Namnet Banshee, Banshee och Banshee ekar genom alla rum och korridorer. Det är serien som jag länge blivit rekommenderad att titta på, men inte förrän nu har jag kommit till skott och under ett par veckors tid har jag plöjt igenom säsong ett och börjat på säsong två.
Vad är en Banshee? Det är en ondsint kvinnlig magisk varelse som enligt irländska folksagor lever på människors sorg och efter hand dödar dem genom att skrika så högt att personen artärer exploderar och således kvävs av sitt eget blod.
Handlingen kretsar kring ett mindre antal karaktärer.
1. "Mästertjuven" Lucas Hood som nyss avtjänat ett mycket långt och smärtsamt fängelsestraff.
2. Carrie Hopewell som är Hoods ex-flickvän.
3. Transvestiten Joe som är en mycket duktig hacker och polare med Hood.
4. Den ukrainska maffialedaren Rabbit.
5. Sugar är en äldre man som äger en bar och han var även en duktig boxare i sina yngre dar.
6. Kai Proctor är den lokala gangstern i staden Banshee.
7. Lite andra karaktärer som varken gör från eller till.
Lucas Hood är tillsammans med Carrie och detta gillar inte maffiabossen Rabbit eftersom Carrie är hans dotter. Hood arbetar för Rabbit, men han och Carrie bestämmer sig för att blåsa Rabbit genom att stjäla en massa diamanter av honom och sedan fly fältet.
Hen kan lugnt säga att det hela inte går som planerat och Hood hamnar på kåken medan Carrie lyckas fly.
I fängelset visar det sig att Rabbit har goda kontakter med andra intagna och även med plitarna. Han ser till så att Hoods vistelse inte blir av den trevliga sorten.
Många många år senare så släpps Hood ut ur fängelset och nu börjar hans sökande efter Carrie och de försvunna diamanterna. Det finns dock ett problem, Rabbit jagar fortfarande honom och vill också veta vart Carrie och diamanterna tagit vägen.
Så nu måste Hood lyckas dumpa förföljarna samtidigt som transvestiten Joe hjälper Hood att lokalisera Carrie som befinner sig i just Banshee.
Väl på plats i Banshee så glider Hood in på Sugars bar och där inne går saker och ting åt helvete.
Efter att nu ha sett säsong ett och börjat på tvåan så fattar jag inte riktigt hajpen för Banshee är inte en särskilt bra eller originell serie. Allt bygger på tröttsamma stereotyper, klichéer, ultravåld, porr och plagiat.
Plagiat frågar ni er. Ja, plagiat. Transvestiten Joe är en kopia eller rent av en klon av den underbara Lafayette i serien True Blood. Enda skillnaden är att Lafayette är så mycket bättre och roligare än Joe eftersom Joes skämt känns hämtade direkt från Lafayettes dialoger i True Blood.
Banshee känns också lite som ett plagiat av serien Spartacus, som iofs handlar om romartiden och gladiatorer, men konceptet är det samma. Våld, mer våld, sex och mer sex. Skillnaden är att serien Spartacus hade hjärta, en själ och en vilja att leverera.
Efter bara tre avsnitt av Banshee är jag redan uttråkad och eftersom jag på förhand visste att det skulle komma en säsong två så hade jag redan listat ut hur säsong ett skulle sluta på ett ungefär. Det sjuka var fan att jag kände mig som sierskan Saida eftersom säsong ett slutade på exakt det sätt som jag hade förutspått.
Det som gör Banshee till en medioker serie är just dess förutsägbarhet. Du vet vad som ska hända innan det ens hänt. Du vet att i nästa avsnitt så ska Hood få fett med stryk samtidigt som han själv delar ut mängder av smärta till alla som står i hans väg.
En orgie i brutna ben och blödande näsor och allt är så tröttsamt överdrivet, precis som en dålig actionfilm från 80-talet. Hood blir sparkad i huvudet tio gånger, spottar lite blod, reser sig upp och ser arg ut. Sen delar han själv ut tio sparkar i huvudet på sin motståndare som spottar lite blod, reser sig upp och ser arg ut. Sen fortsätter dansen ytterligare en stund tills det att Hood står som segrare. Det är fysiskt omöjligt att ta den mängden stryk utan att dö eller åtminstone vara allvarligt skadad. Det finns några scener där Hood blir illa tilltygad, men efter bara någon dag är han helt återställd och redo att dela ut tio nya sparkar i huvudet på någon annan stackare.
Jag har inget emot ultravåld eftersom jag gillade Spartacus. Men det måste antingen vara fiktivt våld med glimten i ögat eller någon form av mer realistiskt våld. Att ha konstant megavåld utan vare sig realism eller med viss finess så blir det jävligt tjatigt.
Jag ger Banshee två ukrainska maffiabossar i betyg