Sångare och Sångerskor har ju från och till varit populärt att slänga in i filmer, antigen som en huvudrollsinnehavare eller som en biroll. Syftet är ju att locka en bredare publik till filmerna.
Bra eller dåligt? Det som kan tänkas vara bra med att Sångare och Sångerskor gör film är att de har en scennärvaro med sig från sin musikkarriär. Men det innebär ju inte att de automatiskt blir bra skådespelare. Ett tydligt exempel på detta är LL Cool J som medverkat i en massa filmer och tv-serier och allt har varit skräp. Jag kan ge honom ett pluspoäng för hans medverkan i ett avsnitt av HOUSE, där LL Cool J spelade en kriminell kille som satt på kåken dömd till döden. Den rollen passade honom då han själv är en kriminell lallare.

Justin Timberlake är Hollywoods guldgosse. Känd för sin smäckra röst, sitt vackra anlete och sina danser. Tanken är väl att han ska locka små fjortistjejer till biograferna, men det har inte lyckats riktigt. Han har medverkat i tolv filmer varav allt är skit och detta visar ju återigen att Sångare och Sångerskor som gör film inte automatiskt är bra skådisar.

In Time
Någonstans i framtiden (vi får aldrig veta när) har forskare knäckt gåtan gällande kroppens alla DNA sekvenser och hur dessa går att manipulera. Utifrån denna otroliga upptäckt börjar man manipulera människors gener så att de slutar åldras efter det att de fyllt 25 år. När man så fyller 25 så startar en grön självlysande klocka på ens ena arm, om denna klocka når noll så dör man. Så vid 25 års ålder startar denna klocka och personen i fråga får ett års bonus tid.

I filmen har samhället frångått att handla med valuta, istället handlar man med tid. Man går till jobbet och plockar ut en daglig lön som genererar mer tid till din självlysande klocka. Med denna tid betalar man sina räkningar, mat, mediciner, boende. Man betalar allt med tid och gärna i tid. Filmens generella tema berör orättvisa. De fattiga arbetarna måste betala mer tid för samma saker som de rika och därför måste de fattiga också jobba hårdare. Den tid som man får kan man dela med andra människor genom att ta någons arm och överföra så mycket tid som man vill skänka. Men det finns också tidsmördare som under hot tar all din tid och då detta skett dör man. Samhället är också uppdelat i olika tidszoner, ju högre siffra på zonen ju fattigare är dess invånare. För att kunna ta sig till en bättre zon måste man givetvis betala för sig, och det rikligt.

Justin Timberlake spelar Will Salas, en "ung" kille bosatt i ett arbetarsamhälle (eller ett ghetto som de själva kallar det). Han är 25*2 år gammal (50 år) och lever med sin mamma som är 25*3 år gammal (75 år). De båda lever från dag till dag genom att hitta olika arbeten som genererar mellan 5 till 24 timmar i lön. En kväll när han går till den lokala baren så sitter där en kille som har mer än hundra år på sin klocka. Salas är en snäll kille och månar om alla, han är killen som delar med sig av sin tid även om han knappt har något kvar. Han säger till killen med de 100+ åren att han måste sticka därifrån annars är risken stor att någon kommer att döda honom och ta hans tid. Och mycket riktigt är detta vad som sker, några elakingar tänker ta hans tid, men Salas räddar honom. Som tack för hjälpen ger mannen honom alla sina år när Salas ligger och sover och med detta tar han sitt eget liv eftersom hans tid tar slut.

Salas blir efterlyst av tidspolisen, misstänkt för mord, hans mamma dör då hennes klocka tijmar ut och då blir Salas mycket ledsen och arg. Så nu är det dags för rättvisa och hämnd, de som är ansvariga för att ha skapat ett samhälle som bygger på att den rike har fördelar över den fattige ska nu få betala. Och valutan de ska betala i är tid

Konceptet är intressant, men jag som tittare vill veta mer om systemet med tid som valuta och varför samhället bestämde sig för att manipulera kroppens DNA så att man slutar åldras vid 25 och tanken med klockan. Detta får man aldrig någon inblick i. Det man får veta är att ett gäng rika människor på toppen kontrollerar allt (det är ju så det fungerar i vekligheten också). Jag vill veta de politiska besluten till systemet, handlar det om populationskontroll? Eller vad handlar det om?

Jag blir också besviken på filmens framtidsscenario och vision. Forskare har ju som sagt knäckt hela gåtan gällande DNA (det mest komplicerade som finns), man har lyckats stoppa kroppens åldrande. Men trots dessa fantastiska upptäckter så lever vi människor fortfarande i ett ganska icke futuristiskt samhälle. De kör omkring i elbilar och det är nog den enda futuristiska utveckling jag kan se i filmen utöver stoppandet av åldrandet. För mig känns det som att om forskare skulle lyckats knäcka DNA koden på riktigt så skulle detta ligga långt, mycket långt in i framtiden och fler vetenskapliga upptäckter skulle ha gjorts utöver att göra elbilar obligatoriska. Filmen har heller ingen riktig fart, visst ett par action scener men det krävs mer för att hålla mitt intresse uppe.

Det blir också jävligt irriterande att höra allt tjat om tid var femte minut, att skådisarna tittar på sin självlysande klocka hela tiden, och påpekar att de har dåligt med tid, att de måste skynda sig innan tiden rinner ut, de måste skaffa mer tid m.m. Sen blir man förvirrad över att just alla är 25 år gamla och sen håller på att tjata om att de är 25*XXXX år.

Det kunde ha blivit mycket bättre men det håller inte och betyget får stanna på en mycket svag tvåa.

Schack är ett mycket intressant brädspel sett från ett matematiskt och psykologiskt perspektiv. Men det är ju inte direkt en sport som jag gärna tittat på. Schack är det största brädspelet i världen och spelas av tiotals miljoner människor i princip hela världen. Tydligen var det Indien och Perser som uppfann detta strategiska krigsspel på 500-talet.

För att bli en bra schackspelare krävs en ganska hög intelligens, tålamod, matematikkunnande, taktiskt tänkande och förmågan att tänka många drag framåt. Detta är anledningarna till att jag aldrig blev en schackmästare :)

De flesta människor som idag är mellan 28-100 och inte har ett intresse av schack känner ändå till namnet Bobby Fischer. Många av världens nuvarande bästa schackspelare anser att Bobby Fischer utan tvekan var världens bästa och mest briljanta schackspelare.

I dokumentären Bobby Fischer Against the World får man en unik insikt i hans liv. Från tidigt ungdom, fram till hans död levererar hans vänner, familj, ovänner och journalister en gripande historia om den legendariske Bobby.

Han föddes den 9 mars 1943 i Chicago, Illinois och började redan vid fyra års ålder spela schack. Vid sex års ålder började lille Bobby spela på allvar och skaffade sig en schacktränare. Redan vid femton års ålder besegrade Bobby den dåvarande amerikanske schackmästaren. Efter det var det rena barnleken och han vann den amerikanska årliga schackmästartävlingen hela åtta gånger i rad och blev ett fenomen som reste världen över och spöade skiten ur olika schackmästare. Bobbys dröm var att en dag bli världsmästare och det blev han genom att besegra den ryska mästaren Boris Spasskij i Reykjavik, 1 september 1972. Många anser att detta var startskottet för en schackbom världen över utan dess like. Men det var också startskottet på Boobys förfall i livet.

Filmen är ganska rak och enkel, men samtidigt brlijant. Med hjälp av arkivbilder och film, samt berättandet från alla de som varit nära Bobby får vi en fantastisk inblick i hans liv. Ett mycket tragiskt liv som enbart kretsade kring schack. När man ser filmen förstår man ganska snart att Bobby inte hade alla hästar hemma, detta är något som bekräftas genom att ta upp andra exempel på schackgenier som det slutat illa för. Bobby var ett geni, men hans geni isolerade honom från omvärlden. Han var paranoid och senare i livet var det många som ansåg att han även led av schizofreni. Efter att ha tagit världsmästartiteln 1972 så försvann Bobby mer och mer bort från schackvärlden. Han gick med i galna kristna sekter, skrev galna och antisemitiska texter som han försökte publicera och strax efter 11 septemberattackerna i USA ringde han en radiostation där han uttryckte sin glädje över att någon äntligen hade satt åt USA. Så rätt och slätt visade det sig att Bobby Fischer hade blivit galen.

Jag tyckte filmen var mycket intressant, tragisk och gripande. Jag ger Bobby Fischer Against the World tre starka springare

Mixed martial arts eller MMA som vi pros kallar det!

Denna sport har under de senaste 10 åren växt enormt och störst genomslag har givetvis UFC (Ultimate Fighting Championship) haft. Men det har funnits/finns andra organisationer förutom UFC. Vi har/hade WVC, VTJ, IVC, UVF, WEC, Pride, Strikeforce, EliteXC och några till. De flesta är idag antingen nerlagda, mergade eller uppköpta av UFC. Denna sport är både älskad och hatad precis som proffsboxning. Bland de okunniga regnar kritiken i massor kring de risker som är förknippade med våld mot kropp och huvud, medan de invigda försvarar sporten genom att peka på ett väl utarbetat regelverk och kunniga domare och läkare.

Det har gjorts några filmer med lite fokus på MMA, men mest har det då handlat om underliga fighter som bedrivits på korrupta fängelser eller smärre uppgörelser om vem som är störst, bäst och vackrast ala Jean-Claude Van Damme style. Nu har det gjorts en mer modern film om MMA med fokus på drama och action. Jag hörde buzzet om filmens skapande för ett bra tag sen och hörde då i en intervju med manusförfattaren och regissören Gavin O'Connor att filmen skulle ha fokus på sporten som helhet (jävla lögn).

Warrior 2011
Gavin O'Connor, vem fan är det? Själv hade jag inte en jävla aning om vem denna människa var och jag blev inte ett dugg klokare när jag kollade upp honom. Snubben har skrivit och producerat totalt nio titlar, varav två är tv-movies, en tv serie, en kortfilm och de resterande fem är långfilmer. Alla nio titlar har temat/teman drama och sport eller bara en av de båda. Så killen är ju förhållandevis okänd för den stora massan.

Jag skulle vilja påstå att Warrior är MMA motsvarighet till vad The Fighter var för boxningen. Jag skulle faktiskt kunna gå så långt att jag vågar säga att Warrior är en kopia av The Fighter, fast med MMA som innehåll istället för boxning. Warrior har fått ett bra mottagande av kritikerna och tittarna, fått höga betyg och fina recensioner. Kritikerna skriver att filmen har ett stort djup, att man tar till sig filmens karaktärer, att man känner den sorg, frustration och ilska som karaktärerna känner. Recensenterna skrev även att det fanns en tydlig beskrivning av karaktärerna och deras resa. När jag läste dessa recensioner började jag funderar på om dessa recensenter ens sett filmen? Eller om de kanske hade tagit för mycket hallucinogena droger innan de satte sig i biografstolen. Kanske var det så att dessa recensenter var både blinda och döva?

Grundhistorien berör två bröder som är förhållandevis unga, den ena är inte mycket äldre än den andra. Sen har vi den förre detta alkoholiserade och kvinnomisshandlande fadern, en död moder samt att den ena brodern är gift och har två barn. Var den djupa och tydliga karaktärsbeskrivningen kommer in har jag ingen aning om, jag hitta den åtminstone inte (och jag är fan varken blind eller döv). Det så kallade djupet består av att man bitvis med små inblickar eller muntliga förklaringar förstår att den yngre brodern och modern lämnar den alkoholiserade och misshandlande mannen och beger sig iväg ut i det okända. Tydligen var planen att den äldre brodern också skulle hänga på, men han blev förälskad och ville inte lämna sin nyfunna kärlek som han hittat på ortens kommunala gymnasieskola. Sen får man veta att modern dött och att den yngre brodern haft det svårt, tagit värvning i armen, åkt till Irak och där får man gissa sig till att han sett en del otrevliga saker. Man får även en mycket liten inblick i brödernas sportsliga karriärer som unga brottare i skolan och tydligen var de väldigt duktiga. Den äldre brodern var så pass duktig att han även var med och slogs i UFC ett tag, innan han blev illa knockad och lade av med fightandet.

Vad får man veta om den äldre brodern förutom brottandet och UFC? Jo som jag tidigare nämnt så gifte han sig med sin brutta som han träffade i gymnasiet. De skaffade två barn (döttrar) samt köpte ett hus. Man får även veta att han numera jobbar som fysiklärare på vad jag antar vara en gymnasieskola. Familjen är skuldsatt och de riskerar att förlora sitt hus och brodern bestämmer sig för att börja slåss igen.

Nu kommer kicken!!!!
Yngre broder kommer hem till sin fader som visar sig ha gått på en jävla massa AA-möten och fått en jävla massa brickor (sånt skit man får när man varit nykter ett visst antal dagar), eftersom han inte druckit på 1000 dagar. Det är precis vad han säger "Im up on thousand days now". WTF??? Säger man ens så?? Säger man inte istället att jag har snart varit nykter i tre år. Om jag inte hade druckit en droppe på nästan tre år och sedan mötte mina polare, inte fan skulle jag säga "Tjena grabbar, jag har inte druckit någon sprit de senaste 963 dagarna".
Jaja, skit samma. Yngre broder vill att pappan ska träna honom inför en stundande tävling, en FETE tävling. I denna tävling ska världens 16 bästa mellanviktare tävla och då vill yngre broder vara med och slåss. Så vill även äldre broder göra, detta på grund utav att priset man vinner är 5 miljoner dollar och då kan han ju utan problem betala av skulderna på huset.

Det är här jag börjar skratta lite. Jag älskar MMA, ser allt och då menar jag FUCKING ALLT. Detta är en sport som är extremt hård och kräver en hundraprocentig inställning och träning minst 6 dagar i veckan för att hålla sig på världsnivå. Här har vi två bröder som i sin ungdom var talangfulla brottare, en som senare gick med i marinkåren och fick lära sig att slåss och en som haft en kortare karriär inom UFC. Nu ska dessa två som i princip inte tränat aktivt under en mycket lång tid förbereda sig på sex veckor för att slåss mot några av världens bästa fighters. HAHAHAHAHAHAHA, skrattretande säger jag bara.

Filmen är 80% drama och 20% MMA, så snacket om att filmen skulle ha fokus på MMA var ju uppenbarligen bullshit som jag redan sagt. Ett karaktärsdrama kräver ett enormt djup och en inblick i personers inre, deras drömmar, mardrömmar och så vidare. Får man detta? Uppenbarligen tycker andra resecenter att vi tittare får en djup inblick, men jag anser att vi inte får det (ni vet att jag ALLTID har rätt). Det snuddar bara på ytan och man kommer aldrig riktigt nära. Vi, eller åtminstone jag vill veta vad som skedde den yngre brodern och hans moder mer än att bara kort bli informerad om att hon blev sjuk, dog, han hade det jobbigt, gick med i kåren och att det i Irak hände en massa hemska saker. Jag vill veta vad som hände i Irak, jag vill veta vad som formade den yngre brodern, jag vill veta vad som driver honom. Detta är saker som jag aldrig får veta. Den äldre brodern får man heller ingen djupare förståelse för, inte mer än att man inser att han älskar sin familj och gör vad som helst för dem och det är detta som driver honom.

Filmen säger sig behandla ämnen som rätt och fel, kärlek, hat, förlåtelse, motgångar och den inre kraften att gå vidare trots alla odds. Jo, filmen tar upp dessa teman, men åter igen inget djup utan barra snudda på ytan. Visst, Nick Nolte som spelar den alkoholiserade fadern spelar jävligt bra och pressar fram en del ångest och en och annan tår från min sida (men det är mest på grund utav att jag själv hade en alkoholiserad far och vet vad det innebär) som gör att jag kan ta till mig den känsla som Nick Noltes karaktär förmedlar. De två bröderna porträtteras inte av dåliga skådisar, men de lyckas inte få fram den där känslan som man vill ha i ett karaktärsdrama. Detta beror på att det saknas ett djup, att bara röra vid ytan är inte ett djup.

Problemet kan också ligga i att det är för mycket karaktärer som man fokuserar på och då kan man bara plocka fram smärre saker och hinner på så sätt inte gå in på djupet. Vi har de två bröderna, fadern, äldre broderns fru och äldre broderns tränare. Samma problem hade filmen The Fighter från 2010. Ett karaktärsdrama som sas vara djupt och berörande, men filmen hade allt för många karaktärer och det djupa fokuset försvann och man rörde bara på ytan. Ett bra exempel på drama med stort djup är filmen The Wrestler från 2008. Den hade djup, ångest, sorg och en jävla massa misär.

Om Warrior hade lyckats plocka bitarna som The Wrestler hade så skulle det utan tvekan blivit en riktigt bra film. Warrior hade alla grundingredienser och alla chanser till att lyckas, men manusförfattaren och producenten Gavin O'Connor glömde att röra ner jästen i smeten, så filmen reste sig aldrig.

Jag ger Warrior två hälkrokar. Varken svaga eller starka, bara en helt jävla vanlig tvåa. För filmen är bra, men den kunde ha varit så MYCKET bättre om man gått djupare ner i ångestens och misärens träsk.

2011 var utan tvekan remakens stora år och Hollywood sprutade ut filmer som antingen var remakes på klassiker eller lite nyare inköpta licenser.
Låt oss titta lite närmare på årets remakes och se om det var något av värde eller om det mesta var skit.

Rise of the Planet of the Apes, Arthur, Captain America, Conan the Barbarian, Footloose, Fright Night, Gullivers Travels, Jane Eyre, Let me In, Straw Dogs, Millennium trilogin, The Green Hornet, The Thing och The Three Musketeers. Hela 10 remakes plus köpet av Stieg Larssons Millennium trilogi samt John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in.

Rise of the Planet of the Apes 2011. Med tanke på filmens innehåll skulle jag vilja påstå att det är en remake av Conquest of the Planet of the Apes från 1972 och remaken var riktigt dålig.

Arthur 2011. En remake av klassikern Arthur med Dudley Moore från 1981. Russel Brand som Arthur gjorde att fick ont i magen och inte på ett bra sätt.

Captain America 2011. Det har gjorts ett antal filmer med hjälten Captain America, Captain America 1944, Captain America 1979 och Captain America från 1990. Remaken var ganska klyschig, men inte helt värdelös.

Conan the Barbarian 2011. Den som inte känner till originalet med Arnold Schwarzenegger från 1982 borde skämmas. Jason Momoa från Bay Watch spelar Conan och filmen var utan tvekan årets kalkon.

Footloose 2011. Remake av klassikern Footloose med Kevin Bacon i huvudrollen från 1984. Remaken var ett uselt skämt.

Fright Night 2011. Underbara Fright Night från 1985 med Amanda Bearse som spelar Amy. Alla vet väl vem Amanda Bearse är? Hon spelar ju Marcy D'Arcy i Married with Children (Våra värsta År). Denna remake förstörde allt som orginalet stod för och Colin Farrel gör förmodligen en av sina sämsta prestationer någonsin.

Gullivers Travels 2011. Herre jäklar vad det har gjorts filmer som handlar om Gulliver och hans sketna resor, 1939, 1960, 1977 och 1996. Det gjordes till och med en tv-serie med Ted Danson som spelade Gulliver. Jack Black gör här remaken och jag gillar Jack, men i Gullivers Travels är han otroligt jobbig och filmen är jättedålig.

Let me In 2011. Det svenska originalet Låt den rätte komma in släpptes på bio 2008 och blev sen uppköpt av Hollywood i slutet på 2009. Dealen mellan John Ajvide Lindqvist och det amerikanska filmbolaget sas vara att John hade krävt att remaken skulle vara så lik som möjligt. Detta var ju givetvis en fet lögn då giriga John fick BRA betalt av filmbolaget och sa till dem att "Gör vad fan ni vill med min bok, jag har blivit rikligt kompenserad och bryr mig bara om pengar och struntar i mitt artistiska verk". Den amerikanska remaken var inte bra.

Straw Dogs 2011. I Sverige fick filmen Straw Dogs från 1971 med Dustin Hoffman i huvudrollen heta "Det Galna Gänget". När SF köper in utländska filmer och ger dem en annan titel är det allt för ofta en underlig och mesig titel som ges. Remaken med bland annat Gustav Skarsgård i en av rollerna var ljusår från att nå upp till samma nivå som originalet.

Millennium trilogin (The Girl with the Dragon 2011). Det svenska originalet hette rätt och slätt Luftslottet som sprängdes och kom ut 2009. Jag gillade verkligen inte den amerikanska remaken. Det berodde mycket på att regissören sagt till Daniel Craig att han skulle prata en dålig och grötig engelska som lät lite efterbliven. Svenskar pratar inte så kass engelska.

The Green Hornet 2011. Filmen är en remake av den amerikanska tv-serien med samma namn. I tv-serien från 1966 spelade Bruce Lee rollen som Kato. Remaken var rörig och allt för tramsig.

The Thing 2011. I originalet spelar allas vår hjälte Curt Russell huvudrollen från 1982. Remaken var hemskt dålig.

The three Musketeers 2011. En oändlig klassiker som filmatiserats hur många gånger som helst. Det hela började redan 1903 och sen dess har det kommit 19 olika filmer om Athos, Aramis, Porthos och lilla D'Artagnan. Vad ska man säga? ZzZzZzZ

Vad kan då tyckas om remakes. Hur ofta blir remaken bättre än originalet? Svaret är; sällan. Allt för ofta kommer remaken inte ens i närheten av originalet. Men Hollywood är Hollywood och har alltid trott att en film bärs upp enbart av antalet kända skådisar som medverkar. De verkar ha glömt att om man har ett uselt manus så spelar det inte någon roll om de bästa skådisarna i hela jävla världen är med i filmen.

Britter är jävligt bra på att producera grymma kriminaldrama och psykologiska thrillers (förutom morden i Midsomer). Britterna har dock haft stora problem när det gäller att skaka fram bra skräck, rysare, fantasy och scifiserier (förutom Red Dwarf och Survivors). Men nu jävlar har de hittat formen med BBC's nya megahit The Fades

The Fades är en sorts fantasy, inte medeltida fantasy utan mer rysare, skräck, drama och humor. Man skulle kunna säga att The Fades är den brittiska motsvarigheten till den amerikanska serien Supernatural, fast med mer humor och bra sådan.

Paul är sjutton år gammal och har lite problem med sitt sängvätande. Han bor med sin mamma och sin äldre syster som är arton. I skolan är det som natt och dag mellan dessa två syskon. Paul är den utstötte och underliga killen som inte får vara med, medan systern är den populära bitchen/slampan som alla gillar eller är rädda för. Stackars Paul har dock en kamrat, en helt fantastiskt underbart rolig kamrat som med sin humor och underlighet får mig att gapskratta när han sätter igång med sina Starwars jämförelser eller andra filmer som han gillar att jämföra riktiga livet med. De två kamraterna har en livsuppgift och det är att förlora sin oskuld på skoldansen eller åtminstone få hångla med en tjej.

Det hela börjar med att en brud vid namn Sarah glider runt på en mörk gata och pratar i telefon med en snubbe som heter Neil. Uppenbarligen letar de efter någon. Sarah får syn på en uteliggare som verkar må dåligt och frågar om han behöver hjälp, detta är starten på all skit som kommer att hända. Paul och Mac (Pauls polare) cyklar lite BMX och Mac tycker att de ska dra till ett övergivet område med tomma lokaler för att leta efter material till Mac's film som han tänker producera. Väl inne i lokalerna får Paul syn på Neil som är panikslagen och har en pistol, plötsligt faller Sarah rakt ner från taket och slår i marken med en duns och är alldeles blodig. Neil lyfter upp henne och springer iväg.

Normalt sett så hade ju vilken sjuttonåring som helst skitit på sig och flytt för livet, men Paul är en nyfiken mother fucker och springer efter dem. Han får se hur en demonliknande varelse attackerar Neil och då börjar paniken och Paul springer iväg. Efter denna händelse börjar Paul se döda människor (I see dead people). Tydligen är Sarah och Neil speciella och har gåvor/krafter som de använder för att bekämpa ondskan. Dessa hjältar eller godhetens krigare kallar sig Angelics.

Jag blev glatt överraskad och tycker att serien överlag är mycket bra. Samspelet mellan Paul och Mac är riktigt bra och Mac är en sån skön karaktär.

The Fades förtjänar tre ganska starka änglar.

Året är 2149 och slutet närmar sig för planeten jorden. Överbefolkning, naturkatastrofer, extremt tunt ozonlager och livsfarligt partikeldam i luften har gjort livet besvärligt för människan.
Men som tur är har världen bästa master minds lyckats hitta en liten reva i tiden (the space time continuum/fabric of time) och denna lilla reva visade sig vara vägen till ett ny möjlighet för jordens befolkning. Problemet är bara att denna lilla reva sträcker sig ungefär 85 miljoner år tillbaka i tiden, Jurassic Park all over? Helt korrekt.

Terra Nova är helt enkelt samma planet som jorden, fast för 85 miljoner år sedan. Så istället för att kalla stället Jorden eller Nya Gamla Jorden (såg ni vad jag gjorde där? En liten pun mot Ullevi i Göteborg) så bestämmer sig dessa forskare att kalla stället Terra Nova.

Nu måste människan kämpa för att bygga upp en ny civilisation, för det är fan inte enkelt när stället kryllar av stora elaka dinosaurier, giftiga växter, monsunregn som får orkanen Katrina att kännas som en liten bris, vulkanutbrott och mycket mycket mer.

Första avsnittet var ganska okej. Visst finns det en del klichéer och temat med Jurassic Park har ju redan haft tre filmer innan Terra Nova. Men jag fick en ganska skön känsla och jag tycker man har lyckats bra med de flesta skådespelarna. Inga direkta kändisar, men man känner igen ett par ansikten från andra tv-serier som man glottat lite på genom åren (Life on Mars, The Closer, Grey's Anatomy, Men in Trees, Monarch of the Glen "i svensk tv hette serien Karl för sin Kilt", Lie to Me och en del andra serier).

Sorgligt nog så håller inte serien i längden. Den blir allt för rörig och går snart över i ett sunkigt familjedrama som får Days of Our lives att framstå som den bästa serien någonsin.

Terra Nova får enbart en stark dinosaurie i betyg.

Spielberg behöver nog ingen introduktion. Vet man inte vem han är, kan man lika gärna gå och lägga sig.. Men vem fan är Robert Rodat? Tydligen så har Rodat skrivit manuset till Saving Private Ryan, The Patriot och ytterligare ett antal usla skitfilmer. För i ärlighetens namn så finns det väl ingen som tycker att Saving Private Ryan och The Patriot var bra filmer? Okej, vi har alltså superproducenten Steven Spielberg och ett random retard som tillsammans ska göra en fantastisk tv-serie (enligt dem själva).
 

En utomjordisk armada attackerar jorden och slår i princip ut allt. Under de sex månader som gått sedan den första invasionen började, har de få överlevande gått samman utanför storstäderna för att lättare överleva och starta en motståndsrörelse. Varje dag är ett test för överlevnad bland de civila som skyddas av soldater. Nu måste krisen lösas och utomjordingarna ska bekämpas.

Har vi hört den gubben innan?? Jag säger bara V från 1983, uppföljaren V från 1994 och V från 2009. Första avsnittet av Falling Skies (dubbelavsnitt) var rent ut sagt en jävla besvikelse. Det känns som om Spielberg och Rodat the retard tagit alla idéer från tidigare Science fiction serier/filmer och kopierat dem rakt av. Inget eget, inget nytt, inget innovativt utan en blek kopia av V, The War of the Worlds (1953 och 2005), District 9 (2009) plus ytterligare en hel hög serier och filmer.

Det har ju som sagt bara visats två avsnitt, så jag kanske inte ska såga serien totalt än, men det gör jag ändå. Serien är fylld med Science fiction klyschor och massa ologiska händelser som gör att man blir fly förbannad. Avsnitt ett börjar med en mycket kort introduktion om vad som hände för sex månader sen. En röst från ett litet barn (kanske runt tio år eller så) visar teckningar som han gjort, samtidigt som han förklarar vad som skett. En fet jäva alien armada är på väg mot jorden, tack vare de amerikanska satelliterna så får man en liten heads up på att en som sagt jävligt stor flotta med rymdskepp är på väg mot jorden.

Världens ledare sammanträder och bestämmer sig för att inte börja med att dra iväg ett par hundratusen NUKES mot denna stora armada av alien skepp. Istället antar man att dessa aliens är snälla och kommer med all säkerhet att hjälpa mänskligheten att bekämpa svält, sjukdomar, fattigdom och ge oss bättre lösningar på den eviga frågan om förnybart bränsle (har vi hört detta förut?? V och Mars Attacks = Dont run, we are your friends).... Om tusen enorma alien moderskepp är på väg mot oss, då kan vi utan tvekan säga att de inte har fredliga avsikter. När väl världens ointelligenta och korkade ledare inser sitt misstag och bestämmer sig för att agera, vad tror ni händer då? Jo dessa aliens har en galen variant av EMP som påverkar allt elektroniskt över hela jordklotet (dock inte sina egna skepp eller vapen). POFF sa det bara, sen var det över.

Sen landsätter de elaka aliens sina marktrupper och börjar döda alla vuxna, men inte barnen. De tar med sig barnen och skruvar på något konstigt skit på deras ryggas som gör att de blir typ hjärntvättade eller liknande. Utomjordingarna är gråsvarta med sex ben (ser ut som det), ganska små, ungefär som en tjock blobba. Två armar som de ibland har vapen i. Sen har de jävlarna även Mech units (stora robotar) bestyckade med missiler och vad som ser ut att kunna vara en alien gatling gun.

Så nu är det upp till Tom Mason (Noah Wyle, känd från ER aka City Aktuen) att rädda världen, se sliten, ledsen, arg och sammanbiten ut. på en och samma gång. 

Efter premiärens dubbelavsnitt och dess mycket svala mottagande av tittare och recensenter så har tydligen Steven Spielberg sparkat alla manusförfattare för att de har enligt Spielberg inte förstått hans vision. Om man har manusförfattare som arbetar för en, är det då inte Spielbergs uppgift att då och då ta en titt på vad författarna kokar ihop och långt i förväg se till att skiten de skriver inte är skit. Efter Spielbergs uttalanden har jag numera noll respekt för honom, uppenbarligen lider han av störst och bäst komplexet. Att lägga över sitt misslyckande som med-producent på manusförfattarna för att han har varit för lat för att kolla igenom vad de har skrivit om är ju helt idiotiskt.

Uppenbarligen hade även seriens kategorisering blivit felaktig. Tydligen ska Falling Skies inte ha mycket fokus på action utan mest fokus på drama och de olika karaktärerna i serien. Ett Science fiction drama kan bli jävligt bra. Titta bara SGU Stargate Universe som var ett lysande drama som hade spänning, bra intriger, välskrivet manus och bra skådespelare. Om man ska göra ett drama så är det ett måste att serien har ovanstående element, annars faller serien pladask. Falling Skies är inte spännande, dåliga intriger, fruktansvärt manus och majoriteten av skådespelarna är ruskigt dåliga.

Faling Skies är en enorm besvikelse och förtjnar inte mer än en etta i betyg

Kurt Sutter är en luttrad producent inom kriminaldrama genren. Han producerade och med-producerade under många år serien The Shield som jag tyckte stundtals var makalöst bra och i nästa stund helt jävla värdelös. The Shield var vad jag brukar kalla en 50/50 serie. Hälften av avsnitten är superbra, medan andra hälften suger fett. Kurt har lyckats mycket bra med Sons of Anarchy och plockat bort mycket av det som han gjorde fel med The Shield. SoA är extremt bra och jag tycker att endast 10% av seriens alla avsnitt är dåliga.

Sons of Anarchy, aka SAMCRO är ett motorcykelgäng som driver både olaglig och laglig företagverksamhet i den lilla staden Charming. De kombinerar vapensmuggling och ett garage, plus engagemang i porrfilmsbranschen. Clay som är president i klubben gillar den gamla skolan med mycket våld och tuff aproach, medan Jax, hans styvson och klubbens VP, har tankar om att förändra hur saker fungerar, baserat på sin döda fars dagbok som han hittar i sitt garage.

Massa våld, massa porr, massa action, bra skådisar med en stark dialog, humor, sorg och rädsla för framtiden. SoA har en hel drös med kända skådisar. Mest känd är Ron Perlman (han är så cool), Katey Sagal (spelade Peggy i Married with children), Dayton Callie (känd från Deadwood och massa andra serier och filmer), Kim Coates (Prison Break, CSI Miami, brukar spela badass), Tommy Flanagan (BraveHeart, Gladiator och Sin City), Mitch Pileggi (Dir Skinner i X-Files, Stargate Atlantis, Supernatural) samt ett helt gäng med talangfulla skådisar.

Säsong ett och två får anses som de bästa, sen börjar det sakta gå neråt. Dock tycker jag serien håller hela vägen.

En mycket stark trea, nästan en fyra

Att titta på Hobo with a Shotgun är som att hoppa in i en tidsmaskin och färdas tillbaka till 80 och 90-talet. Mycket influenser från filmer som Evil Dead, Bad Taste, Braindead och Cannibal Holocaust. Filmens soundtrack är helt jävla underbart och är också en resa tillbaka till det ljuva 80 och 90-talet. Lite sköna låtar från bland annat gruppen Starship förgyller filmen och gör att man drömmer sig tillbaka till mellanstadiets fredags disco som startade klockan 17.00 och slutade 22.00. Det var popcorn, läsk, danstävling och alla killar ville dansa med den förpuertala tjejen som redan fått stora bröst. MMMM vilka drömmar man får tack vare Hobo with a Shotgun.

Den hårda och galna Holländaren Rutger Hauer porträtterar den hemlösa mannen perfekt. Jag är ett stort fan av Rutger, han har gjort mycket skit, men även en hel del fantastiska filmer som fortfarande lever kvar i minnet än idag. Blade Runner, Ladyhawke, Flesh & Blood (svenska översättningen är Den vilde Krigaren), varför i helvete ska alla översättningar som görs av utländska filmtitlar låta så jävla mesiga. Låt mig nu fortsätta min hyllning till Rutger. Liftaren, Blind Fury, The Blood of Heroes (Dödsmatchen), Wedlock, Split Second, Surviving the Game (Dödsspelet), Bleeders, Death Line och sist men inte minst den underbara tv-serien The 10th Kingdom. Rutger, du är min hjälte. We are not worthy, det är allt jag kan säga.

Handling
Hobo (Rutger) hemlös och på resande fot anländer med godståg till en liten stad någonstans i USA. Hobo märker direkt att allt står inte rätt till i den lilla staden. Maffiabossen Drake styr och ställer och bestämmer vem som ska leva och vem som ska dö. Allt Hobo vill är att få ihop tillräckligt med pengar så han kan köpa en gräsklippare och starta en egen firma. Men Hobos moral och etiska värderingar styr honom åt ett annat håll. En kväll får han nog när han ser en av Drakes söner som försöker våldta en ung kvinna. Hobo spöar upp sonen och släpar honom till polisen. Där får han smaka på den bittra sanningen och inser att den onde Drake även kontrollerar polisen. Svårt misshandlad och märkt för livet lyckas Hobo överleva och siktar återigen på att köpa sin älskade gräsklippare.

Äntligen har han tillräckligt med pengar och beger sig till affären, tre galna rånare dyker upp, hotar mannen i kassan och en kvinna med ett litet barn. Detta blir för mycket för Hobo, han inser att han har ett moraliskt ansvar och istället för gräsklipparen tar han ett pumphagelgevär som hänger på väggen i affären och avrättar de tre rånarna. Nu är Hobo with a Shotgun redo att skipa rättvisa i staden.

Underbart, underbart säger jag bara. Jag ler, skrattar och myser när Rutger glider runt och avrättar den ena elakingen efter den andra med sitt hagelbrak. Rutger är hård, cool och mördande brutal. Rättvisa kommer enbart genom ond bråd död, ju blodigare desto mer rättvisa skipas.

Jag ger Hobo with a Shotgun en 4 utan att tveka. Rutger, DU ÄGER!!!!!

Neil Jordan är nog för många en ganska okänd producent (jag hade ingen aning om vem han var). Han är nog mest känd för filmen "The Crying Game" - 1992 och "Ondine" - 2009.
Respekt åt en för mig okänd producent och manusförfattare. The Crying Game är ju jävligt bra och Ondine var faktiskt bättre än jag hade väntat mig.

Handling
Historien utspelas på sent 1400-tal i Italien. Påven är död och nu måste en ny påve utses. Rodrigo Borgia/Borgia familjen är berättelsens huvudpersoner. 1492 blev han framröstad av en majoritet av kardinalerna och upphöjdes till påve eller guds högra hand. Genom mutor, hot och mord tog Rodrigo sig enda upp till toppen.
Vid utnämningen till ny påve bestämmer sig Rodrigo för att ta namnet Alexander VI. Inte fan kan man väl heta Rodrigo och vara påve, Alexander är ju sååååå mycket bättre.
Fortsättningen av serien handlar om hur "Alexander" och hans familj gör allt för att behålla makten. Mer mord, mer mutor och en massa konspirationer. Rodrigos ärkefiende Cardinal Della Rovere tar sig till Frankrike för att hitta allierade. Han lyckas övertala den franska kungen att hjälpa honom att döda Rodrigo och ta över tronen som påve. Givetvis får den franska kungen erbjudanden om enorma summor guld för den hjälp han kan bistå med. Alla vet ju hur jävla rik Vatikanen och påven är. Att leva enligt guds budord är inget för påven. Varför ska man bo spartanskt och äta bröd och dricka vatten när man kan bo i ett palats och dricka champagne hela dagarna.

Rodrigo spelas av igen mindre än Jeremy Irons. Måhända att han har gjort en JÄVLA massa skitfilmer och serier, men fan vad hård och cool han är.
Ett fantastiskt kostymdrama som påminner lite om serien "Rome". Det som är intressant är att serien faktiskt löst bygger på den riktiga historien om den ökända och kriminella Borgia familjen.
Vanligtvis brukar jag ju spotta och håna det som jag recenserar. Men "The Borgias" är jävligt bra och sista avsnittet i säsong ett gjorde att jag fick gåshud. Serien är redan kontrakterad för två säsonger till.
Jag kan verkligen rekommendera den här serien.

The Borgias får tre starka mycket starka kardinaler