Hollywood är så otroligt kåta på pengar så att de väljer att göra en remake av Spindelmannen. Varför och när brukar filmbolagen göra remakes?

Normalt sett görs remakes då många år passerat från det att den första eller sista filmen spelades in, eller för att skaka liv och förnya en film/filmserie som blivit bortglömd.
Ett tydligt exempel på detta är Batman. 1966 kom den första filmen om Batman och hans polare Robin, denna film skulle ett par år senare bli en teveserie som jag uppskattade mycket när jag var runt elva år. Mycket pratbubblor med ord som "BLAM", "BOOM", "SMACK" och i varje avsnitt blev Batman och Robin fångade av sina fiender och fick slåss för sina liv.

23 år senare (1989) kom remaken som rätt och slätt fick titeln Batman och Michael Keaton spelade huvudrollen. 1997 kom den sista filmen om Batman och den hette Batman&Robin och huvudrollen spelades av George Clooney och hans ärkefiende Mr. Freeze spelades av Arnold Schwarzenegger. Detta var utan tvekan den sämsta filmen i hela serien. Totalt 5 filmer om Batman innan den stora remaken som kom 2005 och hette Batman Begins. Så det hade gått åtta år innan remaken kom och man utgick från att den senaste Batman var bortglömd då den sög så jävla hårt.

Spiderman hade aldrig tidigare gjorts som traditionell långfilm utan bara som tecknat och som en teveserie. Men så 2002 kom då den första filmen om den fantastiska Spindelmannen spelad av Tobey Maguire. Det blev ytterligare två filmer med Tobey Maguire i huvudrollen, 2004 och 2007. Den tredje filmen var inte så lyckad men den var inte helt värdelös och definitivt inte bortglömd av tittarna.

Nu 2012 kommer då remaken av Spiderman och endast 5 år har gått sedan den sista filmen kom. Detta är alldeles förtidigt och inte värdigt. Men som jag tidigare skrev, pengar går uppenbarligen före värdighet.



The Amazing Spider-Man (2012)
Producent: Marc Webb
Manusförfattare: James Vanderbilt
Kostnad: Ca 230 miljoner dollar

Who the fuck is Marc Webb?????? Jag har inte en aning om vem Webb är eller varför han fick äran att producera The Amazing Spider-Man. Killen har arbetat med totalt 11 projekt varav 11 är BAJS. Den person som påstår att The Office (Amerikanska versionen) är bra kan ju gå och kamma sig med en handgranat. Sämsta skiten någonsin och delvis regisserat av denna Webb.
Är det svårt att producera/regissera en film? Enligt min filmpolare Jonas så är det inte särskilt svårt om man har ett hyfsat manus och en bra plan. Uppenbarligen hade Webb inte ett bra manus att arbeta med och hans okunskap bidrog med att han heller inte hade en bra plan.

Manusförfattaren James Vanderbilt är också en jävla nolla med enbart skit i sitt bagage. Trots all denna skit är han den som fått uppdraget att förstöra remaken av RoboCop samt skriva manus till uppföljaren The Amazing Spider-Man 2. Jävla BULLSHIT säger jag bara.

I denna nygamla film om Spindelmannen har man valt att gå tillbaka till originalet i serietidningen och man har tagit bort Parkers DNA/Genetiska förändring vad gäller sprutande av nät. I filmerna från 2002, 2004 och 2007 så hade ju spindelmannen fått nätknölar eller vad man ska kalla det. Han producerade automatiskt nät hela tiden och detta var ju en solklar metafor till tonårssexualitet då killar bara spruta hela tiden. I remaken har man som sagt gått tillbaka till det vetenskapliga som fanns i serietidningen, nämligen det att Parker själv bygger speciella nätskjutare som sitter på hans handleder och dessa laddas med en speciell vätska som tar slut lite då och då om man sprutar för mycket.

Manusförfattaren har även valt att plocka fram lite information om Parkers döda föräldrar, detta genom att Parker får lite Flashbacks då och då genom filmen. När jag såg filmen var det flera i biopubliken som var märkbart irriterade över detta då de inte riktigt förstod helheten kring den bristfälliga information som dessa Flashbacks gav och jag kan inte mer än hålla med dem. Som det äkta Marvelfan jag är så visste jag redan allt som finns att veta om Parkers föräldrar, men för den oinvigde som får kass information så kan jag förstå att de blir sura då denna information försvårar mer än den underlättar.

En kort sammanställning av information om Peter Parkers föräldrar
Richard Parker rekryteras av Nick Fury till C.I.A och arbetar för dem som spion och vetenskapsman. Richard arbetar med DNA/Genmanipulation och målet är att bota sjukdomar samt skapa bättre människor.
Mary Fitzpatrick arbetar också för C.I.A men som analytiker och dataexpert. Mary och Richard blir förälskade, gifter sig och får det lilla gossebarnet Peter Parker.
Mary och Richard blir skickade på ett uppdrag för att frita en annan agent, nämligen Logan aka Wolverine (men det är en annan story). De ska undersöka Albert Malik aka Red Skull och hans kriminella organisation, men de blir avslöjade och Red Skull mördar dem.
Jag kan tänka mig att efterblivna James Vanderbilt kommer att spinna vidare på idén om Flashbacks i uppföljaren så jag kan ju ge er lite mer information så ni har lite förförståelse när ni ser på tvåan. En snubbe som kallar sig The Chameleon och arbetar för Norman Osborn bygger två robotar som ser precis ut som Peters föräldrar. The Chameleon lyckas lura Peter och övertalar honom att hans föräldrar lever och att de har hållit sig gömda för att det var Nick Fury som försökte döda dem, vilket givetvis är bullshit. Men Peter är inte så smart så han går på denna lögn.

Tillbaka till filmen
Filmen följer i princip samma handling och mönster som den första från 2002 gjorde. Skillnaden är att istället för Green Goblin som fiende så är det nu Dr. Curt Connors aka The Lizard som måste besegras och istället för Mary Jane Watson så är det Gwen Stacy som är själva kärlekshistorian. Om man är ett Marvelfan som jag är så vet man ju faktiskt att Gwen var Peters första kärlek och att han långt senare blev kär i Mary Jane (Gwen blir dödad av Green Goblin i serietidningen och sen träffar Peter Mary). Så Peters sökande efter svar om varför hans föräldrar dog leder honom till Dr. Curt Connors som senare blir The Lizard efter att ett medicinskt experiment gått åt helvete fel.

Så nu måste Spindelmannen slåss mot Lizard, pussas med Gwen och sörja sin snart döda farbror Ben. Manuset är riktigt dåligt, dialogen är fjantig, humorn är kass och skådisarna är dåliga (dock inte Martin Sheen som spelar farbror Ben lysande, men som dör tidigt).
Låt oss tala lite om humorn. I de gamla filmerna har Sam Raimi lyckats mycket bra med humorbiten som var enkel och snärtig.
James Vanderbilt är snubben som tittat allt för mycket på teveserier som Alla älskar Raymond, The King of Queens samt andra döfödda humorserier med pålagt skratt. Det är denna sorts humor som Vanderbilt trycker in i filmen, meningslös slapstickshumor, dock utan pålagt skratt i filmen.
Jag kan ta ett lysande exempel av denna humor som uppenbarar sig redan efter 20 minuter. Peter kommer hem och har precis blivit biten av spindeln som ger honom hans krafter. Han öppnar kylen och plockar fram lite köttfärslimpa som han äter. Under tiden står Ben och May och tittar på när Peter beter sig som om han gick på LSD. Peter säger att köttfärslimpan smakar fantastiskt gott och May tittar på Ben och säger till honom att hon tycker Peter beter sig underligt och att de måste vara något fel på honom. Ben svarar att hon har rätt, det måste absolut vara något fel med Peter eftersom han tycker att köttfärslimpan var god "trumvirvel" (HAHAHAHAHAHA, här skulle det pålagda skrattet komma). Sådan är humorn i 125 minuter, jag blir äcklad.

Hur är det då med action och CGI? KATASTROF säger jag bara. Den oerfarna producenten har gjort misstaget att sätta nästan alla actionscener att hända sent på kvällen eller mitt i natten. Problemet är bara att när man har långa strider som sker när det är mörkt så fungerar inte riktigt CGI då det blir lite grumligt och man har svårt att se vad som egentligen händer. Mycket stort misstag vilket förtar hela stämningen när man måste sitta och kisa under striderna och försöka gissa sig fram till vad fan som händer.
Enligt Marc Webb så är genren Action, Fantasy och Thriller. Detta kan jag verkligen inte hålla med om. Byt ut Thriller mot Romans så kan jag hålla med. Så jävla mycket tonårsromans och kärlekstjafs som det är i filmen har jag aldrig tidigare sett i någon annan film, inte ens när filmen handlar om tonårsromantik.

Webb säger sig ha velat skapa ett karaktärsdjup mellan Peter och Gwen som ska ta tag i tittaren och få den att känna va de två turturduvorna känner. Jag och flera andra i biopubliken kände bara "VAD FAAAAN, inte en jävla kärleksscen till, hur många sådana scener ska det vara innan skiten är slut??". I första andra och tredje filmen om Spindelmannen fanns det en del kärleksscener, men ofta ganska korta och enbart några få per film. I remaken är det för fan lika många romantiska scener som det är i alla de tidigare filmerna tillsammans. Detta gör att man blir otroligt trött, irriterad och frustrerad.

Nya Spindelmannen är ett hån mot den gamla och det märks tydligt att filmbolaget styrt både producenten och manusförfattaren hårt, det är då det brukar bli extra dåligt.

Jag delar ut två extremt tunna spindelnät

Quentin Tarantino är känd för att ha smarta dialoger i sina filmer och på samma gång en skön underton av svarthumor.
Dock är inte Django Unchained en sådan film.

Merparten av den så kallade svenska recensionseliten hyllade Django Unchained och delade mest ut femmor och fyror. De hyllade det vackra filmvåldet och den subtila humorn som enligt dem genomsyrade filmen. Utanför Sveriges gränser har mottagandet varit ganska splittrat och filmen har fått överhängande treor i betyg.
Kanske är det så att svenska recensenter sett något som inte de icke svenska sett, eller för den delen jag. För Django Unchained är verkligen inte värd mer än en svag trea och kanske även en tvåa då det är en av Tarantinos sämre filmer, kanske även en av de sämsta som han skrivit och regisserat.

Listan över tunga skådespelare kan göras lång, (utöver de två huvudkaraktärerna Jamie Foxx och Christoph Waltz) hittar vi namns som Leonardo DiCaprio, Samuel L. Jackson, Walton Goggins, James Remar, Don Johnson och som vanligt har Quentin Tarantino skrivit in en liten roll åt sig själv.
Karaktärerna är MÅNGA och majoriteten är enbart korta biroller.

Filmen är hela 2 timmar och 44 minuter lång och det är ALLDELES för mycket speltid. Tarantino skulle enkelt kunnat klippt bort minst 44 minuter, upp till en timme och på så sätt gjort filmen bättre.
Visst är filmvåldet snyggt, massivt överdrivet och helt underbart och stundtals briljerar den subtila svarta humorn och får mig att skratta. Men tyvärr måste jag säga att jag faktiskt mest gäspade och undrade om filmen någonsin skulle ta slut.

Det är allt för mycket dialoger som inte fyller någon som helst funktion och mycket av denna dialog är bara en massa odrbajasande som irriterar. Det känns nästan som att Tarantino på förhand bestämt att filmen ska vara 2 timmar och 44 minuter och utifrån denna tidsfaktor så har han sedan börjat skriva manuset. Men efter ett tag inser han att den smarta dialogen som han skrivit inte på långa vägar kommer att täcka 2 timmar och 44 minuter och istället för att bara säga till sig själv att det får räcka med två timmar så bestämmer sig Tarantino för att slänga in en massa onödiga scener med massa dryg och stundtals obegriplig dialog som inte tillför ett smack enbart i syfte för att kunna täcka den tid som återstår.

Det som enligt mig räddar filmen är den fantastiska Samuel L. Jackson som spelar DiCaprios slav/hovmästare/house nigger och han gör ett förbannat bra jobb.
Utöver det är det inga lysande insatser som kommer från de övriga skådespelarna.

Det som är riktigt drygt är att Tarantino sagt att han velat porträttera den era då filmen utspelar sig (två år före det Amerikanska inbördeskriget). Dock har han helt missat att svarta slavar under denna tid var förbjudna att göra det mesta förutom att plocka tobak, bomull och tjäna sina vita herrar.
Dock har tydligen käre Django helt missat detta, eller så är han helt enkelt ett mirakel utan gränser. För första gången i sitt liv när han ska rida på en häst visar det sig att han fan är rena rama Malin Baryard mästerryttaren och vi ska inte snacka om hur jävla duktig han är på att skjuta pistol och gevär.
Första gången han avfyrar en bössa är mot stackars Don Don Johnson som då också är ett rörligt mål på häst och avståndet är långt. Men det hindrar inte Django från att få ett perfekt head shot.

Jag ger Django Unchained en mycket svag trea, på gränsen till en tvåa. Hade filmen varit två timmar utan alla onödiga scener som inte tillför något så skulle betyget blivit betydligt bättre.

Men jag som filmfantast/recensent kan inte göra som andra korkade filmrecensenter och skriva att filmen har en hel del onödig dialog men den övriga dialogen som är briljant gör att filmen får en femma. MAKES NO SENSE AT ALL!!!!!!!! 

Jag vet inte om ni har läst Hypnotisören om inte så får ni en enkelt en kort sammanfattning av mig.
En styck hypnotisör har för flera år sedan blivit misskrediterad efter att ha fuckat upp ett par personer som han hypnotiserat.

En ung kille vid namn Josef dödar hela sin familj utom sin äldre syster som han är förälskad i.
Ett av offren från hypnosen heter Lydia och hon kidnappar hypnotisörens son som hämnd.
En Finlandssvensk kriminalkommisarie som heter Jhona ska nu lösa mordfallet samt hitta den eller de som kidnappat hypnotisörens son.
Samt ett gäng elaka ungdomar som rånar och misshandlar andra ungdomar.

Kort sagt så kretsar boken mer eller mindre kring fyra olika historier som påverkar hela utgången för boken.

1. Josef den elaka mördaren.
2. Hypnotisören, hans fru och son och tillbakablickar i hypnotisörens förflutna när han har en grupp olika människor som har psykiska problem som han vill hjälpa genom hypnos.
3. Kriminalkommisarien Jhona.
4. Ungdomsgänget.

Tyvärr har författarna sålt rättigheterna till Hypnotisören och frånsagt sig allt vad gäller möjligheter att påverka innehållet i filmen. Filmen påstår sig baseras på boken men det borde snarare stå att den baserar MYCKET LÖST på boken.
Den svenska demonregissören Lasse Hallström sitter vid rodret men verkar ha somnat.

Paolo Vacirca är den som är ansvarig för manuset och det är han som fritt fått tolka boken och valt vad han anser vara viktigt och vad som ska vara med i filmen. Han har helt sågat sönder boken och tagit delar till höger och vänster och sedan vävt ihop dem till en underlig röra som inte följer någon logik överhuvudtaget. Sen har han valt att helt ta bort nyckelscener i boken och inte tagit med dem i filmen vilket gör att allt blir än konstigare. Detta eftersom dessa scener är en stor del av som för boken framåt och vad som gör att läsaren förstår motivet bakom Lydias kidnappning av hypnotisörens son.

Paolo är en fullständigt okänd manusförfattare förutom att han var delaktig i 2010 års julkalender Hotel Gyllene Knorren. Han kommer nog inte få mer jobb efter arbetet med filmen Hypnotisören.

Persbrandt spelar Hypnotisören och gör som vanligt ett kasst jobb. Teatralisk som fan och gillar att artikulera precis som om han pratar med lomhörda idioter.
Lena Olin spelar hans fru och gör ett uselt arbete också.
Någon okänd luffare spelar Jhona och sen följer ett gäng andra okända och högst mediokra skådespelare.

Eftersom jag läst boken har man en bild av hur de olika karaktärerna ser ut och hur de beter sig. Ingen av filmens skådespelare har lyckats att ta känslan från boken och föra över den till film.
Speciellt besviken på valet av Jhona är jag då personen som spelar honom inte överhuvudtaget passar in på personen som jag byggt upp för mitt inre från boken.

När man då läst boken och sett filmen så blir man jag jävligt arg på hur denna äckliga Paolo klippt och ändrat vilt i historien. Det är nästan som om det inte är boken det handlar om.
Konstant sitter jag och irriterar mig på alla viktiga scener som Paolo tagit bort i filmen. Scener som skulle ha gett filmen en helt annan dimension, djup och tyngd.

En polare här i Holland som pratar en del svenska tittade på filmen tillsammans med mig och han fattade inte handlingen eftersom handlingen aldrig förklaras under filmens gång.

Varför gjorde han så, varför gjorde hon så, hur visste dom det, hur kom dom dit?? Frågorna är många och svaren få.

Filmen har fått ett mycket svalt mottagande i hela Europa. De två största Holländska tidningarna samt Holländska METRO sågade filmen hårt. I England fick den heller inte ett särskilt varmt mottagande. Av den svenska pressen har filmen fått ett varierat mottagande (men svenska recensenter är jävligt kissnödiga). 

Merparten har sågat filmen eller gett den ett svagt betyg, mest tvåor har den fått. Men lite här och var finns det ju konstiga människor som gett filmen en fyra eller femma och kallat den ett mästerverk i kriminalar genren. Dessa personer är ju fullständigt mutade eller går konstant på syra eller någon annan hallucinogen drog som förvränger verkligheten.

Jag ger Hypnotisören en svag etta. 

Varför är svensk film ofta så jävla usel och bajsnödig?
Jag tror inte det beror på att svenskfilm generellt sett inte har några monterbudgetar eller att det fattas vettiga manusförfattare/regissörer.

Jag tror helt enkelt att det är universell regel att majoriteten av svensk film ska suga flodhästpung.
Guldbaggegalan är ju den svenska motsvarigheten till den amerikanska Oscarsgalan. Galan existerar för inbördes beundran och för att de mer kända regissörerna/manusförfattarna ska kunna lobba för att få mer filmstöd till sin nästa skitfilm.

Årets Gudlbaggegala var inget undantag och pris efter pris delades ut till den ena skitfilmen efter den andra. Äta sova dö knep de tunga priserna, Bästa film, bästa regi, bästa kvinnliga huvudroll och bästa manus. Kultureliten hyllade filmen och delade i princip enbart ut fyror och femmor.
Det skrevs spaltmeter om hur fantastisk Äta sova dö var, hur den speglade samtiden och det utanförskap som invandrare har i samhället och framförallt på arbetsmarknaden.
Det talades om det vackra bildspelet, de fyndiga dialogerna och insynen i en arbetares hårda vardag.

Uppenbart var ju allt detta prat en ren och skär lögn, för jag kunde då inte se något av det som dessa kulturelitister såg. Jag förmodar att dessa kulturnissar sitter och letar efter saker som egentligen inte finns och när de inte hittar det som de vill hitta så börjar de istället tolka fritt och dra egna slutsatser om filmens innebörd.

Filmen handlar om tjugoåriga Rasa från Bosnien och hennes pappa och deras vardag. Pappan vill bli sjukskriven för han har problem med ryggen, men det onda västerländska samhällets läkare och Försäkringskassa vill inte sjukskriva pappan eftersom man anser att hans ryggont inte är allt för extremt.

De bor i någon typisk förortshåla någonstans i Skåne och Rasa arbetar på en fabrik där de paketerar olika grönsaker. Arbetarna består till 90% av personer med utländsk härkomst då det är ett typiskt knegar/låglönejobb. Fabriken går inte bra ekonomiskt och ägaren måste sparka en del anställda annars kommer fabriken att gå i konkurs.

Detta är något som kultureliten går igång på, de skriver om hur detta porträtterar dagens giriga företagare som bara tänker på vinster och inte på den stackars arbetaren. Företag som sparkar sina anställda är onda och oförstående för den arbetande människans behov av en skälig lön.

Allvarligt?? ALLA fucking bolag strävar efter att gå med vinst, den största kostnaden ett företag har är löner till sina anställda. Om ett bolag går dåligt så är det alltid de anställda som får gå för att rädda företaget från en eventuell konkurs. Sen finns det givetvis undantag som när stora företag drar in miljardvinster men ändå avskedar folk. Men så är inte fallet med grönsaksfabriken.

Dagens Nyheter och dess kulturskribenter delade ut en stark fyra och hyllade filmen. Vilka äckliga hycklare säger jag då DN ganska nyligen skar ner på antalet anställda bland annat korrekturläsare. Så uppenbarligen är DNs kulturskribenter en aning efterblivna....

Så lilla Rasa får sparken, sist in först ut är ju det som gäller och nu börjar hennes jakt på ett nytt jobb och samtidigt så passar manusförfattaren på att ge Arbetsförmedlingen en känga för att de är så värdelösa. Och här kan jag hålla med, Arbetsförmedlingen är ju inte direkt den bästa vägen att gå om man ska hitta ett nytt jobb, speciellt inte dessa usla arbetscoacher.

Sen finns det lite inslag om hur synd det är om invandrare eftersom de har mycket svårt att hitta jobb och detta eftersom många talar dålig svenska. Detta är också något som kultureliten tagit fasta på och förbannar samhället.

Men här blir jag också full i skratt för att är ett jävla hycklande igen. Kultursnobbarna menar att det borde inte ställas så höga språkkrav inom låglönesektorn för det är ju inte så avancerade jobb. Uppenbarligen har inte dessa kulturnissar arbetat med låglönejobb.
Även en person som arbetar på Mc Donalds måste kunna prata ganska bra svenska för att kunna göra sig förstådd och förstå personen som beställer mat.

Jag är helt säker på att Dagens Nyheter inte skulle anställa en korrekturläsare (låglönejobb och inte särskilt avancerat) som har en låg språk och läsnivå.

Äta sova dö är fylld med klyschor och det är fan inget som de försöker dölja. Dialogen är seg och överteatralisk precis som det sig bör i svensk film.

Jag ger filmen en morot

A Good Day to Die Hard skulle också kunnat haft titeln Die Hard 5, men efter Die Hard 2 så bestämde sig tydligen alla kommande producenter att Die Hard inte skulle få heta 3, 4, 5 och så vidare utan istället skulle ha en liten extra eftertitel. Die Hard 3 blev istället Die Hard: With a Vengeance. Die Hard 4 blev Die Hard: Live Free or Die Hard och nu så har då Die Hard 5 kommit som blev A Good Day to Die Hard som faktiskt var en lite häpnadsväckande titel eftersom man tagit bort det inledande Die Hard: XXXX. Snöpligt tyckte jag.

John McClane tar lite hederlig arbetarsemester och bestämmer sig för att leta rätt på sin förlorade son som hamnat i trubbel i Ryssland.
Väl där går allt åt helvete som vanligt och det visar sig att sonen arbetar för CIA och att de måste hjälpa en rysk politisk dissident som har snaskig information om korrupta politiker och maffiasnubbar. Så nu måste far och son döda, döda, döda och döda lite fler elakingar och även förhindra dessa maffianissar från att komma åt kärnvapen.

Personligen tyckte jag att Die Hard var ett mästerverk. Tvåan var bra, trean hyfsad, fyran usel och nu då femman som är mer än usel, den är fruktansvärd.
Efter en mycket kort inledning då man får informationen om att John ska dra på semester till Ryssland för att hitta sin son och att det sedan visar sig att sonen ska hjälpa dissidenten från maffian och andra elakingar följer sedan en 22 minuter lång biljakt.

Sonen och dissidenten sitter i en skåpbil och försöker fly ifrån några galna maffiakillar som kör ett gigantisk militärfordon av transporttyp. John följer efter ekipaget först körandes en liten grön sak som ser ut som de fordon som parkförvaltarna i Sverige kör. Han blir sedan tvungen att byta fordon eftersom hans parkförvaltarbil blir förstörd och istället fixar han en svart Jeep eller något liknande. Denna biljakt fyller noll syfte förutom att vara inledningen på en kavalkad av massförstörelse. Filmens budget var ca 92 miljoner dollar och mycket av detta måste ha blåsts genom just massförstörelse av bilar och byggnader.

Sen blir jag så trött och förundrad över hur det kommer sig att det alltid måste vara så att elakingen eller elakingarna ska vara totalt hjärndöda.
De har order att döda sonen och John men de måste ha dissidenten levande. Så i en scen när då elakingarna lyckats fånga John och hans son varför sätter de inte en kula i deras huvud rakt upp och ner?? Nej, elakingen måste prata, häckla, dansa och under denna tid så lyckas John och sonen att ta sig loss och döda de flesta elakingarna.
Sen rullar det på i vanlig Die Hard anda, explosioner, slagsmål, skjutande och dödande.

De sista 22 minuterna så blir det en liten twist som är lite förutsägbar om man varit uppmärksam under filmens gång och inte blivit allt för distraherad av alla explosioner.

Det gnälls mycket i Sverige att polisen är långsam eller gör för lite. Men i Ryssland är 98% av polisen mutad och man gör ingenting för att stoppa galna vansinnesfärder på vägarna, man försöker inte stoppa eller rycka ut när det larmas om intensiv skottlossning mitt i stan, man bryr sig inte när en attackhelikopter skjuter sönder hela operahuset som ligger mitt i stan.
Så om ni av någon anledning åker till Ryssland så kan ni inte förvänta er någon hjälp om ni hamnar mitt i skiten vid en terrorattack eller liknande. Det enda som potentiellt kan rädda er är amerikanska dollars eftersom rubel inte verkar vara en gångbar valuta i det egna landet.

Det märks tydligt att Bruce Willis närmar sig 60 (fyllde 58 i år). Han ser trött och sliten ut redan innan han börjar den obligatoriska Die Hard vandringen av blod, svett och smärta. Han har dessutom helt tappat gnistan när det gäller att leverera sin hårda svordomar och även hans nischade fras "Yippie ki yay mother fucker/fuckers" känns lam och inte särskilt trovärdig när han säger den.
Istället ligger fokus på hans semester och det missnöje som denna semester visar sig vara. Gång på gång på skriker John "I´m on vacation mother fuckers/This is my fucking vacation/Fuck this vacation". Jo tack, jag fattade redan efter den första gången att du är på semester och jag behöver inte höra det om och om igen i ytterligare 80 minuter.

Jag ger Die Hard 5 en stark Yippie ki yay. Filmen innehåller ju trots allt väldigt mycket våld och massförstörelse och det i sig är ju smått underhållande. Men om ni förväntar er en välskriven dialog ala Good Will Hunting så gör ni bäst i att inte titta på Dö Hårt 5.

Många tisslar och tasslar om serien med Namnet Hemlock Grove där lilla Bill Skarsgård har en av huvudrollerna. En del säger att denna serie är helt fantastisk, andra säger att den är så usel att man får ont i magen av att titta på den.

Hemlock Grove har en massa olika genrer inbakade i varandra. Skräck, mysterium, drama, action, det paranormala (varulvar och liknande).
En amerikansk recensent delade ut ett ganska högt betyg och skrev att serien var en mix av Arkiv X, Twin Peaks och Blair Witch, fast med zigenare och varulvar. När jag läste hans recension blev jag mycket intresserad av att se Hemlock Grove, men det visade sig att jag hade blivit så jävla lurad eftersom serien redan efter bara två avsnitt visade sig vara ett episkt misslyckande av enorma proportioner.

Serien handlar om den underliga och superförmögna familjen Godfrey. Mamman i familjen är ondare än ondast, eller hon ska föreställa detta åtminstone. Men med en underlig fejkad engelsk accent och ett konstant tomt stirrande så blir jag mer trött än rädd.
Sonen Roman spelas av Bill Skarsgård. Han ska porträttera en extremt bortskämd ung man som samtidigt ska uppfattas som stenhård, cool och lite mystisk (någon form av James Dean variant). Men vad de amerikanska regissörerna verkar ha missat (bland annat Eli Roth) är att man blir inte stenhård, cool och lite mystisk bara för att man kedjeröker som en dåre och klär sig som om man var född 50-talet.

Underligheter försiggår hemma hos familjen Godfrey. Underligheter försiggår hos kusinerna Godfrey och underligheter försiggår hos den zigenska familjen Rumancek.
Och underligheter är det enda som sker i de två första avsnitten, underligheter som är ologiska och illa porträtterade av skådespelarna.

Vad är då de stora problemen eller felen som gör att Hemlock Grove är ett episkt misslyckande?
1. Tre okända manusförfattare (ju fler kockar desto sämre soppa) som inte verkar ha något samarbete alls. Jag får känslan av att dessa tre inte har kunnat komma överens och har skrivit tre olika manus av varje avsnitt. Sedan som en kompromiss har Eli Roth varit snäll och tagit ut olika delar ut de tre helt olika manusen och sedan snickrat ihop en berättelse som inte hänger samman överhuvudtaget.

2. Serien har en del mer eller mindre kända skådespelare som kan skådespela om de hade fått rätt roller. Problemet är att alla skådespelarna har fått roller som inte passar dem alls och detta blir ett tydligt problem när man som tittare ser, känner och märker att skådisarna inte är bekväma i sina roller och inte heller kan levererar rollen så som den var tänkt.

3. Serien handlar som jag redan sagt om varulvar, zigenare och annat övernaturligt som fantasin kan trolla fram och det är ju inte fel. Men var finns spänningen? Allt är förutsägbart och rullas upp på ett enda stort smörgåsbord. Det som skulle vara ett mysterium kan enkelt och snabbt lösas av även de mest korkade och ointelligenta personer som tittar på serien.

4. Det tekniska är också ett problem. Underliga val av musik till olika scener som inte matchar varandra. Knasiga val gällande kameratekniker (lite skakig handkamera där, rälskamera där, grodperspektiv där och så vidare) som inte heller fungerar eller känns riktigt rätt för just den scenen. Man har försökt att imitera fotot som fanns i Twin Peaks vilket var helt briljant i den serien, men i Hemlock Grove känns det bara amatöraktigt och billigt.

Vad jag trodde/hoppades kunde vara en ny bra serie om övernaturliga ting visade sig vara enbart en blek kopia av diverse redan kända och bra tv-serier.
Efter bara några avsnitt delar jag ut en svag etta.

Vill ni ha mysterium och underliga samt oförklarliga händelser med övernaturliga inslag föreslår jag att ni istället laddar ner Twin Peaks eller säsong ett och två av Arkiv X (det var de bästa säsongerna enligt mitt tycke). 

Jag gillar att hänga på Kritiker.se och se vad kultureliten samt vissa andra bajsnödiga recensenter skriver om filmer de sett.

För ett tag sedan såg jag en film som var så pinsamt dålig att jag inte ens ville skriva om den, men så när jag kollade Kritiker.se så blev jag full i skratt och kände mig helt enkelt tvingad att skriva om en av världens förmodligen sämsta filmer.

Men först följer en recension av en bajsnödig filmkritiker från en snubbe som heter Janne.
G.I. JOE: RETALIATION (3D) - Fyra i betyg.
Fartfylld action utan en död sekund.
G. I Joes är tillbaka! Och den här gången är det inte bara maskerade superskurkar som Duke (Channing Taum) och Roadblock (Dwayne Johnson) måste kämpa mot.
Efter att ha blivit oskyldigt anklagade av presidenten för att ha förrått sitt land, tar G. I Joes upp jakten på de skyldiga.
De är inte bara ute efter att återupprätta sin heder och att rädda världen, de måste också kämpa för att överleva.

Till uppföljaren av G.I. Joe: the rise of cobra 2009 har de stora kanonerna plockats in och då är det inte bara vapnen som används i filmen som avses.
Channing Tatum som hade hjälterollen i första filmen förpassas åt sidan för att släppa fram Dwayne Johnsons Roadblock och Bruce Willis som General Joe Colton.
De två skådespelarnas karaktärer gör mycket till att G. I Joe:Retaliation känns som mycket mer än bara en uppföljare. Dwayne Johnson tillför både muskler och härlig attityd i överflöd och
Bruce Willis är en mästare på att bara vara cool. Tråkigt nog får den kvinnliga hjälten, Jaye, spelad av Adrianne Pallicki alldeles för lite utrymme.

Att skurkarna är de samma från första filmen, Cobra Commander (Luke Bracey) Storm Shadow, (Byung-hun Lee) och Zartan (Arnold Vosloo), kommer kanske inte som en direkt överraskning. Bra bad guys är vad den här typen av film behöver. Och de här lever mer än väl upp till det konceptet.

För den som gillar action är G .I Joe: Retaliation rena julafton. Den är fartfylld utan en död sekund. Har en för genren bra story, lite torr humor och framför allt otroliga slagsmålsscener. Bland annat en som utkämpas hängande i rep på bergs väggar, hisnande! 3D grafiken är trist nog inget speciell. Det märks att den kommit till i efterhand. G. I Joe: Retaliation klarar sig dock alldeles utmärkt ändå, och får fyra blåslagna filmögon för en riktigt underhållande film.
Recension av Janne Anderberg

Den här Janne är så förbannat bajsnödig och ser mer ut som sångaren i Nordman än som en filmrecensent.
Att han sedan delar ut en fyra till G.I. JOE II är ett enda stort oförklarligt mysterium. Första filmen var ett skämt och hade inte mycket att göra med den tecknade serien som just hette G.I. JOE och sändes på SKY1 under hela 80 och början av 90-talet.

Film nummer två är om möjligt ännu sämre än den första. Visst kan Dwayne Johnson vara smått rolig och underhållande att titta på, men INTE i G.I. JOE 2. Att sedan Janne beskriver Bruce Willis som en mästare på att vara cool stämmer ju om det hade varit Die Hard I, II eller III. I G.I. JOE 2 ser Willis mest ut som om han håller på att skita på sig av tristess och man ser på stackaren att han djupt ångrar att han ställde upp i denna skitfilm. Visst är det gott om action, men det är inget vi redan sett i tusen andra filmer som är flera miljoner gånger bättre än G.I. JOE 2.
Jag håller dock med Janne om att scenen när de hoppar fram och tillbaka mellan klippväggar hållandes i ett rep är lite småfräck, men det är en scen som man också redan sett i hundratals Hongkongfilmer.

Dialogen är så jävla efterbliven och för tankarna tillbaka till en tid då man var mellan åtta och tio år och lekte krig i skogen och skrek saker som (du är död, jag döda dig, jag sköt dig först, räkna till hundra, granat, anfall, reträtt, fly, arghhhhh). Filmen har haft en budget på 130 miljoner dollar, av denna budget lär ju minst 110 miljoner gått till skådisarna (mest till Dwayne, Willis och Tatum). Så det blir ju bara kvar 20 miljoner till själva produktionen och det fattar ju vem som helst att man inte kan göra en bra film med bara 20 miljoner dollar.

G.I. JOE: RETALIATION är just nu årets kalkon och är ljusår ifrån att få en fyra i betyg, den är många intergalaktiska mil från att ens få en etta i betyg. 

2006 gav Max Brooks ut boken World War Z som blev en bästsäljare (jag har läst boken).
Nu 2013 kommer då filmen med samma namn och regissören påstår också att filmen baseras på boken. Hmmm, jag skulle snarare säga att filmen "baseras" på boken eftersom temat är samma och själva grundhandlingen, men sen tar likheterna slut.

I boken är det massa intervjuer med olika överlevare från den hemska pandemin av Zombier. Dessa intervjuer skapar en närhet och ett djup som gjorde att jag verkligen gillade boken. Allt detta har man tagit bort i filmen.
Kvar finns en kavalkad av actionscener, explosioner och medioker dialog.

För er som inte har läst boken eller sett filmen så är handlingen att en pandemi av katastrofala mått har brutit ut. Ett virus som förvandlar döda människor till extremt otrevliga zombies.
Så nu måste den före detta FN-soldaten lämna sin fru och barn för att ta sig ann uppgiften att rädda världen.

Filmen har kantats av många problem och den utsatta budgeten på 150 miljoner dollar blev istället drygt 270 miljoner dollar på grund utav att filmen har bytt manusförfattare tre gånger.
Den första manusförfattaren tyckte att det var för mycket krav på honom så att han fick ont i magen och slutade efter att skrivit ett halvt manus. Manusskrivare nummer två hamnade i ett stort bråk med filmens regissör och fick sparken. Snubbe nummer tre tyckte att slutet på filmen som var skrivet av kille nummer två var så uselt att det skulle skrivas om och regissören höll med.

Problemet var bara att allt var filmat och klart så produktionen var tvungna att ringa in alla skådisar igen och filma ett helt nytt slut på filmen och detta blev inte billigt.

Redan på förhand hade många etablerade amerikanska recensenter dömt ut filmen och hånat Braddan. Men tji fick recensenterna eftersom World War Z öppnade starkt och har spelat in över 80 miljoner på fem dagar och om ett par veckor kommer en del av de europeiska slantarna att trilla in. Så jag tror att rent ekonomiskt kommer det säkert att gå ganska bra.

Filmen har fått mycket blandade recensioner. Massa ettor och tvåor och en massa fyror och femmor. När detta händer är det något lurt på gång. Vem ska man kunna lita på? Svaret är mycket enkelt, man kan lita på MIG.

Filmen är ganska medioker och har en hel del saker som skulle kunna förbättras. Framförallt introduktionen av Gerry Lane (detta gäller de som inte läst boken). Har man inte läst boken så fattar man inte riktigt vem han är och varför han gör det han gör.

Vad får man då veta om Brads karaktär? Före detta FN-tjänsteman eller soldat (vi får aldrig svaret på hans militära yrkesutövning), sen visar det sig att han fick sparken av FN (tittaren får aldrig veta varför), det nämns att han arbetat i katastrofområden som Liberia och Bosnien, men det framgår aldrig vilka kvalifikationer som han har som gör att det är just han som är bäst lämpad att rädda världen.

Men, men. Vips så är Gerry på nytt anställd av FN och måste bege sig till Sydkorea för att på medicinskt språk hitta den så kallade "Patient noll". Detta är alltså den första personen som är smittbärare och smittspridare. Det förklaras aldrig varför det antas att just denna person är lösningen för att kunna rädda världen.

Filmen är snyggt visuell och mängder av ganska okej actionscener.
Men genren Zombier är jävligt uttjatad och om man ska komma dragande med ytterligare en sådan så måste man tillföra något nytt till genren. Filmen 28 days later kostade bara 8 miljoner dollar och hade sin egen lilla tolkning på zombier och virus och var ganska bra. The Walking Dead körde sin egen grej.

World War Z har inget att komma med när det gäller nytänkande eller originalitet. Man har helt enkelt bara tagit ett urgammalt koncept och gjort det tråkigare. 
Visst, jag kan medge att de faktiskt har en egen liten twist, men den gör en bara irriterad.
Alla zombierna är lika snabba om inte snabbare än  Usain Bolt och de gillar att gör enorma så kallade "BögHögar" som en lärare sa till SVD för något år sedan.
Att bygga ett sorts torn genom att lägga sig i en stor hög och sedan bara fylla på.
Så dessa zombier gör stora högar för att kunna storma och komma över murar på 15-30 meter, gör högar så att de kan komma upp och riva ner helikoptrar som flyger lågt.
Dessa högar formas otroligt snabbt och är mycket farliga, både för zombisarna och de vanliga människorna. Tänk er själva den fruktan att se en 20 meter hög böghög av zombier.

Brad ska vara den drivande faktorn i filmen, men han är fett dryg. Hans uppgift är att rädda världen, men hans prioritet är att komma hem till sin älskade familj. Detta är fullkomligt ologiskt. Visst han älskar sin fru och sina barn, men prioritet borde rimligtvis vara att rädda världen eftersom om han inte gör det så kommer det inte finnas någon familj att komma hem till.

Det största problemet med filmen är att bolaget Paramount redan på förhand bestämt att filmen ska vara tillåten för barn från 13 år. Detta innebär att blodet lyser med sin frånvaro, zombierna ser inte allt för farliga ut. Detta är allvarligt då det ju är en action/zombiefilm. En zombiefilm utan massa blod och köttmumsande är helt obegripligt.
Ja man ser att soldater skjuter på zombierna och de faller omkull, men det sprutar inget blod, hjärnsubstans flyger inte omkring och detta gör filmen ganska tråkig.

Jag ger filmen två mycket mediokra zombier i betyg.

Producent/Manus: Harmony Korine (skumt namn på en snubbe).
Skådespelare: James Franco, Selena Gomez, Vanessa Hudgens, Ashley Benoson och Rachel Korine.
Budget: Ungefär 5 miljoner dollar.

Harmony Korine är nog ganska okänd för de flesta som inte tittar på smalfilmer och skumma kortfilmer.
Han gillar att chocka och ifrågasätta allt från religion till sexuella läggningar (dock inte särskilt bra).
Nu ger han sig in bland de stora gubbarna och gör en lågbudgetfilm i hopp om att bli upptäckt.
Filmen är ett hopkok av flera genrer, drama, action, porr och heistfilm.
Enligt mig är Spring Breakers en mycket blek kopia av Natural Born Killers och True Romance. Det hela luktar illa, riktigt illa.

Filmen handlar om fyra unga tjejer som lever ett trist liv på college. Under lektionerna drömmer de om att supa och knulla samtidigt som de ritar stora kukar i sina kollegieblock som de sedan låtsas suga av.
Så äntligen är det då vårlov (spring break) och brudarna ger sig av för att supa, knulla, knarka, råna och mörda. Allt detta görs enbart iförda minimala bikinis.
Det skakas rumpa, visas bröst och fylla och knarkande glorifieras från vänster till höger.
Men efter ett tag visar det sig att flickorna har slut på pengar och nu sprider sig paniken. Utan pengar ingen sprit!
Här infinner sig den första ologiska handlingen: I sin desperation på pengar så att supandet och knarkandet kan fortsätta så bestämmer flickorna sig för att råna en restaurang men de åker fast och blir körda till häktet. Eftersom de inte har några pengar så måste de stanna i häktet.

Detta är för mig helt ologiskt och fullständigt idiotiskt att de skulle begå brott för att få pengar till sprit. Det är för fan spring break, massa kåta korkade killar som gärna bjuder på massa sprit i tron om att de ska få doppa den sure i något vått och varmt. Flickorna vill ju knulla så jag ser inte problemet med att de skulle ge sig på att blåsa lite godtrogna snubbar eller lägga upp sig för en flaska rödtjut, men men!

Nu kommer själva räddningen av filmen, nämligen James Franco. Han är en underbar skådespelare och är mycket mångfacetterad, detta märks tydligt i denna film och man har aldrig sett Franco göra något liknande tidigare. Franco spelare en wannabe gangster/knarklangare/vapenförsäljare vid namn Alien. Flätat hår (Kenny Powers East Bound&Down säsong två) och silvergrills i käften och uppenbarligen lider han av flertalet bokstavsdiagnoser.

Han betalar borgen för tjejerna om de lovar att hänga med honom och hjälpa honom att langa knark, sälja vapen och lite senare även döda några andra langare.

Filmen är måttligt underhållande och som jag redan sagt är det Franco som lyfter filmen en aning. Han är en fröjd för ögat med sin wigger attityd ala Ali G.
Problemet är att jag inte fattar syftet med filmen. Vad är själva meningen? Vad handlar egentligen filmen om?
Är det en film för gubbsjuka personer? En film för unga kåta killar? Är det en enda lång reklamfilm för hur bra man mår om man super, knullar och knarkar? Är budskapet att det är en dålig idé att begå brott iförd bikini? Är det kanske så att meningen med filmen är att informera de manliga tittarna att flätat hår på vita snubbar ser bedrövligt ut?

Jag fattar då ingenting iallafall...

Filmen har överlag fått ganska bra betyg. Mest treor men även en del femmor.
Det är här som nästa runda av ologiska underligheter tar vid.
Dagen filmrecensenter vill inte enbart recensera film, de vill även tolka filmen innehåll och höja sig själv till skyarna genom att anse att deras tolkning är den enda rätta och andra som inte förstår filmen är helt enkelt dumma i huvudet. Med kvasiintellektuella utlägg och stora ord försöker dessa elitistiska kulturskribenter verka smarta och roliga. Det hysteriska i det hela är att de faktiskt tror på sina egna lögner som värsta mytomanerna.

Emma Gray Munthe tidigare sidekick till Orvar i filmkröninkan) är en hardcore feminism och hon är även känd för att tolka filmer innehåll väldigt brett och långsökt. Numera arbetar hon på Aftonbladet, precis som många av Sveriges mediokra så kallade journalister.

Hon delar ut en femma i betyg och säger att filmen är fantastisk.
Emma inleder sin recension och tolkning med att direkt börja spotta de som inte förstår filmen rakt i ansiktet. Eller de som åtminstone inte förstått hennes tolkning av filmen.
Hon säger att hon ibland måste rusa hem från biografen för hon vill inte prata med de andra biobesökarna eftersom hon inte kan dölja sitt förakt för de som inte fattat vad filmen handlar om.

Emma har tolkat och kommit fram till att filmen har ett mycket djupt men smått dolt budskap. Det är nämligen en film om feminism, kvinnlig frigörelse och kvinnans rätt att gör det HON vill göra.

Jag är ju examinerad lärare i svenska för högstadiet och gymnasium. Jag har 90 poäng i litteraturhistoria och tolkning av litterära texter. Man kan väl påstå att ett manus/film är en form av litteratur? Oavsett så gäller det att alltid ligga så nära det man tolkar och inte dra allt för stora utsvängningar såvida man inte verkligen kan visa belägg för sin tolkning.

Att Spring Breakers skulle vara en feministisk film och handla om kvinnlig frigörelse är ju ett skämt.
Visst, jag kan bjuda på att brudarna vill supa och knulla och att de i deras omgivning inte borde döma eller lägga sig i, det är ju deras rätt att ta egna beslut.
Men jag kan inte koppla eller se att fyra unga tjejer som i princip genom hela filmen enbart är iklädda bikinis skulle handla om feminism. Konstant supande, knarkande, knullande och mördande är för mig inte särskilt feministiskt och inte heller anmanar det kvinnans rätt att göra som hon vill.
Jag känner en del feminister och jag är övertygad om att de inte tycker att det handlar om kvinnlig frigörelse att ranta runt i bikinis 24/7 och supa och knulla.

En annan kvasiintellektuell nisse tolkar följande scen:
Francos karaktär sätter sig vid en vit flygel och börjar spela låten "Everytime. Britney Spears", medan de fyra brudarna dansar runt honom iförda sina minimala bikinis och k-pistar i händerna.

Här menar denna usla recensent att detta är en hyllning till just Britney Spears. Att denna scen handlar om att man faktiskt kan göra galna saker utan att faktiskt vara galen/psykotisk på riktigt (Som när Brittan rakade av sig håret på huvudet och sedan misshandlade sin städhjälp. Detta är ju ett fullt normalt beteende).
Skrattretande säger jag.

Spring Breakers får två slitna och begagnade bikinis i betyg av mig.
Franco lyfter filmen, men inte tillräckligt för att få ett bättre betyg. 

Regissör: Michael Bay
Manus: Christopher Markus och Stephen McFeely

Huvudkaraktärer
Mark Wahlberg - Daniel Lugo.
Dwayne Johnson - Paul Doyle.
Anthony Mackie - Adrian Doorbal.
Tony Shalhoub - Victor Kershaw.

Michael Bay är ju mest känd för att regissera och producera en massa skit (finns ett fåtal undantag). Han har ju till och med erkänt i media att han ångrar att han producerade Armageddon som han och många andra anser är en av världens sämsta filmer. Majoriteten av Bays filmer har gått med plus, men inte med särskilt mycket om man tittar på budgeten.
Dock finns det en film som gått superbra med tanke på dess budget. The Texas Chainsaw Massacre (Motorsågsmassakern) kostade drygt nio miljoner dollar och har i dagsläget dragit in runt 600 miljoner dollar.

Jag var tveksamt inställd till denna film redan från början eftersom Bay regisserade den. Efter att googlat lite fattade jag att filmen bygger löst på en riktig händelse som utspelade sig 1995 i Florida USA. Tack vare min forskning visade det sig att händelsen som filmen löst bygger på anses vara en av de mest tragikomiska brottsfallen i USA´S historia och mycket tack vare detta så är denna film faktiskt en av de bättre filmerna som jag sett på mycket länge.

Tre stycken efterblivna kroppsbyggare Wahlberg, Johnson och Mackie går samman för att kidnappa en mycket rik person och tvinga honom att skriva över sina tillgångar på dem.
Det hela börjar med att Wahlberg jobbar som personlig tränare på ett gym där han kommer i kontakt med Victor Kershaw (Tony Shalhoub). Kershaw skryter konstant om hur mycket pengar han har och är ett allmänt arsle.
En kort bit in i filmen drar Wahlber iväg på ett finn dig själv seminarium (hur blir man rik), på detta seminarium får han en idé som så småningom leder till att han värvar sin bästa polare Mackie och sedan muskelberget Johnson. Nu ska denna trio komma fram till mästerplanen för att lyckas med sin kupp och tro mig det krävs flertalet mästerplaner innan de lyckas med själva kidnappningen.

Wahlbergs karaktär är den som planerar allt och hans planer bygger inte på ett skarpt intellekt utan istället är det hans kunskap om kriminalfilmer som leder fram till de olika mästerplanerna.
Mackies karaktär fattar ju att hans polare inte har en aning om vad han gör, men det spelar ingen roll för polare håller ihop och stöttar varandra.
Johnsons karaktär är den skönaste. Fullkomligt korkad och pånyttfödd genom att han mötte Jesus när han satt på kåken. Han anser att gud har gett honom hans muskler för att hjälpa de svaga.

Som jag sa tidigare så bygger filmen löst på ett verkligt brottsfall och då menar jag LÖST. Jag hittade mycket information om just detta fall och en del småsaker finns med i filmen som faktiskt hände på riktigt. Dock är det mesta extremt överdrivet, men detta är givetvis tanken för att det hela ska bli mycket roligare.

Filmen har gott om humor, om än ganska låg humor stundtals är det hela faktiskt ganska underhållande. Det som lyfter filmen är Johnsons porträttering av sin karaktär, fullkomligt galen och dummare än en dromedar. Sen är dialogen också ganska välskriven vilket gör filmen bättre än vad jag hade väntat mig.
Mark Wahlberg har ju alltid varit jävligt vältränad, men i Pain & Gain har han bulkat upp rejält. Inför filmandet gick han upp nästan 20 kilo i ren muskelmassa och det syns i filmen.

Jag ger Pain & Gain tre hyfsade hormonsprutor.

Mycket bättre än jag hade väntat mig och jag blev glatt överraskad.
Om man vill se fler filmer (dokumentärer) om kroppsbyggare som är roliga så får man titta på klassikern Pumping Iron från 1997 med Arnold Schwarzenegger och Lou Ferrigno