Blogg

47 Ronin

27.03.2014 15:18
 
47 Ronin utspelar sig i ett feodalt Japan med en fantasy twist. Demoner, monster, drakar, häxor, "magiska" svärd och wire fu är det som ska lyfta filmen.
Efter att ha tittat på olika trailers fick jag en skön känsla, lite gåshud faktiskt. Snyggt, tufft och våldsamt kan man kalla dessa trailers, men problemet är att man ofta blir lurad av trailers och jag lär mig aldrig. En trailer innehåller de absolut bästa klippen från filmen och är den som ska locka oss till bion, DvD uthyraren eller valfri torrentsida.
 
Lord Asano av provinsen Ako och hans samurajer är ute i skogen för att få lite luft och hittar där en skadad liten pojke som senare visar sig vara ett halvblod, en mix mellan en människa och demon.
Denna pojke, Kai (Keanu Reeves) har blivit uppfostrad djupt inne i skogen av en mystisk demonisk ras som är fenomenala krigare, svärdsvingare och vandrande mördarmaskiner.
Kai tröttnar på deras läror och flyr fältet för att istället få bli springpojke åt Lord Asano.
 
I en närliggande provins härskar den onde och psykotiske Lord Akira, han vill härska över hela världen och smider planer för att ta över Ako. En dag kommer Shogun Tsunayoshi på besök till Ako och han har kallat de andra provinserna eftersom de ska vara någon uppvisning i svärdskonst. Det är här den elaka Akira sätter sin plan i verket och till sin hjälp har han en häxa. 
Bla, bla, bla. Kontentan av det hela är att Shogun Tsunayoshi tvingar Asano att ta livet av sig och tilldelar sedan Ako till Akira samt Asanos dotter.
Kai och Asanos dotter är sedan tidigare förälskade och nu blir Kai ledsen och upprörd när hans käresta förs bort.
 
Kai blir såld som slav och måste konstant slåss för sitt liv. En dag dyker en av Asanos gamla samurajer upp för att "frita" Kai och utkräva hämnd på Akira. Precis som titeln förespråkar så handlar det om 47 Ronins (herrelösa samurajer) som nu ska bekämpa hundratals av Akiras soldater.
För att kunna genomföra en sådan heroisk gärning så krävs det lite krut i bössan så att säga. Kai och samurajerna ger sig iväg tillbaka till krigardemonerna som uppfostrade Kai för att be dem om att få "magiska" svärd. Efter diverse menlösa äventyr så börjar då slutstriderna.
 
Jag var så jävla hajpad efter att sett de olika trailrarna, men gissa om jag blev besviken av helheten.
En fasligt osammanhängande sörja, dock en jävligt snygg sörja. Men var är alla tuffa slagsmålen som man blev lovad i trailern? Vad hände med de magiska svärden som enligt Kai skulle vara helt makalösa? Var tog all den fräcka wire fu vägen som glimmade förbi i trailern?
 
Jag har helt enkelt blivit blåst på konfekten. I nuläget är 47 Ronin en box office flopp. 175 miljoner dollares att spela in och hitintills har den bara dragit in drygt 38 miljoner.
 
Det kan inte bli mer än två oslipade samurajsvärd i betyg.

Blackfish

27.03.2014 11:03
 
Djur av alla de slag har alltid intresserat oss människor och var kan man se vilda djur utan att riskera livet? I djurparker så klart!
Ju äldre jag blev så kom jag till insikt om att vilda djur inte borde hållas i fångenskap, det är inte en naturlig miljö för dem och förmodligen inte särskilt roligt för djuren som sitter i buren.
Trots detta så dras man ändå till att besöka till exempel Skansen eller Kolmårdens djurpark för vi vill ju titta på de söta björnungarna, aporna, pingvinerna, delfinerna, tigrarna, isbjörnarna, girafferna, med mera. 
 
Efter den tragiska vargattacken på Kolmården där en skötare dog så blev den än tydligare att djur i bur är fel. Kolmårdens ansvariga skylde ifrån sig och sa att skötaren hade gjort fel och att i normala fall så skulle aldrig vargarna attackera sina skötare eftersom de är familjära med dem. Vilket skitsnack, djur i bur har samma instinkter som djur i frihet och ibland blir djuren arga och går till attack för att markera. Det är inte första gången djur i fångenskap gått till attack. Flera rapporter om exempelvis elefanter på cirkusar som gått till attack mot sina tränare.
Tänk er själva att vara van vid att röra sig över enorma ytor och sen helt plötsligt bara får ranta runt i en manege och efter det vara fastkedjad i en liten vagn. Det klart man blir förbannad och frustrerad efter ett tag.
 
Blackfish är en dokumentär om späckhuggare "killer whales" och framförallt handlar den om späckhuggare i fångenskap som uppträder på Sea World i USA.
Filmen lägger mycket fokus på ett av djuren vid namn Tilikum som vid tre tillfällen dödat en tränare eller varit involverad i deras död. 
Tittaren får följa historien om valhannen Tilikum från det att han fångades som liten kalv fram tills det att han börjar bli gammal och grå. 
Det är hemska bilder som vi får se, bilder på Tilikum i fångenskap och hur han attackeras av valhonorna, hur det biter honom, rammar honom och fryser ut honom. Av Sea World får vi veta att detta är ett helt normalt beteende och att honorna bara "leker" lite med stackars Tilikum.
 
Detta motbevisas snabbt av olika experter som menar att honorna attackerar honom eftersom Tilikum kommer från en för dem okänd flock och då anses han som en inkräktare. Tydligen lever vilda späckhuggare i olika "samhällen" som är helt unika i förhållande till varandra och varje grupp har sina regler och "språk" och påträffas det individer som tillhör en annan flock så blir det konfrontation.
 
Vidare berättar Sea World att deras djur bor i en "naturlig" miljö, eller så likt det bara går att imitera deras naturliga miljö. Detta är ju också uppenbart skitsnack. Valarna simmar runt i havet, i det enorma havet och på Sea World får de simma runt runt i en liten sketen bassäng. Hur fan kan det kategoriseras som en "naturlig" miljö?
Det är samma sak på Skansen i Stockholm som säger att björngropen representerar björnarnas "naturliga" miljö. Björnar bor i stora skogar och kan röra sig flera mil. Skansen björngrop är just en en grop, ett utgrävt hål med stängsel runt, några träd och en liten vattenpöl att svalka sig i under sommarens varma dagar. Ska detta påminna om den svenska skogen?
Jag skulle vilja vet om Skansens sju ledamöter skulle tycka det är roligt att dag ut och dag in lalla runt i en grop.....
 
Blackfish arbetar mycket med känslor precis som många andra dokumentärer. Man spelar på tittarens empati och förståelse för djurens lidande och ibland kan jag tycka att det blir lite för mycket av det goda, speciellt när det hela är ackompanjerat av sorglig musik. Ibland känns det som att regissören vill att tittaren ska strunta i det vetenskapliga och fullständigt hänge sig åt det hjärtskärande. Filmens budskap är att det är hemskt att ha djur i fångenskap och att detta driver djuren till ett beteende som de inte har i de vilda och majoriteten av filmens innehåll belyser det dåliga. Jag saknar dock en motpol, det är bara en tränare från Sea World som uttalar sig pro Sea World och resten av alla andra deltagare är emot Sea Worlds behandling av späckhuggarna. 
Dock så avböjde Sea World att medverka i dokumentären och det i sig leder ju till att det blir lite ensidigt.
 
Men på det stora hela en ganska vetenskaplig dokumentär, starka bilder och känslosamma intervjuer som konstaterar att det faktiskt inte är en bra idé att spärra in vilda djur, leka med dem som om de vore små tama kattungar och sen komma och gnälla när de blir förbannade.
 
Jag ger Blackfish tre MYCKET starka mördarvalar, på gränsen till en fyra. Hade det varit mer jämnt mellan blocken pro och emot så hade filmen kunnat gå hur långt som helst. 

The Fall

21.03.2014 09:20

Britterna är bra duktiga på att göra spännande och underhållande miniserier. Många tv-serier som kommer från UK är ganska korta, ofta från tre till sju avsnitt. Detta innebär att det ligger mycket fokus på att skapa ett bra innehåll eftersom det är kort om speltid.

Några serier som jag kan rekommendera är "Injustice", "The Fades", "In the Flesh" och "The Fall". 

The Fall är en psykologisk thriller och handlar om polisen Stella Gibson (Gillian Anderson) som utreder ett antal mord som hon tidigt kopplar till en seriemördare som förföljer kvinnor.

Serien är välskriven och dialogen har en skön rytm och ett stabilt flyt. Förhållandevis duktiga skådisar som lyfter helheten och en lysande Jamie Dornan som spelar den psykotiska mördaren på ett mycket bra och olustigt sätt. I Dornans karaktär finns det en del kopplingar till den svenska våldtäktsmannen "Hagamannen" och speciellt handlar det om hur en psykotisk person kan leva i ett familjeförhållande utan att sända ut misstänksamma signaler.

Gillian Andersons karaktär är en stark och tuff kvinna som vet hur man tar för sig och skäms inte för att göra så och hennes humorlösa sätt får en faktiskt att skratta och nicka med huvudet när hon sätter männen på plats. Vad fan har Gillian Anderson gjort? Att hon sedan Arkiv X lagt sig under kniven och gjort ett antal plastikoperationer är uppenbart när man ser henne i "The Fall". Om man tittar på några Arkiv X avsnitt så kan man enkelt se att Gillian sen dess har opererat näsan, gjort något med kinderna och hon har betydligt större och fastare bröst. Vid 46 års ålder är det knappast så att brösten plötsligt börja växa och bli stenhårda Smile

Hon har ju även gått ner en massa i vikt, då hon tidigare varit lite småmullig, om detta är tack vare vanlig träning, kost eller fettsugning låter jag vara osagt. Oavsett så är "The Fall" en jäkligt bra "miniserie"

Jag ger "The Fall" tre starka mordutredare.

Mer True Detective

13.03.2014 13:55
Jag har tidigare skrivit om serien "True Detective" och var inledningsvis en aning tveksam. Dock växte sig serien starkare för varje avsnitt och jag blev mer och mer engagerad.
Tack vare ett fantastiskt foto, en mycket välskriven dialog och en härlig kemi mellan Matthew McConaughey och Woody Harrelson skakar serien om mig.
Vad jag inte visste på förhand var att varje säsong bygger på en ny historia som porträtterar ny karaktärer och således så kommer vi inte att få se mer av McConaughey och Harrelson eftersom säsong ett bara hade åtta avsnitt.
 
I min första "recension" av serien så nämnde jag problemet med just åtta avsnitt. Hur skulle producenterna kunna klämma ihop en bra historia med ett starkt avslut på bara åtta avsnitt när hela händelsen utspelar sig under 17 års tid? Min trygghet i detta var att jag var ganska övertygad om att det skulle komma fler säsonger. Men när jag fick höra att det inte skulle bli en fortsättning av berättelsen om Rust och Hart så insåg jag att nu kommer serien att få problem med sitt avslut. 
 
Det trista är att jag hade rätt :( Serien byggs sakta men säkert upp och man får mersmak och när näst sista avsnittet visades så kände jag att jag vill ha mer, mer. Så kom sista avsnittet och plopp så var det slut. Var tog allt vägen? Hela sista avsnittet kändes så avskalat, så otroligt förenklat och alldeles för kort för att kunna få det avslut som vi tittare förtjänade. Jag känner mig besviken och en aning lurad på godiset. Bäst vore om sista avsnittet varit ett dubbelavsnitt. För historien lämnade alldeles för många luckor och frågor, samt att det fanns oändliga möjligheter på att köra vidare. 
 
Surt säger jag och äter en näve rönnbär till :(

Enemies Closer

26.02.2014 19:47

Jag har varit inne på en mängd olika filmbloggar och kollat upp vad som skrivits om Jean-Claude Van Damme och hans nya rulle Enemies Closer och jag blir rent ut sagt tårögd av allt det hemska som jag läser, rent förtal av JCVD säger jag.

Självklart håller jag med alla andra om att manuset är horribelt och det kan vi anklaga de två usla manusförfattarna för, men mitt fokus ligger på JCVD. Det är inte alltför ofta som man får se honom spela skurk och när det då händer så höjs underhållningsvärdet avsevärt.
Med filmer som JCVD, Welcome to the Jungle och nu Enemies Closer så får man se att Jean-Claude kan mer än bara göra snygga plits och snurrsparkar, han kan även spela dramatiska roller, komiska roller och komplett galna roller.

Enemies Closer är vad jag brukar kalla en bakfyllefilm och den avnjuts bäst dagen efter en hård natts festande och en flottig pizza med kebabsås.
Filmen handlar om en kille som tidigare varit en Navy SEAL, men nu dragit sig tillbaka och nu arbetar som en guide på en liten ö nära den kanadensiska gränsen eftersom han lider av PTS.
Allt är frid och fröjd tills han får påhälsning av en man som har en vendetta mot honom.

I denna mix kommer då JCVD som spelar en psykopatisk militant vegan som dessutom är knarksmugglare. Hans last av droger har störtat i vattnet kring ön och nu måste JCVD hitta knarket och samtidigt döda alla vittnen. Detta innebär att guiden och hans fiende nu måste samarbeta för att överleva.

Hade det inte varit för JCVD så hade jag gett Enemies Closer en etta, eller kanske rent av en kalkon i betyg, men JCVD är bara för jävla skön och hans underbara frisyr höjer betyget. Klockrena repliker som är direkt kopplade till hans veganism och hans generella avsky gällande skjutvapen.
En av de bästa scenerna är när JCVD berättar om hur det gick till när han tog beslutet om att bli vegan.
JCVD berättar en sorglig historia om hur han hade en anka som han älskade. Senare vid en middag med familjen så frågar hans mamma om han tyckte "hans" anka var god. Detta trauma ledde till att JCVD helt enkelt var tvungen att döda sin mamma och sluta äta allt som har en själ.

Jag delar ut en mycket stark linssoppa, på gränsen till två svaga kikärter i betyg.

Att rencensera är en konst

22.02.2014 11:09

Att bedöma/betygsätta något är förhållandevis subjektivt, men samtidigt måste man beakta helheten i det som bedöms.

Jag är en mycket hård serie och filmrecensent och sätter ofta låga betyg eftersom jag verkligen analyserar det jag tittar på och letar efter brister eller andra saker som påverkar helheten negativt.
Därför tycker jag det är intressant att läsa andra personers recensioner och se deras argument till varför en film förtjänar ett visst betyg. Allt för många recensenter och filmbloggare recenserar sällan helheten i en film eller serie, utan tittar ofta på enstaka saker som potentiellt höjer betyget. Det är också mycket vanligt med kvasiintellektuella uttalanden bland filmbloggare för att läsare ska tro att dessa recensenter besitter kunskaper som de egentligen inte har. Jag är också trött på alla recensenter som försöker lyfta fram saker som inte finns och som gillar att övertolka och gå långt utanför ramen i ett desperat försök att hitta mening med innehållet som de bedömer.

Ett tydligt exempel på de saker som jag nämnt är filmbloggen "Gunnars Filmtips". Denna blogg ha vunnit en del priser och blivit framröstad som årets filmblogg.
Jag gav en etta i betyg till filmen "After Earth" eftersom helheten var sämre än sämst, men "Gunnars Filmtips" delar ut en trea och menar att filmen är visuellt snygg och att det bara är några tillfällen som Jaden Smith inte lyckas leverera och att pappa Will Smith lyfter filmen en aning.

Kanske är det så att jag och Gunnar har tittat på två olika versioner? Visuellt snygg? Nej, inte direkt. Jaden Smith är lika kompetent som ett kylskåp med freon och Will Smith är allvarligt skadad i 90% av filmen och grymtar fram sina repliker. Att "After Earth skulle vara värd en trea i betyg är fullständigt befängt.

Ett annat lysande exempel är när Gunnar ger filmen "Captain Phillips" en fyra i betyg under premissen att det var en mycket spännande film som samtidigt tar upp de politiska aspekterna och visar att varken Phillips eller de somaliska piraterna har kontroll över sina egna öden. Jag delade ju ut en två, en ganska svag tvåa och min förklaring till detta var ju den trista Hollywoodfieringen av filmen. Hur allt ska vara så förstående och puttenuttigt. Jag hade även vägt in i mitt betyg den efterforskning som jag gjorde om Captain Phillips som visade att allt var en lögn och att det i själva verket var Phillips som var en feg stackare som var direkt ansvarig för att skeppet blev kapat eftersom Phillips var en inkompetent kapten.

Men, men. Jag sitter inte och säger att jag har rätt, men det måste finnas en balans i hur man recenserar och inte bara titta på selektiva faktorer. Jag minns en recension för ett tag sedan och det gällde den senaste uppföljaren till "Mission Impossible". Där började recensenten att spy galla över hur dåligt manuset var, insatserna från skådespelarna var mycket dåliga, men det var bra action och betyget blev en fyra. En fyra? Selektiv bedömning av rang skulle jag säga.
Jag gav filmen "Olympus has Fallen" noll i betyg eftersom den var så otroligt usel att jag fick ont i magen. Visst var det mycket action, men det kan aldrig lyfta helheten av filmen.

Spott och spä i mängder. Nu ska jag fortsätta titta på serien "The Fall".

House of Cards

20.02.2014 11:01
Jag har haft mycket att göra samtidigt som jag varit lite lat och inte tittat på lika mycket film och teveserier som jag brukar göra. Detta har lett till att jag har varit tvungen att prioritera vissa filmer & serier och lägga andra åt sidan. Länge har kompisar tjatat på mig att jag måste ägna tid åt serien "House of Cards" eftersom det är en kanonserie enligt dem.
 
Nu har jag spurtat mig igenom säsong ett och två och måste till viss del hålla med om att "House of Cards" är en välskriven och mycket bra serie.
I grund och botten handlar serien om den amerikanska kongressmannen Francis Underwood (Kevin Spacey) och hans törst efter mer politisk makt.
Francis är hård, känslokall och en symboliserar i stort vad det innebär att vara en politiker i den absoluta toppen. Det finns inget rum för mjukhet, istället måste piskan vina och hoten avlösa varandra för att övriga ska rätta sig i leden. Kevin Spacey spelar otroligt bra och stundtals känner man sig nästan lite rädd, det är en personlighet som man definitivt inte vill göra sig ovän med.
 
Dialogen är välskriven, kraftfull, mörk, men samtidigt humoristisk. Det som gör serien bra är att man satsat på solida skådisar som har pondus och som kan prestera.
Efter att ha läst en del på nätet om serien så fick jag intrycket av att många tror att "House of Cards" är en "lågbudgetserie" och det skrivs på diverse forum om hur otroligt det är att Net Flix kan lansera en sådan bra serie med en låg budget. Dessa individer verkar inte ha en aning om vad det kostar att producera "House of Cards". Serien är ju backad av bolag som Media Rights Capital (Elysium, The Ricky Gervais Show, Rita Rocks, Babel) & Trigger Street Productions (Fifty Shades of Grey, Captain Phillips) och dessa bolag är inte direkt fattiga.
 
Kostnaden att producera två säsonger av "House of Cards" har satts till blygsamma ca 70 miljoner dollar och det får väl ses som en "lågbudget" med tanke på seriens kvalitet och skådespelare. 
Dock så visar sig denna siffra vara en stor lögn. I en intervju avslöjade tv-agenten Peter Micelli (han har insikt i produktionen av House of Cards) att varje avsnitt kostar ungefär 4.8 - 5 miljoner dollar och om vi då ska räkna in två säsonger a 13+12 = totalt 25 avsnitt så landar slutbudgeten för två säsonger på ungefär 120+ miljoner dollar.
 
Jag tycker serien är mycket bra, underhållande om än en smula i det mörkaste laget. Det som dock stör mig något enormt är den galna mängd produktplaceringar som finns i varje avsnitt.
Det är inte heller den snabba versionen som bara flyger förbi, utan det är långsamma inzoomningar av Iphones, Macdatorer, Playstation 3, Playstation VITA, märkeskläder, smycken, parfymer, designmöbler, bilar och det är inte enbart märkena som sakta rullar förbi en på rutan utan produkternas namn nämns konstant och detta är otroligt tröttsamt i längden, men samtidigt förståeligt.
2011 gjorde dokumentärfilmaren  Morgan Spurlock filmen "The Greatest Movie Ever Sold" som tar upp ämnet produktplacering. I denna smått briljanta dokumentär så får man höra uttalanden från producenter/regissörer som J.J. Abrams, Peter Berg och Quentin Tarantino säga att idag kan mellan 40% till 60% av en films/series kostnad täckas av enbart produktplaceringar, så kåta är företagen på att få göra reklam att de är beredda att betala massa pengar för bara ett par sekunders reklam.
 
När jag ser hur snabbt utvecklingen gått med produktplacering så är jag övertygad att inom en snar framtid kommer vi att få se filmer och serier som innehåller mer produktreklam totalt än själva innehållet i filmen/serien.
 
House of Cards får tre starka demokrater av mig. 

The Armstrong Lie

16.02.2014 10:46

Filmfantaster som inte vet vem Alex Gibney är får anses som obildade eller rentav korkade.
Han är en av de största dokumentärfilmarna i modern historia.
Med utvalda titlar som We Steal Secrets: The Story of WikiLeaks, Mea Maxima Culpa: Silence in the House of God, Taxi to the Dark Side och Enron: The Smartest Guys in the Room är Gibney en röst att räkna med.

Under många år och på nära håll hade Alex följt cyklisten Lance Armstrongs karriär och de hade blivit kompisar. Alex hade bestämt sig för att göra en dokumentär om Armstrongs comeback 2009, men när dopingskandalerna uppdagades så kände sig Gibney sviken och lurad. Lance hade under så många år ljugit honom rakt upp i ansiktet.
Efter att Lance hade talat ut och erkänt sin doping i en intervju med Ophra Winfrey bestämde sig Gibney för att damma av den avbrutna dokumentären om Lance, men istället för att hylla honom så blev den nya dokumentären en genomgång av Armstrongs karriär och hans fuskande från 1999 fram till 2010.

The Armstrong Lie belyser allt som är ruttet inom cykelsportens absoluta topp och alla de som hjälper till att gömma undan bevis eller på annat sätt har deltagit i denna enorma härva.
Genom intervjuer med tidigare stallkamrater till Lance, andra elitcyklister, läkare, tränare, ledare, sponsorer och funktionärer växer bilden fram om hur i princip alla kände till att det förekom doping, men de valde att titta åt ett annat håll eftersom de pengar som sporten genererade var enorm och man hade inte råd med några stora skandaler.

Men till slut så brast bubblan och majoriteten av världens toppcyklister åkte fast i en stor razzia som sedan skulle skina ljus på en av historiens största dopingskandaler inom cykelsporten.
Att det förekommer doping inom alla idrotter är inget nytt, alla vill vinna och en hel del vill vinna till vilket pris som helst.

Lance hade alltså dopat sig sedan 1999 och hade fuskat sig till 7 vinster i Tour De France. Efter skandalen så blev Lance avstängd på livstid och fråntagen alla sina medaljer och rekord.

The Armstrong Lie är en helt okej dokumentär, dock så framkommer det inte så mycket nytt material som man inte redan visste sen det att skandalen var ett faktum, men man får en bra inblick i sporten och hur idrottare och ledare ser på dopning, nämligen att det inte är så allvarligt eftersom alla fuskar så kan vi också fuska. Jag hade gärna sett att man klippt ner filmen en aning, två timmar är lite för lång tid och en del av denna tid innehåller massa klipp på svettiga cyklister som krigar i ur och skur. Detta hade man kunnat skippa och lagt 100% på intervjuerna istället.

Jag delar ut tre aerodynamiska cykelhjälmar.

Knights of Badassdom

15.02.2014 07:02

Det kommer en hel del fantasyfilmer just nu, eller rättare sagt det fullständigt sprutar ut horribla fantasyfilmer som jag bara gäspar åt, men plötsligt så dyker filmen "Knights of Badassdom" upp och fångar mitt intresse. Inte på grund utav en känd producent eller kända manusförfattare, utan det är den gedigna ensemblen av duktiga skådisar som väcker mitt hopp om en underhållande film.
Peter Dinklage, Steve Zahn, Ryan Kwanten, Jimmi Simpson och Summer Glau är de tunga namnen och också de som spelar huvudkaraktärerna.

Producent, Regissör och manusskribenterna är relativt okända/helt okända men har till trots gjort något som lite då och då lockar till skratt.
Det handlar om ett antal personer som gillar att spela rollspel, framförallt levande rollspel/Lajv/LARP(Live Action Role-Playing). De ska nu iväg på ett stort event där det kommer att lajvas åta helvete. Troll ska dödas, onda magiska apor måste döden dö och allt ska leda fram till ett stor slag mellan två regerande kungar. Problemet är bara att Steve Zahns karaktär olyckligtvis lyckas åkalla en livslevande demon från helvete och det är nu som allvaret börjar.

Filmen riktar sig främst till personer som själva har lirar rollspel eller lajvat och kan känna igen sig lite i de olika karaktärerna. Dinklage passar lika perfekt här som i Game of Thrones och är fullständigt skogstokig efter att hans karaktär ätit upp en påse med mexikanska hallucinogena svampar. Jimmi Simpson är den som leder lajvet (spelledaren), han är en fröjd för ögat och hans otroligt överdrivna utspel är faktiskt riktigt roliga. Steve Zahn är han också ganska stabil, men det som drar ner filmen en aning i träsket är Ryan Kwanten (True Blood) som i just True Blood är vansinigt underhållande, men som lajvare/rocksångare är han inte ett dugg rolig.
Summer Glau gör varkens från eller till, även om jag gillade henne i serien "Terminator: The Sarah Connor Chronicles, men i Knights of Badassdom var nog tanken att hon endast ska fungera som ögongodis för unga manliga tittare.

De första 30 minuterna är till och från ganska underhållande, men sen börjar det gå utför med alldeles för mycket trams, hack and slash, ett otroligt fjantigt och dåligt gjort monster och allt avslutas med en lång och tragisk scen där Ryan Kwanten sjunger och skjuter magiska laserstrålar på monstret med sin mikrofon. Jag är övertygad att filmen hade varit mycket bättre om den hade fortsatt på samma sätt som de 30 första minuterna.

Totalbetyget får bli två svärd av silvertejp.

Forts True Detective

29.01.2014 11:52
Låt oss återgå till True Detective. Det har nu gått tre avsnitt och serien har blivit hyllad och hatad, rosad och risad och fått höga betyg respektive låga betyg.
I mitt tidigare inlägg om True Detective så var jag ganska återhållsam. Jag tyckte att serien var en aning intetsägande, men hade en mycket bra dialog och en känsla för de psykologiska, cyniska och djuriska aspekterna hos människan.
 
Efter att nu sett de två nya avsnitten så anser jag fortfarande att serien är en aning tråkig, det finns inget nytt som tillförs till denna redan trötta genren. Många har klagat på att True Detective är ett sömnpiller. Det kan jag verkligen inte hålla med om. Visst, serien rör sig framåt i sakta gemak, men hen måste tänka på att detta är inte en serie som bygger på massa action, skjutande och hoppsparkar. Det är ett karaktärsdrama med just mycket fokus på McConaughey och Harrelson.
 
Om tittare av denna serie törstar efter massa pang pang, slagsmål och galna biljakter så får de helt enkelt välja en annan serie eftersom True Detective i stort saknar detta innehåll. Dock är jag övertygad av att det i kommande avsnitt säkerligen dyker upp lite pistolskjutande och någon klassisk biljakt, men inte i större mängd.
 
Så mörk, så cynisk och så mycket ångest innehåller denna serie så att jag stundtals får ont i magen. Dialogen är verkligen välgjord, en fröjd för örat och fotot är enastående.
Jag kommer att fortsätta titta på True Detective, men jag vidhåller min ståndpunkt att serien inte är originell!  
Alla artiklar
<< 2 | 3 | 4 | 5 | 6 >>