljoner dollar som betalats ut i lösensummor till somaliska pirater.
Nu kommer långfilmen Captain Phillips som baseras på en sann händelse. 2009 beger sig Kapten Phillips iväg med sitt lastfartyg längs med Somalias kust och oturligt nog blir det attackerade av pirater och så småningom bordade. Piraterna tar över fartyget och håller Kapten Phillips som gisslan medan de letar igenom fartyget efter den övriga besättningen som Phillips beordrat att gömma sig. Till en början ser allt ut att gå piraternas väg, men Phillips och hans besättning gör det inte lätt för piraterna. Det blir heller inte bättre av att tre stycken amerikanska krigsfartyg kallas till platsen för att hjälpa Phillips och hans besättning.
Filmen har ett ganska makligt tempo som stegvis trappas upp för att kulminera i den stora upplösningen mellan piraterna och de amerikanska soldaterna som kallats till platsen. Det hela känns ganska trovärdigt och det ligger mycket i att det faktiskt är riktiga somalier som spelar de somaliska piraterna. Det är ju skönt att man valt den vägen istället för att försöka fejka personernas ursprung som man gjorde i filmen Black Hawk Down (2001).
Mycket av filmen utspelar sig under däck där det är mörkt, varmt och fuktigt samt även på en liten klaustrofobisk livbåt och detta ska skapa en känsla av instängdhet och panik. Tom Hanks som Kapten Phillips gör ett okej jobb och ser genuint rädd ut när han konfronteras av piraterna. Det finns också ett ganska bra samspel mellan Phillips och piraternas ledare Muse.
Dock finns det ett enormt problem med filmen. Många av besättningsmännen från den riktiga händelsen påstår att mycket av det som händer i filmen är rent nonsens och påhittat och att Phillips inte alls var en hjälte såsom han framställs, utan istället en korkad och okunnig kapten. Flertalet av besättningsmännen håller för närvarande på med en stämning mot bolaget som äger fartyget för att få ut ersättning eftersom de anser att bolaget inte uppfyllt alla säkerhetskrav.
Så frågan är om Phillips verkligen var en hjälte eller ett fegt och okunnigt svin ala kappten Ynkrygg. Oavsett vilket är det ju ganska självklart att historien som berättas är mycket Hollywoodfierad för att kunna attrahera en större publik.
Jag delar ut två somaliska pirater till Captain Phillips.
Regissör: Peter Jackson
Manus: Fran Walsh och Philippa Boyens.
Budget: 250 miljoner dollar
Peter Jackson är den som styr båten och han verkar göra det men en ganska bestämd hand. Fran Walsh och Philippa Boyens står för manuset och de har skrivit till alla filmerna om Sagan om Ringen och Hobbit. Det som alltid är lite trist är att regissörer och manusförfattare som ska adaptera böcker till film alltid ska lägga till en massa material i filmen som inte finns i böckerna. Detta gör att de som läst boken/böckerna blir en aning irriterade för oftast fyller dessa ändringar ingen direkt funktion.
Jackson har slängt in karaktären Tauriel, en kvinnlig alv som spelas av Evangeline Lilly (Kate i serien Lost). Tauriel är i princip en kopia av Xena: Warrior Princess. Hon kan slåss, skjuta pilbåge, slåss med knivar och svärd minst lika bra som Legolas, problemet är bara att Tauriel inte existerar i boken om The Hobbit.
Jackson sa i en intervju att han ville lägga till en stark kvinnlig karaktär som han ansåg fattades i böckerna om Bilbo. Han menade att det behövdes en stark kvinna i Bilbo, lite som Arwen i sagan om ringen. Personligen tycker jag det är lite löjligt och det hela känns lite politiskt korrekt och anpassat för att inte filmfeministerna ska bli upprörda. Det viktiga för mig när det skapas nytt material till en bokadaption är att det nya materialet fyller en funktion och för mig känns det inte som om Tauriel har en avgörande roll i filmen.
Hon och Legolas är inte med så mycket i Hobbit 2, men kommer säkerligen att ha mer speltid i den tredje filmen, men hitintills finns det inte mycket som talar för att hon kommer att vara avgörande för hur historien slutar.
Det har ju stått spaltmeter efter spaltmeter i tidningarnas nöjessektion om Mikael Persbrandt och hans otroliga insats i Hobbit 2. Jag vet inte vad dessa nöjesskribenter har titta på, men inte kan det vara Hobbit 2. Möjligtvis har de kanske förväxlat det hela med en gammal film om Beck. Persbrandt är med i ungefär 50 sekunder och under denna tid så hinner han knata ett varv runt ett bord och servera mjölk till dvärgarna och han har även tid till att leverera ett fåtal repliker.
Utifrån detta kan jag inte påstå att hans insats var fantastisk, snarare medioker. Jag förstår inte heller varför han pratar så konstig engelska. Det låter ungefär som en mellanstadieelev som håller på att utveckla sitt engelska uttal. När ska Hollywood fatta att vi svenskar ligger nästan i topp vad gäller engelsk ordkunskap och uttal, vi pratar inte längre som vi vore efterblivna bönder på 60-talet.
Bilbo, Gandalf och dvärgarna fortsätter sin marsch mot dvärgstaden Erebor för att döda draken Smaug så att Thorin kan sätta sig på kungatronen. På denna resa stöter de på alver, jättespindlar, orcher, människor och självklart Smaug. Precis som i den första filmen så finns här en sidohistoria om den mörka borgruinen och den påstådda nekromantikern som bor där. Gandalf måste återigen bege sig till denna ruin för att se vad som döljer sig i skuggorna. Mer kan man inte säga om själva handlingen, det är ganska straight forward.
Hur bra är då The Hobbit: The Desolation of Smaug? Tyvärr inte jättebra, men inte heller jättedålig. Dock är den en aning tramsig och detta följer Jacksons mall över hur han tidigare regisserat filmerna om Sagan om Ringen och nu trilogin om Bilbo. Det är stundtals alldeles för mycket flams ala tioåring och jag hade gärna sett en mer mörk ton och mer allvar.
Snygg CGI och vackra miljöer som det alltid är i Jacksons filmer, ett ganska bra manus och förhållandevis duktiga skådisar. Men det är det här jävla tramset som förstör och irriterar. Det är tröttsamt att se Legolas som för hundrade gången åker skateboard på en orch, står på folks huvud och skjuter pilbåge.
Jag delar ut två starka Orcher i betyg och hoppas på att nästa film inte är lika tramsig.
I alla tider har det varit populärt att göra film om poliser som bekämpar brott och gangster. Eller filmer om gangsters som krigar mot polisen.
Vi har även filmer som hyllar den goda polisen som bekämpar den korrupta polisen och vi har filmer om polisinfiltratörer, samt gangsters som infiltrerat polisen.
En stor mängd filmer inom denna genre suger balle fett, men det finns några guldkorn.
Filmer som Dödligt Vapen 1, Snuten I Hollywood 1, Training Day, och Street Kings med flera.
Filmen ska anspela på en dokumentärvariant då en av poliserna ständigt filmar sig själv, sin partner och vad som händer under tiden de arbetar.
Jake Gyllenhaal och Michael Peña spelar två coola och stenhårda poliser som har hjärtat på rätt ställe, men kanske inte alltid gör saker enligt regelverket. De arbetar i LA i ett av de tyngst kriminellt belastade distrikten. Mycket gangsters, många mord och en del pang pang.
En dag griper den en mexikansk snubbe som i sin bil har en förgylld Kalasjnikov och en massa narkotika. Någon timma senare är killen frisläppt och de två poliserna undrar vad fan det var som hände. Det tänker nu undersöka saken närmare och beger sig hem till mexikanen. Det visar sig att han sysslar med människohandel och är medlem i någon elak mexar maffia. Maffiabossen blir inte glad och beordrar att de två poliserna ska elimineras snarast. Nu sitter de två i skiten och har ingen aning om vad som komma skall.
Stundtals tyckte jag filmen var ganska bra, rolig dialog och ett rappt foto. Men det finns brister i filmen som gör en lite irriterad då och då, som tur är räddas helheten av ett jävligt bra soundtrack.
Jag ger två starka G-boys till End of Watch. Men om man vill bli nostalgisk så är det ju bara att kolla på Training Day om och om igen, den är ju bara för jävla bra.
Hade det varit sent 80-tal eller mitten av 90-talet så hade filmen fått en svensk titel på de svenska biograferna, "Snabb & rasande", eller möjligtvis "Fort & Förbannad".
För mig personligen hade just Fast & Furious 6 varit en mer underhållande film om den hade haft någon av de två ovanstående svenska titlarna istället.
I den femte filmen lyckades ju det bilgalna gänget blåsa en elak maffiaboss på typ 100 miljoner dollar och efter det så splittrades gänget och for till olika delar av världen.
Men nu har DEA agenten Hobbs (Dwayne Johnson) lyckats lokalisera Vin Diesel (Dominic Toretto) och hans eviga sidekick Paul Walker (Brian O'Conner) och erbjuder dem inklusive hela deras gäng en full benådning om de hjälper honom att ta fast en ny elaking som heter Shaw och spelas av den mycket trista Luke Evans.
Det enda sättet de kan fånga denna elaka person är genom att köra tuffa bilar i London så snabbt, farligt och respektlöst mot andra förare/fotgängare som det bara går.
Manusförfattaren Chris Morgan har ju tidigare skrivit manus till två av Fast & Furious filmerna och ska även skriva manus till vad som sägs bli den sista filmen i denna urusla följetong. Titeln kommer utan överraskning att heta Fast & Furious 7.
Så nu kör de snabba bilar i London och även på andra platser. Stunts som är så otroligt overkliga att till och med nya Die Hard bleknar i jämförelse gällande extremt överdrivna scener som ingen levande eller död skulle kunna genomföra eller ens vara dum nog att ge sig på att försöka.
Ett praktexempel är scenen där Brian O'Conner och Roman kör sina stentuffa racerbilar med nitro på vad som ser ut att vara en mindre landsväg. Här blåser de fram i cirka 150 km/h och jagande strax bakom dem kommer en pansarvagn som otroligt nog kör ikapp de två racerbilarna. Pansarvagnen försöker nu köra över Romans bil och han i sin tur måste i farten klättra ut genom fönstret och hoppa över till O'Conners bil som utan problem kan matcha den exakta hastigheten som Roman svävar i luften. Sekunden senare kör pansarvagnen över Romans tomma bil och därefter drar O'Conner ifrån pansarvagnen.
Frågan jag ställer mig är hur det nu är möjligt för O'Conner att dra ifrån pansarvagnen när han bara sekunder senare inte hade en chans att köra ifrån den? Man måste nu också ta med i beräkningarna att det nu är två personer i O'Conners bil och då borde faktiskt farten bli en aning långsammare eftersom tyngden ökat avsevärt. Borde detta då inte leda till att den förföljande pansarvagnen enkelt hinner ikapp O'Conners bil?
Jag googlade och hittade att den snabbaste pansarvagnen kan köra i typ 120 km/h men den är inte superrörlig i den hastigheten om man måste svänga.
Ni som lirar World of Tanks har säkert bättre koll på pansarvagnar än vad jag har, men finns det verkligen pansarvagnar som kan köra ikapp racerbilar med nitro?
Dialogen är fullständigt obefintlig och ibland försöker manusförfattaren klämma in ett par scener där Toretto och O'Conner ska spela sårbara men det slutar bara med att jag garvar när dessa två ska spela ödestyngda och porträttera detta med kryptiska oneliners.
Men man kan ju inte förvänta sig mer av denna film som mest handlar om fräcka racerbilar, snygga brudar och lite tekniskt tjafs om vem som har bäst grejer under huven.
Fast & Furious 6 får nöja sig med endast en svag Kenny Bräck i betyg.