Jag hade lite tid över och bestämde mig för att titta på The Hangover part III (Baksmällan III). Detta eftersom jag sett ettan och tvåan och kände mig tvingad att se den tredje och och sista filmen (det är sagt att det ska vara den sista).

Första filmen var otroligt usel, men den visade sig vara ett ekonomiskt mirakel. 30 miljoner dollar att spela in och i dagsläget har den dragit in nästan 300 miljoner dollar.
Andra filmen var horribelt dålig men visade sig kunna dra in en del stålars den också, dock inte lika mycket om man jämför. Tvåan gick loss på 80 miljoner dollar och har dragit in 260 miljoner dollar.

Alla tre filmer har producerats av Todd Phillips. Den här killen kan bara göra riktigt usla filmer, men han hade tur eftersom det visade sig att en ENORM mängd människor uppenbarligen älskade första och andra filmen. Jag förmodar att dessa personer har en depraverad humor och förmodligen en mycket låg IQ.

Tredje filmen handlar återigen om det galna gänget kallat "The Wolf Pack".
Chow sitter i ett thailändskt fängelse men lyckas ta sig ut. Killarna i Wolf Pack blir kidnappade av en gangsterboss som heter Marshall. Chow har stulit en massa pengar och Marshall vill ha tillbaks dessa. Han vet att Wolf Pack är "tighta" med Chow så han ger dem ett ultimatum, fixa fram Chow eller dö.

Nu måste Varggänget leta reda Chow och leverera honom till Marshall. Men saker och ting går inte enligt planen och det mesta går åt helvete som det sedvanligt brukar göra.

Om ettan var usel och tvåan var horribel så är trean katastrofalt dålig. Den är fan mer än katastrofalt dålig. Apokalyptiskt dålig är ett ord som bara dyker upp i min hjärna.
Det är kiss och bajshumor på den lägsta av lägsta nivåer. Möjligtvis kan en tolvåring som blandat några Panodil i sin lättöl tycka detta är roligt. Kanske även några fjortonåringar som konsumerat alkotvål. Ni vet den där citrontvålen som man hade i bajamajorna för ett antal år sedan och som innehöll en mindre mängd alkohol och man kunde blanda den med lite cola eller nått annat (fan kidsen är smarta).

Filmen riktar sig  till unga tonåringar vars intellekt inte överstiger en IQ på 50. Det lustiga är att mycket av humorn i trean (det de kallar humor) är ganska grisig, äcklig och i USA så var åldersgränsen satt till 16 år och det kan jag fatta.
Men SF som vanligtvis gillar att sätta höga åldersgränser fann inga problem med att sätta från 11 år. Grattis SF ni har förstört en större mängd omogna kids som redan från början var fucked up.

Trean kostade 103 miljoner dollar, men har bara dragit in 112 miljoner och den blev hårt sågad av de flesta recensenterna.

Baksmällan III är så dålig att den inte förtjänar ett betyg överhuvudtaget.
Vad ni än gör så slösa inte bort 1 timma och 40 minuter på denna skit för då är ni fan dummare än mig! 

The US of A spottar ut skitfilmer i en rasande takt. Underligt nog är det en ganska stor del av dessa urusla filmer som går upp på bio. Sådana filmer ska gå direkt till DVD eller inte ens fått lämna skrivbordet.
Till och med svenska SF är så pass blåsta att de köpte in White House Down och Olympus Has Fallen.

Jag skulle kunna recensera just White House Down och Olympus Has Fallen som i princip samma film fast med olika skådespelare såklart.
Nästan identiska, lika usla och fullständigt hjärndöda filmer där patriotism och amerikanska flaggor är viktigare än nationens säkerhet.

Men, men. Vad fan ska man gör?



Regissör: Antoine Fuqua. Detta är killen som tidigare gett oss underhållande filmer som Replacement Killers, Training Day, Brooklyn's Finest och Shooter.
Uppenbarligen måste killen sitta i skiten gällande någon finansiell skuld till någon maffiaboss eller liknande. För denna film luktar skit lång väg och han måste fått fett betalt för att ta sig ann denna smutsiga röra.

Manus: Creighton Rothenberger och Katrin Benedikt är personerna som skrivit detta ihåliga och ogenomtänkta manuset. Fyllt av fullständigt befängda luckor, missar och en dialog som är hämtad från någon cowboyfilm från 60-talet då det handlade om hårda men tystlåtna män och cementerade stereotyper. 

Skådisar:
Gerard Butler spelar en före detta agent inom secret service. För mer än ett år sedan fick han sparken då han gjort några dumheter.

Morgan Freeman spelar vita husets talesman.

De andra skådisarna är inte ens värda att nämnas.

Handling
Man skulle kunna säga att filmen handlar om Die Hard 1, 2, 3, 4 och 5 i ett enda svep.

Amerikanska luftfartsverket snappar upp ett ganska stort plan som är på väg mot vita huset. Man skickar iväg ett attackplan för att kolla läget men saker och ting går åt helvete.
Helt plötsligt så har planet landat och ut kommer en massa Humvees och massa soldater till fots (soldater är väl fel term, terrorister eller frihetskrigare).
De tar sig snabbt till vita huset och på ett enkelt sätt dödar de allt motstånd, tar sig in i vita huset och kidnappar presidenten och hela det styrande kabinettet.

Fasiken vad fan ska vi göra nu? Jo FBI, CIA, Secret Servie och NSA blixtinkallar de hårdaste Navy Seals som finns. Nu ska presidenten fan fritas och Jihadkrigarna ska förgöras.
Lasta in antiterrorstyrkan i ett gäng helikoptrar och flyg rakt mot vita huset.
Här är det fan inte snack om någon taktik eller stealth. Rakt fram mot döden är vad som gäller.
Men de elaka muslimerna har med sig raketgevär (Bofors Robot70 garanterat). Den ena helikoptern efter den andra sprängs i luften och sälarna dör en hemsk död.
Det är bara en helikopter kvar och de vill retirera. Men då säger FBI, CIA, Secret Servie och NSA NEJ, fortsätt mot målet ni kan klara det BOOOOOOOM.

Nu sitter de i skiten rejält, vad fan ska de ta sig till?
Jo det visar sig att av någon underlig anledning så befinner sig faktiskt Mike Banning (Gerard Butler) i vita huset vid just detta tillfälle. Och nu ska han fan i mig rensa ut skiten.
Om ni tycker att Rambo och McClane är hårda så är Mike Banning hårdare än de hårdaste.
Det underliga är ju att han fick sparken för över ett år sedan men uppenbarligen fungerar alla hans säkerhetskoder och passerkort utan problem. Verkar som de där Secret service inte är så vassa när det gäller att hålla koll på vilka som ska kunna komma in och vilka som ska hållas ute.

När sedan Mike Banning rensat upp skiten så tar det fem minuter att ta sig ut med presidenten och han har räddat en hel nation Flaggor vevas till höger och vänster, nationalsången spelas och folket applåderar och gråter en skvätt.

Denna film kommer utan tvekan att bli nominerad till en Razzie.
Olympus Has Fallen får NOLL i betyg. En vidrig upplevelse utan motstycke.

Regissör: Louis Leterrier
Manusförfattare: Ed Solomon och Boaz Yakin
Budget: 75 miljoner dollar
Genre: Thriller, mysterium och kriminalare

En sman från FBI och en kvinna från Interpol jagar fyra magiker (illusionister) eller snarare 3 magiker och en mentalist/hypnotisör. Dessa fyra personer har under ett av sina framträdanden lyckats råna en bank i Paris på något oförklarligt sätt och vid showens slut låtit rånbytet regna ner från taket till publikens glädje.
Så nu måste killen från FBI och tjejen från Interpol försöka hitta bevis som knyter dessa fyra personer till bankrånet.

Filmen har gott om kända och duktiga skådespelare. Jesse Eisenberg, Mark Ruffalo, Woody Harrelson, Isla Fisher, Morgan Freeman, Michael Caine med flera.
Klart bäst tycker jag att Freemans karaktär är, samt Harrelson. Filmen är förhållandevis underhållande och jag skrattar faktiskt lite då och då, framförallt i vissa scener med just Harrelson.
Now you see me är ganska fartfylld, humoristisk och en del action och allt har en ganska behaglig mix och takt.

Dock finns det några irriterande element och en av dessa som gör mig jäkligt sne är en biljakt.
Varför är det alltid så att en bil har ett enormt försprång och i nästa sekund är förföljaren alldeles bakom. Just biljakter brukar inte följa fysikens lagar överhuvudtaget.

Scenen är följande: En person snor en bil och drar iväg med gasen i botten. Denna person visar sig vara en mycket duktig bilförare. Två andra personer tar upp jakten ungefär 2 minuter senare. Cirka tre sekunder efter dessa två minuterna är de ikapp person nummer ett. Då blir förföljarna blockerade av en lastbil och måste backa, vända runt och köra en annan väg för att ta sig fram. Två sekunder senare kör förföljarna runt ett hörn och bara helt sådär så är de plötsligt rakt bakom bil nummer ett igen?

Har bil nummer ett slutat köra och stått och väntat på bil nummer två? Kan det vara så att bil nummer två kan teleportera (dock utan bieffekter/Brundel Fly)? Har bil nummer två någon nitro i bagageluckan som gör att de kommer ikapp bil nummer ett så enkelt? Sorgligt nog blir dessa svåra frågor aldrig besvarade.

Trots sina brister är faktiskt Now you see me en helt okej film och manuset är ganska välskrivet och effekterna snygga (som hämtat ur en Joe Labero show, minus spottkobror)

Det är också jävligt intressant hur regissören och de två manusförfattarna har lyckats just nu med tanke på att de tidigare bara har gjort skit, förutom klassikern Bill & Ted's Excellent Adventure.

Jag delar ut två och en halv David Copperfield. 

Regissör: Farren Blackburn
Manus: Matthew Read

Blackburn är en ganska duktig regissör med tunga tv titlar bakom sig som Doctor Who (2011), The Fades, 2011 och Luther (2013).
Read som står för manuset vet jag inte så mycket om mer än att han har varit med och producerat tv-serien Wallander (2010-2012) och den fruktansvärt dåliga SciFi tv-serien Outcasts (2011).

I Hammer of the Gods är det uppenbart att både Blackburn och Read har gjort ett uruselt arbete med allt. Usel dialog, uselt koreograferade fighter, fruktansvärda kostymer och frisyrer.
Elakingar som kutar runt med löjliga ansiktsmasker som hade passat bättre på en fetischklubb i nutid.

Filmen handlar om vikingar i England som slåss mot brittiska soldater och andra brittiska vikingar. En döende vikingakung beordrar sin ena son att ge sig ut och leta rätt på hans förstfödda son. Detta eftersom kungariket är i kris och den enda som kan rädda dem är tydligen denna förstfödda son då den döende kungen anser att yngste sonen inte är redo att axla tronen och rädda kungadömet.
Så nu måste yngste son ge sig ut och hacka sig fram genom Englands alla hörn för att hitta sin försvunna broder. Det slaktas med yxor, svärd, knivar, stridshammare, pilbågar, armborst, spjut och diverse andra tillhyggen.

Efter allt slaktande visar det sig att den försvunna brodern har blivit en elaking. Han har startat en ond kult och tänker ta över hela England. Så nu måste hans lillebror slakta än mer för att stoppa äldre broderns onda planer.

När jag började titta på filmen så trodde jag att det först var en splatter/hack and slash genre ala Bad Taste (1987).
Detta eftersom filmen börjar med ett litet slagsmål och där introducerar karaktärerna en efter en genom korta men blodiga scener där en karaktär slaktar en elaking och sedan gör karaktären ett fult flin eller skratt samtidigt som karaktärens namn dyker upp i guld eller lätt bronsfärg.
Man skulle ju faktiskt kunna påstå att det är en komedi för den är ju så komiskt dålig.
För att locka tittare har man ju castat Clive Standen som spelar karaktären Rollo i serien Vikings. Här porträtterar han i princip samma karaktär, långt flottigt hår med ett par småflätor här och där och ett väl arrangerat skägg.

Man har ju också kvoterat in en kvinnlig skådespelare för att på något blekt sätt blidka de feminister som kan tänkas titta på denna film. Problemet är bara att dessa feminister förmodligen blir mer upprörda nu än om hon inte varit med överhuvudtaget.

Jag har letat på alla hemsidor jag kan tänka mig som rör film och inte en enda har information om vad filmen har kostat att spela in. Däremot finns det gott om information om hur mycket pengar filmen hitintills dragit in.
För mig är det häpnadsväckande att filmen ens gått upp på bio i USA. Denna rulle skulle ju gått direkt till DVD eller till soptunnan.
Filmen öppnade starkt och drog in hela 164 dollar under öppningshelgen och i dagsläget har Hammer of the Gods dragit in det skämtsamma beloppet 438 dollar.
Helt fucking otroligt.

Förmodligen har manusförfattaren och producenten tänkt följande "Serien Vikings gick ju ganska bra så en film om Vikingar ligger i tiden".
Både rätt och fel säger jag. Serien Vikings är okej, inte direkt upphetsande men den duger att titta på i brist på något som är bättre.
Om man prompt ska göra film/serie om vikingar så gäller det ju att ha koll på sin fakta gällande just vikingar. Var bodde de, när levde de, vad hade de på sig? Och så vidare.

Hammer of the Gods är en extremt usel rip-off av just serien Vikings. Serien har hyfsad koll på sin fakta om vikingar, inte allt men det mesta, medan filmen Hammer of the Gods har fel om allt. 

Det som räddar betyget från en fulländad kalkon är de otroligt vackra miljöerna och fotot.

Jag delar ut EN tårögd Oden samtidigt som jag själv gråter en skvätt över att ha kastat bort 90 minuter av mitt dyrbara liv.

Arnold Schwarzenegger är ju hur cool som helst och trots sin höga ålder (fyller 66 i år) är han fortfarande tung.

Vi snackar om en snubbe från Österrike som började sin karriär som kroppsbyggare och vann flertalet Mr Universum. Sen började det rulla in erbjudanden om att medverka i filmer. Tunga, feta och grymt coola filmer som Herkules i New York, Pumping Iron, Stay Hungry, Conan, Terminator 1 och 2, Commando, Rovdjuret, The running man, Total Recall, Last action Hero, True Lies.

Men efter 1994 började det gå utför med filmkarriären. Den ena bajsfilmen efter den andra. Men så kom The Expendables 2 (2012) och nu The Last Stand där Arnold gör en underbar prestation.

Flera svenska recensenter gav The Expendables 2 och The Last Stand dåliga betyg och pratade om seg humor med gamla gubbar. Men det var ju det som var själva grejen. Gamla actionhjältar som under filmens gång driver med sig själva och spelar på sin ålder är ju skitroligt. Åtminstone tycker jag det.

Last Stand handlar om en elak knarkbaron som lyckas fly från FBI. Knarkkungen ska nu försöka ta sig över den mexikanska gränsen och det enda som står i hans väg är en åldrad, lönnfet, gråhårig och rynkig Arnold.

Arnold spelar den lokala sheriffen i en liten håla som ligger mycket nära Mexiko.
Peter Stormare spelar en elak kumpan till den onda knarkbaronen. Trist är att Stormare på sistone alltid ska spela elak och en aning underlig eller smått efterbliven. Men det spelar inte så stor roll i The Last Stand då det inte är Stormare som bygger filmen utan vår älskade Arnold.

Det är just de gubbiga skämten som gör filmen underhållande. Arnolds konstanta flåsande då han har bristande kondition. Hur han i en scen tackar nej till mer mat på den lokala restaurangen då han tycker att han blivit för fet och måste hålla igen för han tänker på sin figur. I en annan scen hoppar han igenom ett fönster och ligger sedan flåsande kvar på golvet. Då frågar några personer hur det är fatt och Arnold svarar rätt och slätt "I´m OLD" med sin underbara brytning.

Som en ren bonus har Arnold även återskapat sin Terminator frisyr som gjorde honom så jävla hård 1984. Idag 2013 är hans nuvarande terminator frisyr en aning grå och gles, men det är fortfarande frisyren från Terminator så det spelar fan ingen roll.

Jag delar ut två stora och lönnfeta magar till Last Stand. Den var bättre och roligare än vad jag hade förväntat mig. 

Regissör: Simon Klose

TPB-AFK är en dokumentär som följer grundarna av fildelningssajten Pirate Bay, Peter Sunde, Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm på deras resa genom Tingsrätten och Hovrätten.
Jag hörde talas om denna film för ett bra tag sen och tyckte att den lät intressant. Man skulle genom Simon Klose få en djupare insikt om vilka de tre huvudpersonerna bakom TPB var/är. Samtidigt skulle filmen vara förhållandevis neutral i sitt ställningstagande om huruvida fildelning är okej eller inte. Simon Klose sa också att man i filmen skulle få insikt i själva rättsprocessen.

Jag tyckte att filmen var alldeles för kort, bara 1 timma och 21 minuter. På denna korta tid tyckte jag inte att man fick en särskilt nyanserad bild av de tre männen bakom TPB. Filmen har fått ganska hyfsade recensioner men jag anser att filmen borde ha varit betydligt längre och mer fokus på Sunde, Neij och Svartholm.

De som är intresserade av att ladda ner film, musik, spel och tv serier har förmodligen inte missat rättegången och mediadrevet som var och själv så laddade jag ner hela domen från just TPB och läste igenom den ett flertal gången men blev inte särskilt mycket klokare då den är ett som ett snårigt buskage fylld med tekniska termer och tveksamma expertuttalanden.
Med detta menar jag att de som varit intresserade och insatta har redan stor kunskap om rättegången och skulle säkert därför precis som jag istället velat veta mer om just Sunde, Neij och Svartholm.

SVD gav filmen ett ganska bra omdöme men skrev samtidigt att den inte gav ett särskilt smickrande intryck av de tre huvudmännen och det kan jag hålla med om. Utifrån vad jag anser vara en mycket kort del av filmen (sagan om Sunde, Neij och Svartholm), så får man en bild av de tre personerna som inte är särskilt vacker.

Peter Sunde lyfts fram som den mer normal och förhållandevis socialt begåvade personen som sköter den del som kräver fysisk kontakt med andra människor.

Fredrik Neji är den gravt alkoholiserade och rasistiska teknikern som till trots är gift med en utländsk kvinna.

Gottfrid Svartholm är den socialt berövade knarkaren som bara skriker konstigheter och ser konspiratörer i varje hörn. 

Personligen tror jag att det finns mycket mer bakom dessa tre personer än enbart den ovannämnda, men tyvärr så är filmen för kort för att kunna ta upp mer personligt material om dessa tre. Kanske kommer det en uppföljning av Klose som ger en mer nyanserad bild.

Jag tycker att dokumentären var helt okej, en svag trea känns som ett rättvist betyg.

Det har ploppat upp en ny tv serie med apokalyptiskt tema och genren är SciFi och vem kan motstå Scifi?
Jag har följt denna serie redan när den låg på NBC´S ritbord och hade då stora förhoppningar och förväntningar på den färdiga produkten eftersom skaparna av serien är inga mindre än J.J. Abrams och Eric Kripke.

Hur fan kan något bli fel när skaparen av bland annat Lost och Fringe är med och skriver och manus, samt Kripke som skapade den omåttligt populära serien Supernatural som nu kommer att gå in på sin nionde säsong. Sorgligt nog kan ALLT gå fel. Revolution lider av samma skada som till exempel Terra Nova och Falling Skies, nämligen uselt familjedrama med en otroligt ostig dialog.
Dessa tre serier hade/har sådan potential men man ska kasta bort allt genom att med tvång trycka in en splittrad familj som sedan ska trycka ner en massa moral och värderingstjafs i halsen på tvtittaren så man kräks. Det blir ju heller inte bättre av att de dramascener som spelas upp är så usla, krystade, fejkade och bajsnödiga så att man fan vill ta livet av sig.

Året är förmodligen nutid för det finns inga laserpistoler eller rymdskepp så långt ögat kan nå. Det hela börjar med en kort klippscen med mamma och två små barn som tittar på tv. Inrusande kommer pappan som är någon sorts högt uppsatt militär, han gormar och skriker om att snart händer det, snart stängs det ner.
En ny snabb klippscen där pappan ringer sin son och ska informera honom om vad som kommer att hända, men då bryts telefonsamtalet, telefonen dör och bilen slutar fungera och bakom dem kan de se hur alla andra bilar också bara stendör.
Klipp tre, pappan rusar ut ur huset och ser hur hela området släcks ner och sedan kommer en bild på jordklotet och hur allt blir mörkt.

Handling
Av någon anledning så dör all form av strömförsörjning, allt som går på någon form av energi lägger av, till och med batterier fungerar inte längre. Ingen verkar veta riktigt vad som händer förutom den där militärpappan och ytterligare några andra inom armen.
Efter denna korta introduktion blir vi kastade 15 år framåt då mänskligheten praktiskt taget återgått till att leva ett medeltida liv. Vi är numera mer eller mindre bönder. Vi brukar jorden, föder upp kossor och grisar och dödar varandra med armborst, pilbågar, yxor och svärd.
Tydligen har världens alla forskare inte lyckats komma på vad fan det var som hände och sedan har de gett upp och nu råder djungelanslag. Överallt härjar banditer som vill döda, våldta och stjäla ens mat och vatten.

Nu börjar slaget om överlevnad och jakten på att hitta sanningen om vad som verkligen hände för 15 år sedan.

En riktig jävla skitserie om en familj som bara känns så jävla fejk. Dryga repliker som tydligen ska försöka skapa en förståelse om hur jävla illa allt kommer att gå.
Efter strömmen har försvunnit i början av piloten tar militärpappan fram några paket glass ur frysen och sätter fram på bordet och säger till sina lilla son och dotter att nu är det dags för glass. Dottern tittar på pappan och frågar om det verkligen är okej att äta glass så sent på kvällen. Pappan svarar att det är okej, men att de ska äta långsamt och njuta av glassen eftersom det är den sista glassen som de någonsin kommer att äta.

Allvarligt? Är detta det bästa som Kripke och Abrams kan åstadkomma för att måla upp ett domedagsscenario för oss tittare? Är det verkligen END OF FUCKING DAYS och apokalypsen är kommen den dag vi inte får äta glass? Det hela hade kunnat vara tusen gånger bättre. Istället skulle hans dotter eller son kunna lida av någon sjukdom som kräver vård på ett sjukhus, men utan ström inga sjukhus, då hade det hela känts mer autentiskt och hopplöst.

Serien har ett antal hyfsade och mer eller mindre kända skådespelare, men vad fan hjälper det manuset är helt jävla hjärndött.
Enorm besvikelse och frustration, när ska det komma en bra SciFi serie?

2003 skrev Don DeLillo en bok som heter Cosmopolis. Denna bok blev rekordsnabbt en megahit och praktiskt taget alla världens litteraturvetare ville diskutera, analysera, kritisera och hylla DeLillos mästerverk.
Jag har själv läst boken för några år sedan och ställde mig till den skara som hyllade det litterära innehållet. Boken var välskriven, öppen för många olika tolkningar och var fylld med undertexter, filosofiska, moraliska och etiska aspekter, samt en mängd metaforer. Bokens huvudtema handlar om att pengar och makt korrumperar och inte leder till äkta livsglädje.

Det enda jag vill kritisera med boken är att den stundtals var allt för avancerad filosofiskt och att DeLillo älskade att skriva långa och mycket krångliga meningar.

2012 så gjorde regissörernas regissör David Cronenberg en adpation av boken som följer det skrivna ordet nästan på pricken.

Eric Packer (Robert Pattinson) är en ung multimiljardär (börsmäklare) vars syn på människan är att de som är rika kan göra hur de vill medan den fattiga och vanlig människan är äckliga förlorare vars existens endast berättigas av att de drar in pengar till de rika.

Packer bor på Manhattan i en ultralyxig takvåning med en magnifik utsikt. Just denna dag har han bestämt sig för att åka till sin barberare på andra sidan stan, men allt blir inte som Packer tänkt sig. USAS president är på besök vilket lett till att massa vägar är avstängda och som om inte det skulle räcka så har även en extremt känd Hiphoppare gått och dött så en pågående begravningsprocession stör trafiken än mer och färden till barberaren tar en evighet.

Under den långa färden i Packers pimpade Limousin med tonade rutor får han besök lite då och då när limousinen måste stanna och invänta trafiken. Dessa besök består av hans läkare, älskarinna, arbetskamrat, en person som äger ett konstgalleri och ytterligare några andra besökare. Det är under dessa korta besök som de filosofiska, etiska och moraliska diskussionerna infinner sig och framförallt diskussionen om huruvida pengar kan köpa äkta lycka.

Allt medan filmen fortlöper så sitter Packer och knappar på sin laptop för att hålla koll på sina aktier, men så plötsligt gungar aktiemarknaden till och Packer befinner sig i en situation där han förlorar miljoner för varje minut som går. Denna händelse leder till panik, är det så att Packer ska förlora allt han äger och i en enda vända bli en del av den vanliga, fattiga och äckliga människan som han föraktar.

Cosmopolis har fått mycket underliga recensioner och i stort sett antigen bara fått ettor och tvåor eller fyror och femmor i betyg. I princip inga eller väldigt få betyg som landar i mitten.
Det går alltid igång en varningsklocka för mig när 20 recensenter gett en film en etta medan 20 andra gett den en femma. Detta brukar innebära att det handlar om ful och finkulturs recensenter som enbart tycker till om filmen utifrån vad de själva enbart tycker.

Filmen är lite småsnygg, och en del av fotot påminner lite om hur Matrix var uppbyggd, tuffa solglasögon, snabba klipp på husfasader och människor som glider runt intet ont anande om den hemska värld de befinner sig i.

För mig var filmen en stor besvikelse och det beror främst på Robert Pattinson. Jag kan inte alls förstå varför en så etablerad och duktig regissör som Cronenberg valt Pattinson. Det finns ju massa andra skådisar där ute som faktiskt kan agera, för det är något som Pattinson inte kan.
Ofta när man läser en bok målar man upp en bild av personerna utifrån de ofta knappa beskrivningarna och när det sedan görs film om boken man läst och skådespelarna inte är i närheten av att påminna en om hur man själv tänkte sig att de var eller såg ut så blir man besviken.

Bokens styrka ligger i dialogen och kemin som uppstår mellan Packer och hans små besök inne i hans extrautrustade och superlyxiga limousin.
Tyvärr uppstår ingen kemi i filmen alls. Dialogerna framförs styltigt och mekaniskt och det känns nästan som att man sitter och tittar på en nyhetssändning där nyhetsankaret stint stirrar på en monitor och utan känsla, bara läser rakt upp och ner vad som står på monitorn.
Återigen blir jag förbluffad över Cronenbergs val av Pattinson. Uppenbarligen har inte Cronenberg sett de fruktansvärda Twilightfilmerna där Pattinson visar upp sin fulla skådespelar kapacitet, eller snarare briten på en sådan.

Pattinson gestaltar Packer på samma livlösa, gråa och intetsägande sätt som han porträtterar vampyren Edward Cullen i Twilight.
Ett annat problem som finns i dialogen är förförståelse av det som ska sägas och förmedlas. Som jag tidigare sa så var jag ibland kritisk till att just dialogen i boken blev överdrivet komplicerad och allt för filosofisk (vad kom först hönan eller ägget?).
Det blir så uppenbart när Pattinson och några av de andra skådisarna ska levererar en komplicerad och djupt filosofisk replik som de själva uppenbart inte förstår innebörden av. Det fullkomligt lyser ett rött frågetecken ovanför skådisarna när de sitter och tänker "Vad fan var det jag nyss sa? Jag fattar inte den här repliken". Detta är något som märks och gör att dialogen känns fejkad och utan hjärta. Filosofiska diskussioner måste levereras med ett djup och allvar, man kan inte läsa innantill och med ett Arnold Schwarzenegger liknande sätt leverera livsförändrande budskap.

Jag ger Cosmopolis en svag tvåa och det är enbart tack vare att det stundtals är ett jäkligt snyggt foto som lyfter filmen. 

Den första filmen Clash of the Titans blev sågad av i princip alla och den gick inte heller särskilt bra på bion under öppnings veckorna. Totalt sett har den trots det gått ganska bra, men det beror på att folk är svältfödda på grekiska mytologier och fantasy. Budgeten låg på 125 miljoner dollar och under de två första veckorna spelade den in 65 miljoner vilket är ganska sunkigt, men enligt färska siffror från maj 2012 så har den nu spelar in totalt 493 miljoner dollar.

Nu kommer så uppföljaren: Wrath of the Titans.

Efter att ha räddat mänskligheten så har Perseus slagit sig till ro i en liten fiskeby och fått en son. En dag börjar det plötsligt regna Chimeras från himlen som dödar allt i sin väg, men den modige Perseus lyckas döda den som attackerar hans lilla fiskeby. Det visar sig senare att Zeus bror Hades och hans första son Ares (krigsguden) vill frigöra Titanen Cronos (han skapade världen och gudarna) från sitt fängelse Tartarus. Detta på grund utav att människan har slutat att tillbedja gudarna och det innebär att gudarnas livskraft sakta men säkert håller på att försvinna.
Cronos har lovat Hades och Ares evigt liv om de frigör honom och låter han förgöra jorden.
Nu är det återigen upp till stackars Perseus att slåss mot Cykloper, Ares och andra monster för att slutligen stå öga mot öga med den mäktiga Cronos och förhoppningsvis rädda världen en gång till. 

Den första filmen fick mycket kritik för att den saknade en helhet, en röd tråd. Hela filmen var ett hopkok av ungefär tjugo olika grekiska mytologier som de sedan försökte väva ihop till en berättelse. Vilken idiot som helst fattar ju att man kan ju inte ta tjugo helt olika historier och få dem att fungerar som en sammanhängande berättelse.
Samma misstag har begåtts i uppföljaren och ungefär tio till femton olika mytologier har vävts samman. En person som har lite koll på de grekiska sagorna kommer ganska snart att bli irriterad för inte fan var det så att Minotauros befann sig i Tartarus utan han befann sig på Kreta i en labyrint ritad av Daidalos på uppdrag av kung Minos. Det finns flera olika händelser i filmen där jag blir irriterad över saker som är helt felaktiga och inte passar in tidsmässigt och platsmässigt i filmen.
Dialogen haltar också något fruktansvärt och är inte trovärdig då Zeus, Hades, Ares och Perseus använder uttryck som garanterat inte användes på den tiden.
Även hur dialogen framförs haltar och det hela känns som en skolpjäs från tredje klass när man fick ett par rader att framföra inför alla förväntansfulla föräldrar och som man memorisera och sedan uttalade dessa rader lika mekaniskt som en robot.

Sen fattar jag inte heller titeln på filmen, Wrath of the Titans (flertal), vilka jävla Titans? Det finns bara en Titan i filmen och det är Cronos, så filmen borde rimligtvis hetat Wrath of the Titan eller Wrath of Cronos möjligtvis. Samma visa var det med den första filmen Clash of the Titans och i den filmen fanns det inte en enda Titan överhuvudtaget.
Film nummer två var mer eller mindre lika floppartad som första filmen. Budgeten låg på 150 miljoner och de första veckorna spelade den bara in 62 miljoner. Totalt har den hitintills dragit in drygt 300 miljoner vilket WarnerBros tydligen inte var riktigt nöjda med, så förhoppningsvis slipper vi sen en tredje film.

Jag delar ut en svag Titan till hafsverket Wrath of the Titans. Se skiten på egen risk om ni vill slösa 99 minuter av ert liv helt i onödan. Kom sen inte och gnäll för jag har fan varnat er!

Det är irriterande men samtidigt smått underhållande att läsa recensioner från elitistiska kulturvetare som Fredrik Strage och andra skumma typer som tror att de har vetskapsmonopol om vad som är bra, dåligt, roligt, snyggt, fräckt och sitter med ett ordlexikon som de använder flitigt för att slänga in krystade kvasiintellektuella ord här och där.

Den Brittiska komikern Sacha Baron Cohen slog igenom med dunder och brak 1999-2000 med sin underbara karaktärstolkning av en irriterande vit hiphoppare, en så kallad Wigga. Sacha Baron Cohen valde att kalla denna karaktär Ali G.
Varje avsnitt drev han med olika samhällsskikt eller intervjuade olika personer som han fullständigt ägde.
Mitt favorit avsnitt var när Ali G bjuder in en tulltjänsteman för att diskutera olika droger, dess effekter och varför dessa droger inte är lagliga. Helt jävla otroligt roligt och jag skrattar fortfarande när jag tänker på det.

2006 var året då Sacha Baron Cohen gick från känd komiker till att bli megakänd, älskad och hatad.
Det hela började med filmen Borat där Sacha spelar en reporter från Kazakstan som åker till USA för att ta del av det förlovade landet där alla ens drömmar uppfylls. Aldrig tidigare hade man sett något liknande, en person förklädd till en Kazakstanier som genom intervjuer med olika människor hånade och förlöjligade USA utan att dessa efterblivna människor en fattade vad som pågick.

Efter succén med Borat så spelade Sacha tillsammans med Will Ferrell och John C. Reily in filmen Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby. Sacha spelar rollen som den franska Formel 1 föraren Jean Girard som kommer till USA för att visa var skåpet ska stå i NASCAR scenen.
Filmen var fantastiskt rolig och Sacha spelade helt lysande.

Allt såg ut att gå Sachas väg, men 2009 gjorde han en enorm miss med filmen Bruno. Sacha spelar en modemogul från Österrike som dessutom är bög. När hela hans värld rasar samman efter att hans pojkvän dumpat honom drar han till USA för att spela in en talkshow, men saker och ting går inte som planerat.
Bruno var mer eller mindre en flopp. Budgeten låg på 42 miljoner dollar och under premiären och följande veckor spelade den bara in drygt 60 miljoner dollar och i filmiska mått är detta en enorm flopp. Enligt Warnerbros är det en flopp om en film inte lyckas dra in ungefär eller mer än det dubbla av vad budgeten låg på.

2012 är det dags att lansera filmen The Dictator. Manuset stod Sacha själv för medan tv serie mogulen Larry Charles regisserade (Seinfeld, The Tick, Dilbert, Entourage och Simma lugnt Larry).

Sacha spelar diktatorn Aladeen som regerar i det fiktiva landet Wadiya som fiktivt ligger öster om Sudan. Wadiya har en massa olja och guldresurser som han dock inte tänker sälja till USA. Men hans rådgivare Tamir (Ben Kingsley) vill att de ska öppna upp landet för att kunna tjäna mer pengar på oljan och guldet. För att kunna göra detta ordnar Tamir en dubbelgångare som ska ta Aladeens roll och på en resa till USA förkunna att Wadiya tänker bli en demokratisk stat och därmed öppna upp för försäljning av oljan och guldet.

Filmen har fått bra recensioner i Europa, treor och fyror av de flesta medan den mer eller mindre blivit sågad i USA. Faktum är att filmen var en superflopp. Budgeten var 65 miljoner dollar och under öppningsveckorna spelade den inte ens in 60 miljoner.

Fredrik Strage gav filmen en fyra och tyckte att den var extremt underhållande och att Sacha hade på ett fyndigt sätt fått in hur den Arabiska våren påverkar världen och Strage påstår även att Aladeen är ett porträtt av olika diktatorer så som Saddam Hussein och Khadaffi.
Strage verkar se saker i filmen som jag inte alls kan hitta efter att tittat på den två gånger.
The Dictator är inte rolig överhuvudtaget, extremt överdriven, trist, överspelad och en massa kiss och bajshumor som passar bäst för en tioåring eller personer som gillar gamla avsnitt av Benny Hill.

Att påstå att Aladeen ska vara ett porträtt av Saddam Hussein och Khadaffi fattar jag inte alls, förutom att de givetvis har en massa pengar som de spenderar på en massa skit och skågg. Förutom detta finns det inga likheter alls. Aladeen porträtteras som totalt efterbliven och hans intellekt påminner om en sjuårings. Om då dessa egenskaper skulle vara synonyma med Saddam Hussein och Khadaffi då hade de aldrig lyckats hålla makten i flera decennier.

Strage säger att han uppskattar humorn och exemplifierar detta med ett tal som Aladeen håller där han talar om sitt kärnvapenprogram som enbart utvecklas i fredligt syfte. Strage säger att detta är ett klockrent exempel på hur diktaturer förskönar verkligheten. Strage är ju helt ute och cyklar. ALLA länder som har kärnvapen, diktaturer eller demokratiska länder säger ju exakt samma sak. USA säger att de i fredsbevarande syfte måste ha minst lika många eller gärna lite fler kärnvapen än vad Ryssland har så att de ska kunna vara en balans

Jag ger The Dictator två svaga kärnkraftverk