Blogg

18.06.2017 09:15

Oj, oj, oj, det var evigheter sedan jag skrev något!

Men nu är jag full av vrede och det är den bästa tidpunkten för att skriva en bra recension.

Regissör: Ridley Scott

Manus: Dan O´Bannon, Ronald Shussett, Jack Paglen, Michael Green, John Logan, Dante Harper.

Budgett: Enbart filmkostnader ca 100 miljoner dolar, sen tillkommer ytterligare ca 20-50 miljoner för marknadsföring.

Jag är ett STORT fan av Aliens, dock inte alla. Alien från 1979 och Aliens från 1986 är stora mästervek. Sen kom skampålen fram i Alien 3 och Alien vs Predator. Det finns en underhållande film mellan 3an och A vs P, nämligen Alien Resurrection. Filmen är väldigt B, men med glimten i ögat och en del humor så kunde man köpa det.

Efter det var det tyst i många år och så plötsligt kom en prequel, Prometheus! Shit vad den sög flodhästballe. Utifrån filmbolagets förväntningar var filmen en flopp och fick massiv kriktik från tittare och recensenter. Domen var att Prometheus var fullständigt ologisk och att besättningens smarta forskare var fullständigt korkade.

Alla denna kritik har Ridley Scott vägrat att ta till sig, och "uppföljaren" Alien Covenant är ett fullständigt haveri som förstör all mystik kring alla Xenomorph (de olika aliensarna) och fullständigt fuckar upp fortsatta möjligheter för andra fimer om Alien. Såvida man inte skiter fullständigt i Ridley och skapar ett nytt universum för Alien.

Plot: Låt oss förnekla själva storyn och sen komma till alla spoilers och varför filmen är OTROLIGT usel! 

Vi har rymdskeppet Covenant, vars uppgift är att transportera mängder av kolonister till en planet som ligger på andra sidan om vår galax. Ett ganska enkelt uppdrag kan tyckas, men NÄ. På vägen ditt upptäcker de en ny planet som vid en första blick från färddatorn verkar vara bra. Men? Uppdraget är ju att åka till den bestämda planeten, inte att mellanlanda på en okänd planet för att fika. Nu börjar en LÅNG resa av fullständig idioti och ologiska handlingar.

Spoilers och analys: Nu kommer jag att spoila hela SKITEN och bryta ner innehållet och förklara varför denna film gör mig illamående och rent av mordisk.

Karaktärer: Filmens karaktärer och samspelet mellan dem är lika intressant och underhållande som att sitta och titta på ett tomt kylskåp. Finns noll innehåll, noll djup och noll mening med karaktärerna. Enda anledningen till att de finns är att de ska dö på olika blodiga sätt. När de väl dör så bryr jag mig inte ett skit, eftersom det inte finns något att bry sig om. 

Ridley Scott tänkte att det är ju för fan 2017 och vi har ju Youtube och där lägger vi upp mängder av material om filmen innan premiären. Det är nämligen där vi tittare ska börja vår resa, men innehållet på youtube är lika tomt och intetsägande som i själva filmen. 

 

Skeppets besättning: Besättningen är fylld av smarta forskare, men trots detta är de helt efterblivna. 

Nu har vi landat på den mystiska planeten och skeppets dator är lite ambivalent. Det är inte helt säkert att luften är okej, det är inte helt säkert om det finns farliga bakterier eller andra organismer på planeten. Låt oss lasta bilen och göra en liten utflykt. 

Oj, en grotta, vad spännande! Jävlar vad det är fuktigt här inne, visiret immar och jag ser dåligt, vad ska jag göra? Datorn är osäker på om allt är okej. Äh, WTF, YOLO, vi tar av oss hjälmarna så vi kan se. OOOOJ! titta på alla skumma små ägg som ligger överallt. Jag har en idé! Vi ska inte vara försiktiga, utan vi ska hoppa och dansa så äggen går sönder!

WOOOOOW! Kolla på alla sporer som nu flygger runt efter att vi kutta äggen. Hmmm, undrar om dessa sporer är Farliga? Kanske borde vi sätta på oss våra hjälmar? För sent, ATTANS, den flög in i min mun! Skit samma, nu drar vi tillbaka till skeppet. Satan vad jag känner mig konstig, mår fan skitdåligt och det gör ont som fan i hela kroppen. Undrar om det kan ha med sporerna att göra? Äh, WTF, YOLO, det är nog bara som jag inbillar mig. Jag struntar i att berätta för mina kollegor att jag mår piss och kanke bär på ett dödligt virus eller något annat farligt shit.

Genre: Filmens genre är Sci-fi, skräck och rysare, men det är helt fel. Filmen är mer en horror trope med kraftiga inslag av splatter. Det skulle lika gärna kunna vara Fredagen den 13, i rymden. Besättningen slaktas en efter så att blod och kroppsdelar far åt alla håll. Jag hade tyckt det var undehållande om jag tittat på Evil Dead eller Bad Taste, men nu är det ju Alien jag kollar på.

Michael Fasbender: Han spelar TVÅ karaktärer, Androiderna David och Walter, de ser i princip likadana ut (finns små skilnader), men de har helt olika personligheter och låter inte på samma sätt. Davids personlighet har psykopatiska och ondskefulla drag. Fassbender spelar jävligt bra och det är han som lyfter filmen, men varför i helvete handlar hela filmen om honom? Filmen borde istälet för Alien Covenant ha hetat "Alien Fassbender" eller "Fassbender is David with some Aliens"

Flashback till Prometheus: Lite då och då får vi en inblick i vad som skett efter att David (Fassbender) och Elizabeth (Noomi) åkte till rymdfararnas (The Space Jockeys) hemplanet. Rymdfararna träffar vi kort på i första Alien, det är den fossiliserade humanoida varelsen som sitter i en rymdstol. Dessa "Space Jockeys får man veta mer om när man läser böckerna om Alien. Där framgår det att Xenomorphs och Space Jockeys krigat i tusentals år.

Ok, vi fräshar upp minnet. I Prometheus blir ju David helt galen och vill döda alla och Elizabeth lyckas oskadliggöra honom. Sen i slutet får man se hur de åker till rymdfararnas planet och hur Elizabeth lagar honom och han lovar att inte göra henne illa "zzzzzzzzz".

De kommer till planeten och det visar sig att denna extremt högteknologiska ras bor i en enda lite stad utan något som helst försvar eller teknik som kan upptäcka att ett skepp är på väg dit. David har dödat Elizabeth (oväntat zzzzz), byggt en atombomb med det gråa slimet, ni vet det som dödade Space Jockeyn i Prometheus. Sen droppar han bomben och BOOOOM alla Space Jockeys är nu döda och David åker iväg med skeppet. WTF?!?!?!?!?!?!

Mystiken med Xenomorphs och tidslinjen: Ända sedan första filmen och sedan jag började läsa böckerna har passionen varit mystiken kring Xenomorphs (de olika aliens, facehuggers, chestbursters, warriors, queen med mera). Var kommer de ifrån? Vad är deras funktion? Finns det bara en drottning? Finns det någon kung? Är det en egen ras som utvecklats från en lägre form? Är de genetiskt tillverkade av Space Jockeys och sen gick allt snett? Allt detta är kärnan i Aliens universum, i sagan, i mytologin och detta är vad som gör utvecklingen av filmerna intressanta. Men nu kan vi ta och skita i allt detta, eftersom Ridley har förstört mystiken, mytologin och tidslinjen.

Som jag sa tidigare så lyfter böckerna och andra fan teorier på nätet fram kriget mellan Xenomorphs och Space Jockeys. Detta krig har enligt böckerna pågått (It seems they have been fightning for millenia). Nu kommer FETE SPOILER: I Alien the Coventant får vi helt plötsligt reda på att det är David (Fassbender) som har tillverkat alla aliens, inte alla kanske. Men kontentan är att han gentetiskt utvecklade de första raserna (facehuggers, chestbursters) och nu två nya raser som vi inte sett tidigare (mini facehugger och the protomorph). WTF, WTF, WTF, WTF!!!!!!!!!!!!

Ridley, inser du att du har våldfört dig på mytologin, nu är hela kärnan bortkastad och helt ointressant. Tidslinjen är helt fucked up och satt ur spel, eftersom allt som varit i böckerna om kriget mellan Xenomorpsh och Space Jockeys då inte skulle ha existerat. Eller kanske är det så att fucking Fassbender is David with some aliens byggde en jävla tidsmaskin på skeppet till Space Jockeysarna planet, åkte tillbaka i tiden och sen tillverkade aliens. Allt verkar ju möjligt nu.

Mottagande: Filmen är i nuläget ingen succé, den har inte ens spelat in produktionskostnaderna. Majoriteten av kritiker har gett bettyg mellan 1 och 3. Det finns dock undantag, några få har gett filmen 4 i betyg och på siten Rotten tomatoes är filmen graderad till Fresh 71%, vilket är väldigt högt. För mig är det obegripligt att den kan få en så hög rating.

Må hända att de som gillar filmen fullständigt bortser från all skit som händer och uppdagas. Kanske är det så att majoriteten av tittare som röstat på Rotten tomatoes inte har en aning om vad alien egentligen är och kanske är det deras första första film som de sett i denna franchise.

Om jag hade skalat bort allt som var korkat och allt som var "fel" så hade det varit kvar ungefär 20% av filmens helhet. Kanske skull då filmen kunna få ett bättre mottangande. Det är snyggt filmat, musiken är bra, Fassbender är jävligt bra, men sen är resten TOTAL SKIT.

Gillar ni fullständigt efterblina och ologiska splatterfilmer men som handlar om Fassbender och Aliens, då är denna film kanske för er. Men om ni vill hålla er kvar i mystiken kring Xenomorphs, vill se en film som utvecklar universumets innehåll, har ett djup, då gör ni bäst i att hålla er långt borta från denna skit.

Betyget landar på 1,5 Fassbendrar with some aliens and other fucked up shit!!!!

01.07.2014 08:28

När jag var liten hade vår granne en magisk sak på sitt tak, en parabol. På helgerna spenderade jag mycket tid hos dem tittandes på Transformers på tv-kanalen Sky. Vilka tider, vilka underbara minnen.
 
Så 2007 var det dags för en icke animerad spelfilm om Transformers och som regissör stod Michael Bay, samma man som gjort alla filmerna.
Han fullständigt slaktade alla filmerna utan att ens skämmas. Misstaget Bay gör är att dumma ner Transformers till att bara handla om massförstörelse med en förpubertal dialog. I den tecknade versionen från 80-talet så var skaparna smarta, de visste att dåtidens tonåringar faktiskt hade något innanför pannbenet och fokus låg på innehållet och utvecklingen av de olika robotarna.
 
Fältet är delat, antingen älskar man Michael Bays filmer om Transformers eller så hatar man dem och om man tittar lite närmare så består detta fält av de frälsta från 80-talet som hatar de nya adaptionerna av filmerna och andra delen består till stor del av ungdomar födda 1998, främst killa som älskar de nya filmerna. Efter att ha ögnat igenom ett par hundra recensioner på bland annat IMDB som varit fulla av stavfel och andra grammatiska felaktigheter så verkar det råda ett visst konsensus bland dessa tonåringar och det är filmens handling och dialog är usel, medan actionscenerna är grymma och därför delar ungdomarna ut maxbetyg.
 
Filmkritikerna har inte varit nådiga mot Michael Bay och i princip alla "kända" recensenter fullständigt sågar Transformers: Age of Extinction och kallar filmen ett stort skämt.
 
Nya transformers handlar i princip om samma sak som de andra filmerna, de onda vill döda människorna och de goda måste bekämpa de onda och i allt detta krigande infinner sig massförstörelse utan dess like.
Efter "The Battle of Chicago" där hela Chicago blev jämnat med marken har nu militären i samarbete med CIA avslutat sitt samarbete med Autobots och nu jagar de alla Transformers.
En knasig uppfinnare spelad av Mark Wahlberg hittar en gammal trasig lastbil som visar sig vara Optimus Prime. CIA kommer till deras hus och helvetet bryter ut.
Stanley Tucci spelar uppfinnare nummer två och är den som lyckas knäcka Transformernas "DNA-sekvens" och han kan nu göra egna robotar.
I all denna röra så är det nya Transformers som jagar Optimus Prime, han ska fångas och återlämnas till sin skapare och dessa nya men onda robotar samarbetar med CIA.
Uppfinnare nummer två har nu byggt en prototyp som han väljer att kalla Galvatron. Han har byggt denna robot med hjälp av datainformation från den "döde" Megatron, vad uppfinnaren inte vet är att Megatrons "medvetande" förts över till Galvatron och i och med detta blir roboten en reinkarnation av Megatron som vaknar till liv och vill vara med och leka.
Slutstriden utspelar sig i Beijing där halva staden rivs i bitar av allt krigande.
 
Ni fattar själva vilken jävla röra allt är.
Manuset har fler hål än en Schweizerost och dialogen är hämtad direkt från filmen Armageddon (1998) fylld med bajsnödighet och klyschigt trams.
Ett lysande exempel är följande scen: CIA anländer till den knasiga uppfinnarens hem och Wahlberg säger till "skurken" att han inte får vara där eftersom de inte har någon husrannsakan, svaret han får är så urbota korkat och krystat att jag nästan började gråta "My face is my warrant".
Sen verkar det som om Bay och manusförfattaren Ehren Kruger fullständigt glömt bort fysikens lagar gällande massa och kraft.
Under slutstriden springer Wahlberg omkring och skjuter på den onda roboten med ett rymdgevär och det hela leder komiskt nog till en handstrid.
Wahlberg hamnar på rygg och den enorma roboten utdelar vad som skulle ha varit ett dödande slag, men Wahlbergs karaktär blockerar slaget med rymdgeväret. Fullständigt befängt.
Robotens enorma tyngd skulle ha krossat uppfinnaren och kvar skulle en blodig hög ligga, men inte.
 
Det får ju sägas att filmen har bra effekter, men enbart effekter av hus som raseras och robotar som sprängs gör inte en film bra. Vill jag enbart titta på saker som rasar så kan jag lika gärna gå till en rivningsplats och titta när de raserar husen.
 
Transformers: Age of Extinction får en Galvatron i betyg. 
27.06.2014 08:06

För ganska länge sen såg jag "The Purge" och skulle ha recenserat den, men glömde av det. När jag för ett par dagar sen såg trailern till "The Purge 2" så vaknade minnet till liv.The Purge är en lågbudgetfilm, ynkliga 3 miljoner dollar kostade den att spela in och utifrån det får man väl säga att det var en framgångssaga med mer än 60 miljoner intjänade dollar.

James DeMonaco står för både regi och manus och hans resumé är inte särskilt imponerande. Enligt mig har han bara gjort en bra film och det är "The Negotiator" från 1998 med Kevin Spacey och Samuel L. Jackson i huvudrollerna.
 
Hela konceptet kring The Purge är så urbota dumt och ologiskt och jag kan inte fatta att folk svalt denna skit utan att ifrågasätta.
Vi befinner oss någonstans i framtiden, men inte sciencefiction utan det rör sig kanske om en 40 år eller så framåt i tiden.
USA är nära en samhällelig kollaps och problemet är en otroligt hög kriminalitet och överfulla fängelser. Presidenten och hans rådgivare kommer på en briljant strategi för att vända på denna hemska trend. Man inför "The Purge" och detta innebär att en gång per år och under 12 timmar så är alla former av brott lagliga och polisen ingriper inte och sjukhusen är stängda. Tanken är att alla människor som har en massa instängda aggressioner nu ska kunna gå ut på gatan under dessa 12 timmar och mörda, bränna, skada, stjäla utan att det får några rättsliga konsekvenser.
 
Efter ett antal "The Purge" så visar det sig att brottsstatistiken fullständigt dalat och i princip all brottslighet är borta. Alla lever i harmoni och väntar på att få ut och purga nästa år.
Här börjar jag skratta, detta är ju helt befängt. Så bankrånare, knarklangare, seriemördare, hustrumisshandlare med mera skulle helt plötsligt bara sluta med sina aktiviteter och vänta till den aktuella dagen då allt är lagligt under 12 timmar? Detta fattar ju vilken idiot som helst att det aldrig skulle fungera.
 
Ethan Hawke spelar en mycket rik säljare vid namn James Sandin. Han säljer olika säkerhetssystem som ska skydda människors hem från att personer under "The Purge" ska kunna ta sig in.
Han har en fru, en äldre tonårsdotter och en yngre son som kanske är tolv. Han har precis landat en fet deal och håller nu på att förbereda sig inför den årliga purgen. Glatt hälsar han på sina rika grannar i sitt skyddade bostadsområde (Gated community). När det är dags så aktiverar han sitt system och hela huset blir som en liten bunker med ståldörrar och annat skit.
 
Under natten så ser sonen på husets kameror en svart man som skriker på hjälp eftersom han är jagad av en massa dårar och sonen bestämmer sig för att öppna dörren och släppa in mannen. Detta är inte så smart eftersom de som jagar honom blir mycket upprörda och efter ett tag så lyckas de ta sig in i huset. Nu börjar actionfesten och James måste nu försvara sin familj och döda de som tagit sig in i huset. Mot slutet av filmen finns en liten, men mycket förutsägbar twist där James grannar är inblandade.
 
En hel del har gett filmen treor och fyror i betyg och jag kan inte fatta varför. Allting är fullständigt befängt, att sonen öppnar dörren är helt ologiskt.
Han är tolv år och har varit med om 12 purges, runt 5-6 år så började han nog ta till sig innebörden av denna årliga dag av ond bråd död och ju äldre han blev ju mer fattade han att under dessa 12 timmar så öppnar man inte dörren för NÅGON, men just denna dagen så gör han det.
Recensenter har pekat på pojkens humana sida, han tycker synd om den jagade mannen och han tar ett moraliskt rätt beslut.
Seriöst? Under 12 timmar får alla som vill göra vad dom vill, visst mannen är jagad, men det betyder inte att han i sin tur inte skulle döda. En pojke på 12 som varit med om dessa händelser skulle aldrig öppna dörren.
 
Filmen är inte spännande eftersom man vet vad som kommer att hända, actionscenerna är inte så fräcka, utan snarare överdrivna eftersom James är en vanlig dödlig, men i stundens hetta blir han ren Rambo och dör inte i första taget av knivhugg och skott.
 
Jag ger The Purge ett säkerhetssystem i betyg  
26.06.2014 16:29

1990 var jag en trettonårig liten skit som älskade serietidningar som handlade om superhjältar. Detta var också året som tv-serien "The Flash" tog mig med storm. DC Comics supersnabba superhjälte "Blixten" slog ner som en bomb hemma i vår 20 tums tv och jag var lyrisk. Här har vi historien om labbteknikern Barry Allen som blir träffad av blixten och ett antal kemikalier i hans labb blandas med elektriciteten från blixten och när Barry vaknar upp på sjukhuset så tar det inte lång tid innan  han inser att han nu är världens snabbaste människa. Barry bestämmer sig för att ta på sig rollen som superhjälte och bekämpa de onda

Nu 2014 kommer "remaken" som också heter "The Flash". Det första som gladde mig är att personen som spelade Barry i serien från 1990 nu spelar pappan till den "nya" Barry. Detta kändes bra eftersom man på så sätt ger lite cred till honom. "Remaken" är rejält omarbetad och handlar om en betydligt yngre Barry som ser ut att vara strax över 20. Man har även ändrat hur han får sina krafter och i denna nya versionen så är det inte en blixt utan en "stråle" av energi bestående av mörkmateria, antimateria och kosmiskmateria.

På det gigantiska labbet Star Labs har forskaren Harrison Wells byggt en partikelaccelerator och när de ska köra igång den så inträffar en olycka som spränger halva labbet i luften och denna mystiska energi frigörs över hela staden och sedan träffas då Barry av denna energi som i sin tur ger honom superkrafter. Barry får hjälp av två unga och nördiga forskare, samt personen som byggde partikelacceleratorn. Tillsammans ska de komma på hur Barrys krafter fungerar och hur han ska använda dem.

Det finns potential och jag måste säga att serien är ganska välgjord med bra specialeffekter, men det finns ett problem som oroar mig enormt mycket.

Det visar sig att det inte bara är Barry som fått superkrafter tack vare den mystiska energin, utan det verkar som om flertalet andra människor också fått krafter och dessa personer är inte särskilt snälla. Nu måste då Barry ta sitt hjälteansvar och hitta de onda personerna och skipa rättvisa.

Det är detta som är problemet. Det hela påminner om serien "Smallville" som handlade om stålmannen som ung. I den serien var det kryptonit från planeten Krypton som gjorde att folk till höger och vänster fick olika krafter och stackars Clark fick under 10 säsonger slåss mot elakingar som blivit "infekterade" av kryptoniten och detta blev ju jävligt tjatigt efter ett tag.

Jag ser samma risk i nya "The Flash". Nu ska Barry springa runt fort som fan och slåss mot den ena efter den andra elakingen som fått krafter från den kosmiska energin och om det är som jag befarar så kommer detta koncept att snabbt trötta ut folk.

Men jag försöker vara positiv eftersom det som sagt finns potential. Hitintills är det bara pilotavsnittet som sänts så det är ju svårt att sätta betyg utifrån det, men efter några avsnitt till så ska jag återkomma och antingen blir det sågen eller trumpetfanfar.

Det har pratats flitigt om serien "The last ship" och jag har följt vad som sagt där ute i cyberrymden. Hajpen har varit stor och när jag nu sett första avsnittet kan jag konstatera att besvikelsen är ett faktum.

Ett mystiskt virus bryter ut i Egypten och folk dör som flugor. En kvinnlig virolog skickas dit för att ta ett blodprov och i nästa sekund är hon på ett amerikanskt krigsfartyg som ska till Antarktis eller var fan det var. Väl där ska hon leta efter några mikrober i isen för hon är den som ska hitta ett vaccin mot det fruktansvärda viruset. I nästa scen har det gått 4 månader.

Efter ett tags grävande så blir hon och hennes kollega attackerad av några bestyckade helikoptrar som då skjuts ner av våra amerikanska soldater, tillika hjältar. Det visar sig att det är ryska helikoptrar som attackerat och nu undrar fartygets kapten vad i helvete det är frågan om eftersom med denna handling så borde just nu Ryssland och USA ligga i krig.

Dr Rachel förklarar att CDC har skickat henne för att försöka göra ett vaccin eftersom att en pandemi utan dess like håller på att bryta ut. Fartyget sätter kurs mot USA och får kontakt med Vita huset via en nödkanal. Presidenten är död och merparten av de ledande har också dött och de som finns kvar sitter nu nere i en bunker och trycker. På 4 månader har pandemin tagit fart och hela 50% av jordens befolkning har dött och vissa länder har totalt kollapsat, bland annat Ryssland som nu styrs av en militär fraktion.

Allt är en enda rörig soppa och inget förklaras och dialogen känns hämtad från någon b-serie på 80-talet. Vad mer kan man säga om denna skräpserie?

Skit ska skit ha, så är det bara.    

Dominion "bygger" på filmen "Legion" från 2010 med Paul Bettany i huvudrollen. Gud har försakat människan, sina änglar och gett sig av och ingen vet var han är. Detta skapar kaos i de himmelska leden och merparten av änglarna beskyller människorna för att ha svikit gud. Ärkeängeln Gabriel samlar sina trupper och startar krig mot de stackars människorna och de har inte en chans, men som tur är finns det en god ängel kvar som inte tappat hoppet och hans namn är Michael. Han måste nu hjälpa människorna att försvara sig mot änglarna och han lär dem vilka svagheter som änglarna besitter.

Serien Dominion handlar om samma sak. Michael försöker så gott det går att skydda människorna genom att samla dem i Las Vegas, bygga höga murar och bestycka dem med luftvärnskanoner. För är det något som onda änglar inte verkar gilla så är det tydligen luftvärnskanoner. Då och då skickas det ut små militära grupper som ska försöka skaffa förnödenheter till staden.

Ärkeängeln Michael är den som "bestämmer" i Las Vegas och han gillar att ha orgier och omge sig med skulpturer och konst från den grekiska antiken. Serien är rena rama skiten och uppenbarligen ett hafsverk av rang. Producenterna har på förhand bestämt sig att alla som tittar på serien redan har sett filmen "Legion" och har koll på bakgrundshistoriken, men efter att ha läst på diverse filmforum så är det många som undrar över vad och varför saker händer i serien.

Dialogen är tröttsamt dålig och man har försökt att göra något pompöst över Michael och hur han bemöter andra, men detta misslyckas totalt. Actionscenerna är fjantiga och effekterna känns hämtade från första Star Wars (1977). Inget ont om Star Wars för på den tiden var de effekterna feta, men nu är det 2014 och då kan man inte ha en person som är ansvarig för effekterna använda sig av leklådan "Den lille Elektrikern".

Uselt värre, kommer inte att fortsätta titta.

26.06.2014 15:47
Dags att plocka fram den amerikanska flaggan, vifta som fan och sjunga "O say, can you see, by the dawn’s early light, What so proudly we hailed at the twilight’s last gleaming, Whose broad stripes and bright stars, through the perilous fight, O’er the ramparts we watched, were so gallantly streaming? And the rockets’ red glare, the bombs bursting in air, Gave proof through the night that our flag was still there; O say, does that star-spangled banner yet wave O’er the land of the free and the home of the brave?"
 
Tom Clancy var snubben som kunde skriva tuffa, men samtidigt smarta thrillers om kalla kriget, militären, CIA och politisk korruption. Viktigt att tänka på är att Clancy var en supernationalist och patriot av högsta rang. Han gillade att lyfta fram hur bra USA är och hur grym deras militär och teknik är. Det var dock så att denna patriotism var en aning förtäckt i hans böcker, medan i diverse intervjuer och artiklar så pratade han alltid om "The greatness that is USA".
 
Det har gjorts fem filmer som är "baserade" på Clancys böcker:
Jack Ryan: Shadow Recruit - 2014
Jakten på Röd Oktober - 1990
Patrioter - 1992
Påtaglig fara - 1994
The Sum of All Fears - 2002
 
Röd oktober och Patrioter får väl anses vara de bättre, medan de övriga suger ganska hårt. Så fort det nämns att en film "baseras" på en bok eller "verklig" händelse så går mina varningssignaler igång. För vad innebär det att något "baseras" på eller bygger på en "verklig" händelse?
I princip betyder det jack shit. Produktionsbolaget har köpt rättigheterna och det är upp till dem att sedan använda materialet som de vill och ofta resulterar det i en salig röra och slutprodukten är ofta en hög med färsk rykande skit.
 
Jack Ryan: Shadow Recruit
Regissör: Kenneth Branagh
Manus:  Adam Cozad och David Koepp
Budget: 60 miljoner dollar
Huvudskådisar: Kenneth Branagh, Chris Pine, Kevin Costner och Keira Knightley
 
När jag var ung såg man Kenneth Branagh i filmer som "Henry V" och "Mary Shelley's Frankenstein" och tänkte att den här killen han kan fan skådespela, dock tröttnade man fort eftersom flertalet av hans kommande filmer var av låg kvalitet. Det är Branagh som regisserar och även spelar den elaka ryska skurken. Hans roll känns lite platt och det är otroligt tröttsamt att Hollywood hela tiden ska envisas med att inte använda autentiska skådespelare. Hur svårt kan det vara att hitta en äkta hård ryss att spela skurk! Istället ska man titta på irländaren Branagh som inte på något sätt påminner om en rysk gangster och det hela blir inte bättre av att hans ryska inte är sprunget från en infödd ryss. Till sitt försvar sa Branagh att han tränat mycket hårt med en rysk lärare och han tycker sig ha bemästrat det ryska språket. ZzZzZzZzZ   
Återigen tror Hollywood att biobesökare ska strömma in på biografen bara för att de ser namnet Kenneth Branagh i uppsättningen, men så blev det ju inte.
 
Keira Knightley porträtterar återigen rollen som snygg och vek, men med hjärtat på rätta stället. 
Knightley har i huvudsak tre uppgifter:
1. Tindra med sina ögon.
2. Skrika i skräck.
3. Irritera sin omgivning genom att konstant gnälla över att hon aldrig får åka till Paris.
 
I boken Jack Ryan: Shadow Recruit är Jack mer tafatt och obekväm i rollen som hjälte än vad han är i filmen. Där tar det ungefär två sekunder för honom att inse att han är en mördarmaskin som är expert på kampsport och parkour. Detta eviga parkourande i varenda jävla film är fruktansvärt enerverande.
Jack Ryan är siffergeniet som efter terrorattacken 9/11 bestämmer sig för att ta värvning i armén eftersom det är VARJE amerikans skyldighet att tjäna sitt land genom att åka till platser som Afghanistan och döda så väl terrorister som civila.
 
Efter att Ryan genomgått sin militära träning bär det av till Afghanistan. Han och en "polare" sitter i en helikopter tillsammans med en ny rekryt och de berättar för honom om hur fräckt det är att få vara soldat för då får man resa till spännande platser och se nya saker. Sekunder senare säger det BOOOOM när helikoptern skjuts ner. Enbart Ryan överlever, men han får allvarliga skador som kommer att kräva lång rehabilitering.
Väl på sjukhuset så tycker Ryan att han inte har något att se framemot, inget att kämpa för, men den snygga sjukgymnasten spelad av Knightley tindrar lite med ögonen och ger Jack lite uppmuntran och vips så är han rena maratonlöparen. ZzZzZzZ alla dessa klicheer får mig att må illa.
 
Costners karaktär arbetar inom CIA och är uppenbarligen ansvarig för diverse Black op (hemliga militära uppdrag som ofta inte är direkt lagliga eller sanktionerade).
Han är också en kliché från typ 10 000 andra filmer om personer inom CIA "You want to serve your country", "Do your duty" bla bla bla.
 
Efter att Jack mirakulöst återhämtat sig så börjar han jobba som analytiker för CIA, den sorts analytiker som sitter och letar efter terroristernas pengar och vilka som ger dem dessa pengar.
Han misstänker att en bank tvättar pengar åt någon terrororganisation och berättar detta för chefen på CIA som i sin tur sänder iväg honom på sitt första uppdrag ute i fält.
So far so good, eller? Det är nu som regissören börjar ignorera bokens innehåll och istället hittar på eget som inte är särskilt trovärdigt.
Så CIA skickar sin analytiker till Ryssland för att ta en närmare titt på penningtransaktionerna och när han anländer så blir han upplockad av en taxikurir som kör honom till värsta lyxhotellet. Väl innanför dörren på hotellet så drar taxisnubben fram en picka och börjar skjuta, men vi vet ju ALLA att skurkar är de sämsta skyttarna som finns. Det hela slutar med en närstrid där Ryan slutligen lyckas dränka elakingen i badkaret. Nu är det panikdags och Ryan flyr upp på taket och ringer CIA för vidare instruktioner och de ger honom en adress som han ska gå till och säger "Your a marine, remember your training and you will survive". Det är här som Ryan vaknar till liv och inser att han är i princip som Jason Bourne, bäst på att köra bil, bäst på att köra motorcykel, bäst på att hoppa hit och dit med mera med mera 
 
Så här fortsätter det i 104 minuter. Vi kan tacka gudarna att filmen faktiskt är relativt kort. Tröttsamt klyschig dialog, överdrivna actionscener och korkade skurkar, det köper jag inte, så är det bara.
  
Jack Ryan: Shadow Recruit får en analytiker i betyg.
11.06.2014 12:02
 
Jag hoppas ni håller med mig när jag säger att det faktiskt är en aning underligt att just Liam Neeson är skådisen som väljs inför tuffa actionroller. Ett signum för snabba actionfilmer med mycket slagsmål är att karaktären ofta måste göra mängder av fysiska aktiviteter och lite då och då även göra ett par snygga Kung Fu moves.
Om vi då snabbt analyserar merparten av de filmer som Neeson varit med i och som byggt på action så är det sällan man får se honom springa någon längre sträcka, röra sig smidigt, hoppa över diverse hinder och göra feta Wushu tekniker. I stället lunkar han ofta fram i sakta gemak, klänger sig över ett hinder och gör enkel men helt okej koreograferad Krav Maga.
 
Inget ont om Liam Neeson, jag tyckte han gjorde ett fenomenalt jobb i Rob Roy (1995). Skämt åsido! Personligen tycker jag inte att Neeson är en superstjärna inom actiongenren, men han har haft några filmer där han kommit till sin rätt, Taken (2008) och Unknown (2011). Båda filmerna hade ett stabilt manus, ett ganska enkelt och linjärt manus, snygga men enkla actionscener och en dialog som passade Neeson som handen i handsken. Hans styrka är att se sårad ut, smärta. sorg och vrede.
 
Non-Stop handlar om polisen/agenten Bill Marks spelad av just Liam Neeson. Han arbetar som air marshal (en sorts hemlig polis som alltid finns ombord på amerikanska flygningar) för att stoppa eventuella terrorhot eller andra kriminella handlingar. Marks lider av en mindre depression, alkoholism och han är även rädd för att flyga (Aerophobia). Väl ombord på planet är det någon som skickar ett sms till honom och säger att om han inte får 150 miljoner dollar insatta på specificerat konto så kommer någon av passagerarna att dö inom 20 minuter. Marks kontaktar sin chef och denne chef avfärdar Marks varningar. Sen blir det en kortare actionscen inne på flygplanets toalett, mer sms skickas flitigt fram och tillbaka, det piper konstant i Marks telefon som snart blir överhettad av alla sms. Nu måste Marks hitta den ansvariga personen som på något sätt lyckas döda den ena passageraren efter den andra utan att bli upptäckt.
 
Efter ungefär 96 minuters tröttsamt smsande och letande så hittar Marks förövarna som tänker spränga hela flygplanet i luften genom en tryckkänslig bomb som detonerar vid minsta tryckförändring. Det är nu som den obligatoriska "slutstriden" utbryter.
 
Titeln Non-Stop är förvirrande, vad vill titeln förmedla undrar jag.
Är det Non-Stop action? NEJ.
Är det Non-Stop tröttsam och dåligt skriven dialog? JA.
Är det Non-Stop smsande? JA.
Är det Non-Stop av produktplacering gällande telefoner och pads? JA.
 
En del skribenter som gett filmen ett förhållandevis högt betyg har i sin recension skrivit att Non-Stop varit lite som filmen "Taken" fast då i ett flygplan. Uppenbart blir det ju då att dessa individer inte sett "Taken" eller fullständigt glömt hur genialt enkel den var och samtidigt så briljant bra, medan Non-Stop bara är enormt tråkig Non Stop (lite skojsig ordlek där). 
 
Merparten av filmen består av att Marks får sms från elakingen och han bevarar dessa sms flitigt. Marks är skolad i vikten av korrekt stavning och grammatik och flera gånger får vi se hur han korrigerar texten som han ska skicka. Jo, det är viktigt att det inte blir felaktig dubbelteckning när liv står på spel. Det som är fruktansvärt irriterande är det hemska ljud som kommer från Marks telefon så fort han får ett meddelande. Sätt på vibrator för fan, det är ju ett nattflyg och du stör dina medpassagerare för helvete.
Sen har vi scenen med bomben som det förklaras att den är mycket känslig för tryckförändringar och hur i helvete kommer det sig då att bomben inte exploderar när det väl börjar skjutas och kabinen förlorar tryck på 8530 meters höjd eftersom man skjuter hål i ett fönster.
 
Non-Stop är ett aldrig sinande, tråkigt och förutsägbart sömnpiller.
Det blir enbart en air marshal i betyg.
08.06.2014 11:30
 
När jag så att Doug Liman skulle regissera filmen Edge of Tomorrow så gick alla mina larmklockor igång. Här killen som gjort en bra film under sin gångna karriär, The Bourne Identity. Liman är känd för att vara fantasilös och tråkig och det märker man ju med filmer som Mr. & Mrs. Smith, Jumper och Fair Game. Killen har även gett sig på en del TV-serier som stinker och jag tänker framförallt på remaken av Knight Rider som var en kolossal flopp.
 
Edge of Tomorrow baseras på en japansk novel " All You Need Is Kill" skriven av Hiroshi Sakurazaka. 2009 köpte filmbolaget rättigheterna och började ganska omgående att arbeta med filmen. Att det då har gått nästan fem år tycker man rimligen att Edge of Tomorrow borde vara ett mästerverk, men så är tyvärr inte fallet.
 
Förmodligen kan vi tacka manusförfattarna Jez Butterworth och Christopher McQuarrie för denna förhållandevis dåliga, röriga, ologiska och fantasilösa röra. McQuarrie har skrivit manus till den fantastiska filmen The Usual Suspects, då kan man ju tycka att denna kille har potential, men nej. För sen kommer det skräp som Valkyrie, The Way of the Gun, Jack the Giant Slayer och Jack Reacher. Helt hopplöst!
 
Handling:
Elaka rymdvarelser som får namnet Mimics invaderar vår kära jord och människan är på gränsen till att utrotas. Vi slänger allt vi har mot dessa rymdisar, men inget verkar fungera och allt hopp verkar ute. Då är det några som uppfinner ett militärt exoskelett som ska ge de kämpande trupperna överhanden mot invasionsstyrkorna från rymden. Dessa exoskelett är bestyckade med diverse vapen och gör också att användaren får extra styrka. Nackdelen med dessa speciella "dräkter" är att de är en aning långsamma, det är ju trots allt gjorda av metall.
 
Cage (Tom Cruise) är militärens pr-konsult, han är ansvarig för att komma på fina reklamfilmer och tuffa slogans som kan locka mer kanonmat till slagfältet. Cage som har noll militärutbildning kallas till fronten för att vara med och filma när armén genomför en gigantisk motattack. Givetvis vill ju inte Cage stå på fronten och sprängas i bitar och istället försöker han slingra sig. Detta leder till att General Brigham (Brendan Gleeson) arresterar Cage och tvångsskickar honom till fronten.
 
Väl på slagfältet så stöter Cage på en blåaktig och lysande rymdvarelse som dödar Cage, eller snarare Cage spränger sig själv i luften och på så sätt dödar han också den vidriga varelsen från planeten X. Sekunden senare vaknar Cage upp på den armébas som slutstriden startar från. Det visar sig att när Cage dödade monstret så blev han infekterad av Mimicsens blod och han kan nu manipulera tiden, dock bara en och samma dag.
 
Det tar ett tag innan han fattar vad fan det är som händer och han dör om och om igen och lite senare stöter han på Rita (Emily Blunt) och det visar sig att hon en gång hade samma förmåga som Cage, men blev av med den. Nu måste hon lära Cage hur man slåss och tillsammans ska rädda världen. Till hjälp har den Dr. Carter som är en mikrobiolog och som vet både det ena och det andra om rymdvarelserna. Han menar att alla Mimicsen styrs av en gigantisk hjärna som gömmer sig någonstans och det är nu upp till Cage och Rita att hitta den hjärna och döda den.
När Cage frågar Carter om varför han inte berättar detta för militärledningen så får han svaret att han försökt, men de trodde han var galen.
 
Det är fart och fläkt i Edge of Tomorrow och den ena fräcka actionsekvensen avlöser den andra. Snygga effekter, ett ganska tufft foto, men det blir lite tröttsamt med dessa eviga panoreringar med filmkameran.
 
Vad är det så som är problemet med filmen? I princip allt skulle jag säga.
Flertalet kulturelitister har pratat om hur innovativ filmen är, detta fattar jag inte alls. Hur kan en film som är baserad på en bok som kopierat det mesta inom genren SciFi vara nyskapande?
Det pratas om de fräcka exoskeletten på diverse kultursidor och filmbloggar, men allt jag ser är saker som är hämtade eller blandade från filmer som Alien 1 och 2, Avatar, Elysium, The Matrix: Reloaded, G.I. Joe, Exo-Man med mera med mera. Alla dessa filmer använder sig av olika exoskelett.
 
Vidare skrivs det att det var lite nytänkande att det var en stor hjärna som kontrollerade alla andra Mimics. Nej, det var inte särskilt nytt. I boken Starship Trooper som 1997 blev till en film innehåller varelsen "Brain Bug". Denna hjärna fungerar som en kontrollmekanism över alla andra varelser, så om man dödar hjärnan så slutar de andra elakingarna att fungera.
 
Själva tidsloopen har jag också sett i en mängd andra filmer, men jag tycker ändå att tilltaget fungerar okej i Edge of Tomorrow. Det enda jag inte gillar är hur "fort" Cage lär sig nya saker. Det är ju trots allt bara en dag som återupplevs hela tiden. Till filmens försvar vill jag säga att jag inte vet hur många gånger som Cage dör och upplever samma dag igen eftersom detta inte framgår och kanske är det så att han dör 100 miljoner gånger och på så sätt lär han sig allt.
 
Det skrivs också om filmens humor, men jag tycker bara den är trist och förutsägbar. I en scen mellan Cage och Rita så frågar Cage henne om hon har provat att ha "sex" med någon när hon hade kraften och på så sätt kanske överföra denna kraft. Till svar får Cage att det har hon minsann provat. Följdfrågan blir då om det kanske var så att hon inte försökte tillräckligt många gånger. Tanken är ju här att Cage tänker att han kanske kan överföra sin tidsloop till Rita, bara dom knullar tillräckligt många gånger. Det finns en smärre mängd av denna sorts trista slapstick och den fungerar inte alls för mig.
 
Det jag stör mig mest på är logiken kring hur man ska bekämpa dessa Mimics. 
Vi har Dr Carter som var en erkänd och framstående forskare som lägger fram sin teori och den bara kastas i sjön och man kallar Carter galen och skickar iväg honom att snickra ihop exoskelett istället, befängt. Scenariot är att överlägsna monster från rymden invaderar jorden och vi bygger militära exoskelett för att kriga. Om vi har förmågan att kunna fatta detta borde vi kunna leka med tanken att Carter har rätt. I princip alla filmer inom denna genre är det nästan alltid forskaren eller nörden som kommer på den rätta lösningen, men här ska den förkastas och istället ska det bara pangas och pangas till det inte finns mer att panga på.
 
Allt som allt delar jag ut två exoskelett i betyg. Edge of Tomorrow är ju trots allt fylld med fräsig action.      
03.06.2014 19:23
Lite då och då kommer det filmer som man inte har särskilt höga förväntningar på. Antingen beror det på att regissören/manusförfattaren och skådespelarna inte är särskilt kända eller för att själva premissen för filmen känns en aning urvattnad. Vad jag vill komma till är att ibland så överraskar dessa filmer en totalt, som en fet käftsmäll så det bara snurrar i skallen och man fattar inte hur det är möjligt. Som filmälskar och recensent är det sådana ögonblick som värmer både hjärta och själ.
 
Blue Ruin är en lågbudgetfilm med fokus på drama och thriller. Regissören och tillika manusförfattaren Jeremy Saulnier var helt okänd för mig, men efter denna filmen lär han få erbjudanden från alla håll och kanter.
 
Temat är tämligen enkelt, hämnd. Dwight (Macon Blair) spelar en vilsen själ som bor på gatan, eller snarare i sin bil. Han har inget jobb, inga pengar och livnär sig på att panta burkar och leta efter mat bland soptunnorna. Hans livsöde är av en djup och tragisk karaktär. Dwights pappa blir kär i en gift kvinna och de har en affär, denna affär resulterar i att kvinnans man dödar Dwights pappa och detta är ett enormt trauma som driver Dwight till ruinens brant.
 
Många år senare får Dwight veta att mannen som mördade hans far nu ska släppas ut från fängelset och Dwight tar det på sig att skipa rättvisa, blod för blod.
Dwight följer efter mannen och dödar honom, vad han inte vet är att någon ser honom. Den som ser honom är en del av mannens familj, en galen sådan dessutom.
 
Så nu börjar den onda cirkeln av hämnd. Familjen till den mördade mannen ger sig på Dwights familj och han i sin tur ger sig på alla i den mördade mannens familj. Kort sagt, det är många som döden dör.
 
Det som gör filmen jävligt bra är hur enkel den är, men trots sin enkelhet är den komplicerad. Hur man byggt upp Dwights karaktär och hans korta men intensiva resa från en förvirrad uteliggare till en man med ett dödligt uppdrag är mycket välgjort. Dialogen är kort, men smart och knivskarp och slutet är perfekt i sin enkelhet.
 
Det som jag har att klaga på att jag tycker filmen är en aning kort, bara 90 minuter för ett sådant tungt och ångestladdat drama. Filmen hade gärna fått vara 20 till 30 minuter längre.
Mitt andra klagomål gäller filmens titel "Blue Ruin". Klagomål är kanske ett starkt ord, snarare undran över titeln. Vad innebär Blue Ruin?
 
Jag är faktiskt inte riktigt säker och jag har letat och analyserat.  
Jag har följande teori:
Det finns en plot turn och det är att den yngsta sonen i den "onda" mannens familj i själva verket är Dwights pappas son som han fick genom kärleksaffären med den gifta kvinnan.
Då tänker jag att Blue Ruin skulle kunna vara ett positivt graviditetstest (Clear Blue). Detta verktyg indikerar ett positivt resultat med ett blått streck eller ett blått plus.
Så om jag skulle göra en försvenskad översättning av filmens titel skulle det bli "Blå fördärvan" eller "Blå ödeläggelse". Så färgen blå på graviditetstestet var det som förstörde Dwights liv.     
 
Oavsett titelns innebörd så delar jag ut fyra hipsterskägg i betyg till Blue Ruin.
Tack Jonas för att du rekommenderade denna guldklimp till mig, du är kungen!  
31.05.2014 11:34
Som liten tonåring älskade jag det mesta som bolaget Marvel pumpade ut och mina tre största favoriter var Spindelmannen, Hulken och X-Men.
Det fanns dock ett problem, pengar! Mina föräldrar var typiska arbetare med förhållandevis låga inkomster så det var inte tal om att kunna prenumerera på dessa serietidningar, men jag hade fyra olika taktiker för att få tillgång till mina tidningar.
 
1. Med hjälp av mina ringa veckopeng kunde jag då och då köpa mig en tidning.
2. Läsa tidningen inne i butiken.
3. Stjäla tidningen (på den tiden, slutet på 80-talet var inte tidningar larmade).
4. Läsa tidningarna hemma hos kompisar som hade det bättre ställt.
 
Så år 2000 kom Bryan Singer med filmatiseringen av serietidningen X-Men och adaptionen från tidning till film blev bättre än vad många hade förväntat sig. Singer stod även för filmen X-Men 2 som var en aning sämre än sin föregångare, men klart godkänd trots allt.
 
Det skulle komma fler filmer om våra älskade mutanter. 2006 tog Brett Ratner över stafettpinnen och gjorde X-Men: The Last Stand. Vilken besvikelse, vilket Nerköp, vilken katastrofal röra.
2009 gjorde Gavin Hood filmen X-Men Origins: Wolverine som också var ett nerköp. Inte usel, men inte bra heller. Jag lägger allt ansvar på Hood, denna person som bara gjort skit tidigare visade sig inte kunna prestera.
 
2011 var det dags för X-Men: First Class regisserad av Matthew Vaughn, snubben som gav oss Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998). Jag var mycket tveksam när jag fick höra att det var just Vaughn som skulle regissera. Han är ju inte särskilt känd inom SciFi genren, förutom filmen Stardust (2007) som inte var särskilt bra.
 
X-Men: First Class var en sorts remake/prequel av första X-Men och tog oss tillbaka till den allra första början och jag var glatt överraskad. Filmen var bra, men inte jättebra, dock tillräckligt bra för att man skulle få mersmak och se framemot nästa X-Men.
 
2013 tar James Mangold tag i facklan och ger oss filmen The Wolverine som handlar just om Wolverine. Mangold kan sina dramafilmer, men SciFi är inte hans grej och det blev ganska snabbt glasklart när man tittade på filmen. Ett trist hafsverk som stackars Jackman kämpar och sliter med, men det håller ju inte för regissören gör ett dåligt jobb och manuset är tunnare än silke.
 
Trumvirvel! 2014 är Bryan Singer tillbaka med buller och brak. Han har tröttnat på alla andra som om och om igen ska rövknulla hans tidigare "mästerverk" och nu är det fan dags att visa vart skåpet ska stå. Det jag gillar med Singer är att han verkar vara en person som står uppemot trycket från produktionsbolagen och kör sin egen grej, men med X-Men: Days of Future Past verkar det som om Singer varit tvungen att vika sig, eller så har han gjort dåliga val med flit.
 
X-Men: Days of Future Past börjar med att slunga tittaren rakt in i en mycket mörk framtid. Jättelika robotar "Sentinels" jagar och dödar mutanter och även vanliga människor och våra tappra mutantvänner lyckas inte stoppa dessa mördarmaskiner. 
Med hjälp av Kitty Pride så skickar man Wolverine tillbaka i tiden för att varna en ung Professor Xavier om vad som komma skall och nu måste han och hans polare se till att försöka göra allt i sin makt för att skriva om historien så att utfallet blir mer positivt än negativt.
 
Titeln Days of Future Past kan kännas en aning flummig, men viktigt är då att tänka på filmerna Back to the Future. Allt som allt handlar det om att åka tillbaka i tiden för att ändra på vissa saker som i sin tur förändrar framtiden. Det viktiga är bara att inte ändra allt för mycket, för det som ändras då, kommer aldrig att existera sen.
 
Singer kan sina X-Men och han kan de olika historierna från serietidningarna. Skickligt väver han samman olika teman från olika epoker och gör sin egen skapelse av vad han anser är den rätta vägen att ta. Snyggt foto, snabba actionscener och den typiska humorn som Singer bidrar med höjer filmen. Vad som dock sänker betyget är att filmen stundtals tappar tempo och att man slängt in alldeles för många karaktärer. Som jag sa tidigare så är jag inte säker på att om detta val av så många karaktärer är Singers val eller om filmbolaget velat pumpa in så många personer som möjligt för att i framtiden kunna göra 10 filmer om X-Men till eller 10 olika filmer om 10 olika karaktärer från X-Men.
 
I sig är det inte dåligt att ha med många karaktärer så länge dessa fyller ett syfte och om syftet är att de bara ska medverka några sekunder och sen dö så känns det ju lite meningslöst.
Utöver basgruppen i denna fillm: Wolverine, Xavier, Magneto, Mystique och Beast så skymtar följande förbi i farten: Storm, Rogue, Kitty Pryde, Iceman, Bishop, Quicksilver, Colossus, Blink, Sunspot, Warpath, Havok, Toad, Ink, Phoenix och Cyclops.
 
Som ett troget fan av X-Men så kan jag säga med stolthet att jag kunde identifiera alla karaktärer utom snubben med tatueringarna "Ink", men jag kan fatta om en hel del blir en aning förvirrade och undrar vilka i helvete det är som flyger förbi i ögonvrån.
 
Filmen har fått ett mycket blandat mottagande, allt från ettor till femmor, men faktum är att Days of Future Past började starkt och har i nuläget snart spelat in vad den kostade att producera (200 miljoner dollar) och det är ett gott tecken. Days of Future Past är lite som First Class, antingen tycker man att det är allt från bra till fantastiska, eller så tycker man de är dåliga eller horribla.
 
Jag ger iallafall X-Men: Days of Future Past tre starka Sentinels i betyg. 
28.05.2014 08:50
Seth MacFarlane är utan tvekan mest känd för att ha skapat serien Family Guy som faktiskt är ganska underhållande, men som i längden kan bli en aning tjatig, lite som The Simpsons.
MacFarlane har även gjort American Dad och The Cleveland Show vilka jag inte tycker är särskilt bra eftersom de är bleka kopior av Family Guy.
 
2012 kom filmen Ted med bland annat Mark Wahlberg som en av huvudrollsinnehavarna. Historien var enkel, Wahlberg hade en nalle när han var liten och önskade att den var levande och vips så fick den liv och sedan dess har de båda varit bästa vänner och gör galna upptåg tillsammans. Filmen fick ett förhållandevis bra mottagande och spelade in en hel del pengar. Jag tyckte dock att filmen var otroligt ojämn och att en stunden var den rolig och underhållande, för att i nästa stund bara vara extremt tramsig. En komedi som inte håller en viss jämnhet är i mitt register alltid en dålig film. Mening med just komedier är ju att man ska få skratta så ofta som det bara går, men om man under nästan två timmar bara skrattar några gånger så har man ju inte fått valuta för pengarna.
 
Nu 2014 är Seth MacFarlane i farten igen med filmen A Million Ways to Die in the West.
Upplägget är återigen ganska enkelt, Seth spelar fårfarmaren Albert som är en feg stackare och lider av ett enormt dåligt självförtroende och en katastrofal självbild. En dag blir han utmanad till att duellera med pistol och givetvis fegar Albert ut, detta leder till att hans älskade flickvän lämnar honom eftersom hon inte kan leva med en sådan fegis.
Albert får senare träffa Anna (Charlize Theron) och genom henne så väcks hans självförtroende och han börjar inse sin sanna potential. Det är nu som Clinch (Liam Neeson) gör sin entré. Liam spelar Annas "man" och han är en riktig värsting och skjuta skarpt är hans signum. Han har anlänt till stan för att göra upp med Albert eftersom Clinch anser att han stulit Anna från honom.
 
Filmen går ut på att spela upp mängder av olika scenarion hur man döden dör och detta på diverse "humoristiska", absurda och vulgära sätt.
Fotot är snyggt, ganska stabilt soundtrack och förhållandevis bra skådespelare, men humorn är mycket ojämn precis som i filmen Ted.
 
Filmen är nästan två timmar lång (fattas fyra minuter) och när den då är så pass ojämn så blir det också trist. Att man i en scen tycker att saker och ting är smått underhållande för att i nästa scen i princip sitta och sova av tristess så blir sträckan mellan roligt och tråkigt alldeles för långa. Problemet är också att den "dåliga" humorn (det handlar ju om tycke och smak, men ändå) har för mycket fokus på förutsägbar tidig tonårshumor med massa kiss och bajs varianter. Denna sorts humor går fett bort för mig eftersom den påminner om humorn i alla filmer om "The Wolf Pack" aka "The Hangover".
 
A Million Ways to Die in the West får nöja sig med två utmärglade präriehundar i betyg 
<< 1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>