27.03.2014 11:03
Djur av alla de slag har alltid intresserat oss människor och var kan man se vilda djur utan att riskera livet? I djurparker så klart!
Ju äldre jag blev så kom jag till insikt om att vilda djur inte borde hållas i fångenskap, det är inte en naturlig miljö för dem och förmodligen inte särskilt roligt för djuren som sitter i buren.
Trots detta så dras man ändå till att besöka till exempel Skansen eller Kolmårdens djurpark för vi vill ju titta på de söta björnungarna, aporna, pingvinerna, delfinerna, tigrarna, isbjörnarna, girafferna, med mera.
Efter den tragiska vargattacken på Kolmården där en skötare dog så blev den än tydligare att djur i bur är fel. Kolmårdens ansvariga skylde ifrån sig och sa att skötaren hade gjort fel och att i normala fall så skulle aldrig vargarna attackera sina skötare eftersom de är familjära med dem. Vilket skitsnack, djur i bur har samma instinkter som djur i frihet och ibland blir djuren arga och går till attack för att markera. Det är inte första gången djur i fångenskap gått till attack. Flera rapporter om exempelvis elefanter på cirkusar som gått till attack mot sina tränare.
Tänk er själva att vara van vid att röra sig över enorma ytor och sen helt plötsligt bara får ranta runt i en manege och efter det vara fastkedjad i en liten vagn. Det klart man blir förbannad och frustrerad efter ett tag.
Blackfish är en dokumentär om späckhuggare "killer whales" och framförallt handlar den om späckhuggare i fångenskap som uppträder på Sea World i USA.
Filmen lägger mycket fokus på ett av djuren vid namn Tilikum som vid tre tillfällen dödat en tränare eller varit involverad i deras död.
Tittaren får följa historien om valhannen Tilikum från det att han fångades som liten kalv fram tills det att han börjar bli gammal och grå.
Det är hemska bilder som vi får se, bilder på Tilikum i fångenskap och hur han attackeras av valhonorna, hur det biter honom, rammar honom och fryser ut honom. Av Sea World får vi veta att detta är ett helt normalt beteende och att honorna bara "leker" lite med stackars Tilikum.
Detta motbevisas snabbt av olika experter som menar att honorna attackerar honom eftersom Tilikum kommer från en för dem okänd flock och då anses han som en inkräktare. Tydligen lever vilda späckhuggare i olika "samhällen" som är helt unika i förhållande till varandra och varje grupp har sina regler och "språk" och påträffas det individer som tillhör en annan flock så blir det konfrontation.
Vidare berättar Sea World att deras djur bor i en "naturlig" miljö, eller så likt det bara går att imitera deras naturliga miljö. Detta är ju också uppenbart skitsnack. Valarna simmar runt i havet, i det enorma havet och på Sea World får de simma runt runt i en liten sketen bassäng. Hur fan kan det kategoriseras som en "naturlig" miljö?
Det är samma sak på Skansen i Stockholm som säger att björngropen representerar björnarnas "naturliga" miljö. Björnar bor i stora skogar och kan röra sig flera mil. Skansen björngrop är just en en grop, ett utgrävt hål med stängsel runt, några träd och en liten vattenpöl att svalka sig i under sommarens varma dagar. Ska detta påminna om den svenska skogen?
Jag skulle vilja vet om Skansens sju ledamöter skulle tycka det är roligt att dag ut och dag in lalla runt i en grop.....
Blackfish arbetar mycket med känslor precis som många andra dokumentärer. Man spelar på tittarens empati och förståelse för djurens lidande och ibland kan jag tycka att det blir lite för mycket av det goda, speciellt när det hela är ackompanjerat av sorglig musik. Ibland känns det som att regissören vill att tittaren ska strunta i det vetenskapliga och fullständigt hänge sig åt det hjärtskärande. Filmens budskap är att det är hemskt att ha djur i fångenskap och att detta driver djuren till ett beteende som de inte har i de vilda och majoriteten av filmens innehåll belyser det dåliga. Jag saknar dock en motpol, det är bara en tränare från Sea World som uttalar sig pro Sea World och resten av alla andra deltagare är emot Sea Worlds behandling av späckhuggarna.
Dock så avböjde Sea World att medverka i dokumentären och det i sig leder ju till att det blir lite ensidigt.
Men på det stora hela en ganska vetenskaplig dokumentär, starka bilder och känslosamma intervjuer som konstaterar att det faktiskt inte är en bra idé att spärra in vilda djur, leka med dem som om de vore små tama kattungar och sen komma och gnälla när de blir förbannade.
Jag ger Blackfish tre MYCKET starka mördarvalar, på gränsen till en fyra. Hade det varit mer jämnt mellan blocken pro och emot så hade filmen kunnat gå hur långt som helst.