Jag tror att många håller med mig när jag säger att danskar är dryga, konstiga, pratar fort och oförståeligt och verkar allmänt efterblivna, men en sak är de JÄVLIGT grymma på! Kriminalserier och dokumentärer.
Låt mig visa er ett litet axplock av fantastiska danska dokumentärfilmer.

Bag de ens facader (Bakom fasaden)
En kortfilm som enbart varar i 27 minuter men som lyckas beröra och uppröra på denna korta tid.
Det handlar om ett hyreshus beläget i en sunkig förort till Köpenhamn och några av de boende. Det är intervjuer som driver dokumentären framåt. Små inblickar rakt in i hjärtat på dessa människor, glädje, sorg, lycka, vrede och misär. En helt fantastisk om än sorglig upplevelse.

Den förlorade sonen
Dokumentären handlar om Ingo Hasselbach, en av de mest kända ny-nazistiska ledarna i Tyskland. Ingos far har tagit avstånd från honom pga hans åsikter, men trots att Ingo har hoppat av så har de inte pratat med varandra på tio år. Filmen handlar bl a om försoningsprocessen mellan de båda. Vackert och omskakande.

Ljuset håller mig sällskap
Carl-Gustaf Nykvist berättar om sin far Sven Nykvist. En öppenhjärtig berättelse om minnen om sin fader och viktiga händelser i deras liv.

Under stjärnorna
En gripande historia om Frieda som är en ung tjej boende på gatan i Kapstaden Sydafrika.
Hon ställer upp i ett program som heter Popstars (typ idol) och bara över en natt blir hon superkänd. Flertalet Sydafrikanska tidningar skriver om Frieda som det nya musikundret, men allt går åt helvete och sex månader senare är Frieda tillbaka på gatan.

Armadillo
Den handlar om danska soldaters deltagande i kriget i Afghanistan i provinsen Helmand och hur dessa soldater reagerar på allt kaos omkring dem och hur de blir helt jävla efterblivna och begår krigsbrott när de förnedrar de döda genom att bland annat urinera på de döda, skjuta på de döda, kasta handgranater på de döda osv och posera i diverse förnedrande positioner med de döda. Upprörande och sorgligt på samma gång.

The Ambasador (Ambassadören)
Mads Brügger gör djupdykning i den korrupta diamanthandeln i Afrika. Allvar, humor, rädsla och dolda filminspelningar/avlyssningar genomsyrar denna dokumentär. Mads skaffar på semi-illegal väg ett afrikanskt diplomat pass. Först försöker han skaffa det av en rutten före detta amerikansk soldat men när denna inte kan leverera så blir det istället en korrupt holländare med kontakter och som för en fin summa pengar ordnar detta diplomatpass till Mads.

Mads är nu en vit kolonialman med ett afrikanskt diplomatpass gällande i CAR (Central African Republic). Han ska arbeta som diplomatkonsul åt Liberia och hans front för att komma åt diamanter är att han tänker öppna en tändsticksfabrik som kommer att hjälpa folket att slå sig fria från de onda fransmännen som i princip fortfarande kontrollerar Liberia trots att de numera är ett självständigt land, samt att de inte ska behöva sälja sina surt förvärvade naturresurser till kineserna då man inte kan lite på dem då de är giriga, snikna lögnare.

Dokumentären har en del bevis om hur korrupt systemet är och hur "enkelt" det är att få tag på de värdefulla blodsdiamanterna med de rätta kontakterna och pengar. Det som inte bevisen täcker får man själv grubbla över och se vad man tycker om saker och ting.
Humorn är underbar då Mads driver med bilden av den rika vita kolonialmannen med skräddarsydda vita khakikostymer, oljade höga skinnstövlar, solglasögon samt alltid rökande en fet cigarr eller cigariller med ett sån där fjantigt hållare i trä.

Jag tyckte att Ambassadören var underhållande, trovärdig, upprörande och mot slutet en aning spännande. Jag delar ut en mycket stark trea, på gränsen till en fyra. Hade Mads lyckat få fram fler och starkare bevis så hade betyget kunna bli hur högt som helst, men nu får man själv kritiskt granska och fundera över budskapet och innehållet och sen ta ställning till vad som är sant och vad som kanske är en överdrift.

Demonregissören Steven Soderbergh är mannen som producerat denna film om tre manliga strippor. Frågan om VARFÖR Soderbergh producerat filmen är för mig en gåta och tyvärr får man inget svar på denna fråga.
Manuset är skrivet av den 29 år gamla Reid Carolin som är helt okänd och som inte har gjort ett smack. Jag pratar ganska ofta med min polare Jonas i Stockholm, han är manusförfattare och arbetar en del med mer underground filmer och smalfilmer. Vi brukar gnälla över hur sällan man släpper fram nya manusförfattare och ger dem chansen, men när det gäller Reid Carolins manus så skulle han aldrig fått göra ett skit om jag fick bestämma efter att sett Magic Mike.

När ni nu har läst själva brödtexten så sätter ni förmodligen er Jolt Cola i halsen och undrar varför har jag valt att titta på Magic Mike, filmen handlar ju om 3 manliga strippor alla Chip 'n' Dales. Ni kanske tror att jag blev tvingad, kidnappad och bunden med tändstickor som höll upp mina ögonlock så att jag inte kunde sluta titta? Men så var det inte.
Jag läste helt enkelt några amerikanska recensioner som var ganska hyfsade och tänkte WTF, jag ser ju det mesta så varför inte en film om manliga strippor och som en bonus kanske jag kan lära mig lite sexy dancing!

Filmen genre är Komedi och Drama med fokus på drama och de tre strippornas drömmar om en bättre framtid. Alla karaktärerna har olika mål och drömmar. Adam vill supa, knulla och spendera så mycket pengar som möjligt, vilket upprör hans syster Brooke (Cody Horn). Mike vill lämna scenen bakom sig en dag och bosätta sig med en intelligent kvinna som han kan prata med, som definitivt inte är så promiskuös som hans knullkompis Joanna (Olivia Munn). Strippklubbens ägare Dallas (Matthew McConaughey) vill slå igenom fett i Miami genom att lära upp de två yngre snubbarna och rida på deras framgångsvåg. Detta uppnår Dallas genom att under 100 minuter konstant säga "Okej, okej, okej", uppenbarligen är det med hjälp av en sådan enkel fras som man blir känd och rik i Miami.

Finns det då något drama, känner man för karaktärerna och blir det någonsin trovärdigt? NEJ det blir det inte. Reid Carolin har skrivit ett manus som i princip skulle kunna varit skrivet av vilken korkad tonårskille/tonårstjej som helst. Fruktansvärt dålig dialog, krystat, oäkta och så plastigt att jag får ont i magen. Det enda som är "bra" med filmen är hur Soderbergh arbetat med fotot. Det är en del snygga klipp men det väger ju inte upp för ett manus som haltar mer än en skadeskjuten älgtjur.

Efter att ha sett filmen så förstår jag vilken publik den riktar sig till. Unga tonårsflickor som drömmer om att en muskulös äldre man med blänkande och svettig bringa ska ta deras oskuld och äldre kvinnor som passerat klimakteriet för längesen och som på biografen sitter och smygpillar på sig själva

Horribelt, horribelt, horribelt, vad fan ska man mer kunna säga.
En svag etta är vad  Magic Mike får, för jag kan inte se någon magi överhuvudtaget! 

Aliens eller som vi säger i Sverige, rymdvarelser har genom alla tider fascinerat, intresserat och ibland skrämt upp oss tittare. 1979 gjorde Ridley Scott filmen Alien och den skrämde skiten ur ett helt jordklot. Tyvärr såg jag inte Alien förrän jag var fjorton eller femton. Istället var mitt första riktiga möte med rymden och rymdvarelser en tv-serie.

Jag minns hur jag som liten grabb i elvaårsåldern smög mig ut i vardagsrummet 22.30 och tittade på repriseringen av V från 1983 (alla mins väl tv-serien V, ödlorna från rymden som ville ha vårt vatten och även våra kroppar som mat). Efter varje avsnitt var jag så jäkla rädd så att jag knappt kunde sova, men jag låtsades vara hjälten Mike Donovan och i mina mardrömmar/drömmar så spöade jag skiten ur de elaka ödlorna som ville äta upp mig. Efter upplevelsen av V så såg man ju den första Star Wars filmen. Den hade en helt annan genre än V, trots att båda var SciFi.
Star Wars var mer episk och gjorde ett större intryck än vad V gjorde, men Star Wars var inte alls skrämmande så som V var.

Innan jag såg den första Alien hade jag blivit ganska skräck/rysare luttrad genom att ha sett filmer som Fredagen den 13de, Terror på Elm Street och Hellraiser. Detta gjorde att skräckfaktorn inte var allt för hög när jag väl tog mig för att titta på Alien. Men Ridley Scott hade trots detta gjort något stort. Han hade nämligen skapat en känsla av mystik, panik och instängdhet som tog tag i tittaren på ett sätt som jag inte känt tidigare. Man kunde nästan känna hur Ripley kände sig när hon panikartat gled fram igenom kulvertarna och gångarna på det slitna rymdskeppet Nostromo med en eldkastare i jakten på den elaka rymdvarelsen som dödat hennes kamrater. Ridley var smart och höll sig till ett enkelt och ganska linjärt manus, men det var det som var styrkan i filmen. Genom att snabbt och enkelt komma in i filmen och få en uppfattning om Ripleys karaktär och hennes fiende, rymdvarelsen så var det bara att luta sig tillbaka och njuta.
Filmen hade ju bara sju karaktärer, åtta om man räknar med rymdvarelsen och alla utom Ripley och varelsen dog ju ganska snabbt så därför kunde Ridley fokusera mycket på Ripley och ge den karaktären ett bra djup.

Efter Alien var det ju dags för James Cameron att ta över rodret. Aliens-Återkomsten var ju inte i närheten av den skrämselfaktor som den första Alien filmen hade. Istället hade Cameron valt att ha ett större inslag av action genom att skicka soldater till en gruvkoloni som inte svarade via komradio. Sedan bröt ju helvetet ut, vapensmatter och explosioner och sedan en jävligt förbannad Ripley som anammade rollen som Rambo i rymden. Alien 2 var en helt okej film, den var inte fantastisk men ändå sevärd.
1992 var det dags för David Fincher att haka på Alien (killen skulle senare göra filmer som Seven, The Game, Fight Club med mera). Titeln blev mirakulöst nog Alien 3.
Trean var ett hafsverk med ett riktigt dåligt manus. Ripleys skepp landar på en planet och den lilla flickan som hon räddade i tvåan är död (Newt). Ripley upptäcker att hon kraschlandat på en sorts fängelseplanet. Ett gäng dömda kriminella ska nu med pinnar och glasflaskor försvara sig mot rymdvarelserna, trist och ganska befängt. Ripley dog ju i tredje filmen, hon tog livet av sig själv genom att hoppa ner i en vulkan eller om det var en smältdegel, jag minns fan inte. Då tänkte man ju att nu är Alien sagan över för Ripleys del.
Men så 1997 så regisserade en fransman vid namn Jean-Pierre Jeunet den fjärde Alien. Han valde att döpa filmen till Alien-Resurrection. Jean-Pierre var i princip helt okänd, han hade gjort några kortfilmer och två fantasy filmer för barn. Nu skulle han ge sig på att göra en SciFi film och elaka och mördande rymdvarelser, alla kan ju fatta/vet hur det gick. Film nummer 4 om Alien var usel. Dock ska Jean-Pierre ha jävligt mycket credd för filmen Amelie från Montmartre som han gjorde fyra år efter sin Alien flopp.
Kloning var i ropet 1997 och Jean-Pierre klonade Ripley med en mix av lite Alien DNA, vilket gav henne superstyrka och ett par andra förmågor. Sen gällde det för henne att återigen kämpa mot elaka aliens *zzzzzz* konceptet började bli jävligt tröttsamt och förutsägbart.

Men nu femton år senare så tar skaparen av den första Alien (Ridley Scott ) tag i facklan och säger att nu ska han minsann göra en ny film om Alien.
Han ska inte göra en uppföljare utan snarare en innanföljare. Filmen ska utspela sig före den första Alien, så Ripley är inte född än och rymdskeppet Nostromo är inte byggt än.
Prometheus har fått ganska blandade recensioner, allt från en etta upp till en femma och när detta sker blir jag alltid intresserad. Varför ger fem recensenter filmen en etta medan fem andra ger den en femma? Handlar det om smak och tycke? Det finns faktiskt filmutbildningar som man kan läsa som inriktar sig på att utbilda filmkritiker. På Svenskfilms hemsida står det att en filmkritiker ska försöka undvika att lägga personliga värderingar när han eller hon recenserar. Recensionen ska istället handla om hur man tror att filmen kommer att mottas av den grupp som filmen riktar sig till. Detta är något som dagens recensenter verkar ha mycket svårt för (även jag stundtals). Det är därför man kan läsa recensioner om film och musik där recensenten delar ut en etta eftersom han eller hon inte tycker om genren och därför kanske inte heller förstår filmen eller musiken.
Ett tydligt exempel på detta är en kvinnlig recensent på tidningen Metro. Hon recenserade Battleship och gav den en etta (det gjorde ju jag med eftersom den var usel), men hon börjar sin recension med att förklara att hon avskyr action och SciFifilmer och sedan ger hon en mycket kort förklaring av filmen och delar sedan ut sin etta.

Tillbaka till Prometheus.
Så som i alla tidigare filmer om Alien så är det Weyland industries som ligger bakom projekten. I den första filmen så är det Weyland industries som skickar ett meddelande till Nostromo och dess besättning att de ska landa på planeten och undersöka den. I tvåan är det Weyland industries som förhör Ripley om varför Nostromo förstördes och det är även Weyland industries som skickar med den äckliga och slemmiga Carter Burke (snubben som låser in Ripley och Newt med en liten Alien i hopp om att den ska lägga ägg i dem och så tänker han ta deras kroppar tillbaka till just Weyland industries. Det är även Weyland industries som klonar Ripley i fjärde filmen.

Så i filmen Prometheus så är det Weyland industries som står bakom projektet kallat just Prometheus. De har genom arkeologiska utgrävningar på jorden hittat vad som skulle kunna vara människans ursprung. Glöm BigBang och glöm gud, istället kan det vara så att utomjordingar har skapat människan. Det som Weyland industries hittat är en sorts rymdkarta och koordinater till en planet som ligger i en galax långt långt bort (in a galaxy far far away). Weyland industries plockar ihop en grupp människor och skickar iväg dem till planeten som låg långt långt bort för att leta efter ledtrådar. På planeten stöter de på vad som troligtvis är de rymdvarelserna som Ripley och hennes grupp såg i det kraschade rymdskeppet från första filmen (i skeppet såg de ett antal humanoida varelser vars bröstkorgar var uppfläkta precis innan en i Ripleys besättning för en rymdis över sitt ansikte). Utöver dessa varelser så börjar andra saker successivt att hända med besättningen, de förändras, blir paranoida och vill döda varandra. Jag vill inte avslöja allt för mycket om innehållet så jag sluta här att berätta om vad som händer och istället förklara varför jag tyckte att Prometheus var en dålig film.

250 miljoner dollar är den inofficiella siffran på filmens budget. 250 fucking miljoner dollar, helt jävla absurt. Nu har ju många filmer under den senaste tiden kostat 200+ miljoner dollar, men det är helt sjukt och det sjukaste av allt är att man inte lyckas göra en bra film när man trollar med 200+ miljoner dollar.
Manuset är fruktansvärt ryckigt och ojämnt. Det finns ett fåtal scener som är ganska bra, medan merparten är dåliga, tråkiga, förutsägbara och ologiska. Filmen har alldeles för många karaktärer som tar upp onödig plats och tid (tolv karaktärer), varav vissa har så meningslösa roller att jag inte finner någon mening med att varför de ens var med från början. Det är ganska många kända och förhållandevis bra skådespelare som är med i filmen, dock arbetar manuset emot dem och vissa roller fungerar inte riktigt med skådespelarens tidigare register.
Noomi Rapace som spelar Elizabeth Shaw är inte särskilt övertygande, hon har ett par scener som är ganska bra, men merparten av scenerna är bara jobbiga. Hon skriker, skriker, skriker, skriker och skriker lite mer. Hon springer, springer, springer och springer lite mer och detta blir ju lite tjatigt när filmen varar i två timmar.
Michael Fassbender spelar androiden David och jag tycker att han gör ett bra jobb men i det långa loppet blir han en aning dryg och trist som karaktär.

Filmen visas i 3D, men även i vanligt format. Jag valde att se den i 3D eftersom den vanliga gick så jäkla sent och man har ju blivit gammal och måste helst lägga sig inte senare än 22.30 om man ska orka med morgondagen. Vad finns det och säga om 3D? Tekniken är ljusår från att vara färdigutvecklad, i ögonvrån på mina 3D glasögon kan jag se att något försöker trycka sig ut från bioduken, men det är marginellt och ibland nästan lite irriterande. Dagens 3D teknik är inte vad tv och filmindustrin försöker få den att framställas som. Jag minns reklamen till sista Saw som var i 3D. Där pushade reklamen på att 3D var helt otroligt och att tortyrredskapen kom flygande ut ur bioduken och skrämde skiten ur en. Så fungerar det verkligen inte, du sitter där och har en känsla av att något ser ut att hända men du kan inte vara riktigt säker på att det verkligen är så.
Visuellt är Prometheus en fröjd för ögat, mycket häftiga vyer över de arkeologiska utgrävningarna och snygga bilder på rymden och rymdskeppet.

Det som sänker betyget rejält är alla irriternade saker som händer konstant och alla frågor som inte besvaras. En av de mest skrattretande scenerna är när skeppet Prometheus krockar med ett annat skepp och exploderar och material från de båda skeppen landar både här och där. Då utspelar sig följande: Charlize Therons karaktär försöker undvika alla fallande föremålen, men plötsligt inser hon att en cylinderformad sak rullar bakom henne. Hon springer och spriner rakt fram tittandes över sin axel, men tråkigt nog så rullar föremålet efter henne och till sist blir hon mosad. Detta är otroligt löjligt och hämtat direkt från Kalle Anka eller Gråben. Istället för att bara ta ett kliv åt sidan och klara sig så ska de fortsätta att röra sig rakt fram tills att de blir mos

Jag ger Prometheus två undernärda rymdvarleser, Hade manuset varit bättre, hade karaktärernas djup varit bättre så hade filmen utan tvekan kunna bli hur bra som helst. Nu är det ju så att Prometheus kommer att bli en fet megahit oavsett om kritiker delar ut massa ettor och tvåor. Prometheus är super duper mega hajpad och då kan det sällan gå fel. 

De två producenterna och manusförfattaren påstår att Act of Valor är ett krigsdrama med dokumentära och realistiska inslag hämtade från olika uppdrag utförda av amerikanska Navy SEALs. De påstår att filmen beskriver soldaternas liv, deras tvivel, sorg, glädje, drömmar och mardrömmar utifrån ett personligt plan. Detta är ren jävla BULLSHIT.

Jag påstår istället att filmen är en krigsdokumentär med absurda propaganda inslag och patriotism på extremt hög nivå. Filmen glorifierar USA och deras modiga soldater som tar kampen för demokratin och strider för att behålla The american lifestyle. Vidare propagerar filmen för att ALLA muslimer är terrorister, muslimen på ICA, muslimen på Elgiganten, muslimen i din trappuppgång, muslimen på bussen, muslimen på spårvagnen, muslimen på tunnelbana; ja alla muslimer du ser och hör vill inget hellre än att spränga sig själv och alla icke muslimer i luften.

Jag tog mig friheten att kolla upp den ena producenten (Mike McCoy) och det visade sig att den här snubben han älskar soldater och patriotims, så till den grad att han tidigare har gjort två kortfilmer på uppdrag av just Navy SEALs som de sedan använde som rekryteringsfilm. Efter att ha läst detta fattade jag ganska snabbt att McCoy gick Navy SEALs ärende och när McCoy 2011 berätta för Navy SEALs att han hade funderingar på att göra en film om Navy SEALs så ville de genast hoppa på bara de fick rätten att vara med och bestämma på hur utformningen skulle gå till.

McCoy tog i samråd med Navy SEALs beslutet att använda sig av riktiga Navy SEALs som skådespelare eftersom både han och SEALs tyckte att det skulle göra filmen mer autentisk. Helt jävla FEEEEL. Först och främst är det mycket underligt att SEALs föreslog att använda riktiga SEALs soldater då det på Navy SEALs hemsida står att ALLA SEALs har hemliga identiteter eftersom de sysslar med mycket covert-ops uppdrag. Det kan vara så att de SEALs som användes under inspelningarna var de sämsta SEALs de hade och att de aldrig fick vara med på dessa hemliga uppdrag och då fanns det ingen risk att använda sig av dem. Deras namn finns inte med i sluttexterna men man ser ju deras ansikten hela tiden så det kan ju inte vara så hemligt.

Jag sa också att det var FEEEEEL att använda sig av riktiga SEALs då tanken var att filmen skulle kännas mer autentisk. Jag har ju inte gjort lumpen eller varit ute och krigat men det står klart att SEALs soldater inte kan skådespela för fem öre. De rör sig som stela kylskåp, pratar extremt artikulerat precis som om vi tittare vore efterblivna eller hörselskadade och när det övergår till drama är de så usla att inte ens de sämsta krokodiltårarna skulle övertyga en idiot.

Vad fan handlar filmen om då?
Ett gäng SEALs skickas till Filippinerna för att på bästa maner döda och mörda elaka terrorister som kidnappat en CIA agent. Efter fritagningen av denna agent visar det sig att agenten har information om att fler elaka muslimska terrorister har skaffat sig specialbyggda bombvästar med keramiska små kulor inbakade i västen och eftersom det är keramiska kulor så upptäcks de inte i säkerhetskontroller. WTF säger jag??? Om jag skulle jobba som säkerhetspersonal på flygplatsen och när jag visiterar någon och känner att personen i fråga har en stor jävla väst med kablar och skit på sig så skulle i alla fall jag upptäcka det, det är jag fan övertygad om. Om nu dessa västar skulle klara sig igenom en säkerhetskontroll så är det fan inte mer än rättvist om dessa terrorister lyckas spränga saker i luften.

Efter fritagningen följer en massa olika snabba klipp som enligt McCoy är små utdrag av riktiga SEALs uppdrag i jakten på mer information om dessa terrorister. SEALs soldaterna färdas över hela världen i jakt på information, mördar lite mer här och där och det filmas gärna i slow motion genom soldaternas kameror som de har på hjälmen så att tittaren får en första persons vy över när dessa soldater skjuter diverse terrorister i huvudet samtidigt som de duckar och glider fram igenom igenom fiendens moteld i bästa Max Pain anda användande av bullet time.
Det ska se fräckt och snyggt ut när SEALs dödar och mirakulöst undviker fiendens kulor och granater för det är ju jävligt autentiskt för vi kan ju inte ha en krigsdokumentär som ska användas i rekryterings syfte som innehåller amerikanska soldater som blir sprängda i småbitar.

Många klipp där SEALs killarna stormar in i moskéer och griper ALLA som är där, de är ju terrorister för fan och ska skickas till Guantánamobasen fort som fan och torteras i demokratins namn så att vi får fram lite hållbar information med substans.

FY FAN säger jag när jag delar ut en kalkon i betyg till denna horribla propagandafilm. 

Den senaste filmen i en rad filmer om karaktärerna i diverse tidningar från Marvel. The Avengers har varit så otroligt hajpad, nästan överhajpad om jag får säga min mening. Reklam, reklam och mer reklam överallt. Intervjuer, intervjuer och mera intervjuer i olika underhållningsprogram inför släppet av filmen. Massa filmkritiker som uttalade sig långt innan filmen ens släppts om att denna rulle förmodligen skulle vara helt otroligt makalöst bra och underhållande.
220+ miljoner dollar kostade filmen att göra och den har verkligen inte floppat när det gäller inspelade pengar. Första veckan efter släppet i Europa drog The Avengers in 178+ miljoner dollar till kassan. Vad den har dragit in i USA finns det i nuläget inga uppgifter över.

Joss Whedon har producerat och skrivit en större del av manuset. Mest känd är han som skaparen av tv-serien Buffy the Vampire Slayer men även den gamla komediserien Roseanne från 1989. Utöver dessa två tv-serier (om man nu gillade Buffy och Roseanne dvs och det gjorde inte jag) har Whedon i min mening inte lyckats klämma fram något av direkt värde.
Zak Penn är snubbe nummer två som arbetat med manuset. Han tycker jag är mer kvalificerad än Whedon eftersom han lyckats en aning bättre med att skriva manus tidigare. Han står bakom filmer som Last Action Hero, X-Men 2, Behind Enemy Lines och The Incredible Hulk av de som jag anser är någorlunda okej. Sen har han precis som alla andra i Hollywood gjort saker som är värre än hundbajs så som Elektra och X-Men: The Last Stand.

Vilka eller vad är The Avengers?
Redan 1963 presenterade Stan Lee och Jack Kirby serietidningen om The Avengers och den första storyn handlade om hur asaguden Loki invaderar jorden och vill förslava mänskligheten och det är denna story som filmen bygger på. Det har kommit och gått mängder med olika karaktärer genom åren i The Avengers. Man kan säga att det hela började med Bruce Banner (The Hulk), Rick Jones (Boy Hulk eller Hulk Junior), Ant-Man, The Wasp, Iron Man, Captain America och asaguden Tor. Det är dessa som 1963 spöade skiten ur Loki och hans anhang.
Efter bataljen med Loki i serietidningen så slutar alla i The Avengers förutom Captain America. Han rekryterar Hawkeye, The Scarlet Witch och Quicksilver. Kort därefter ansluter även Hercules, The Black Knight och The Black Widow. Under årens lopp har mycket förändrats i The Avengers. Karaktärer som Storm, Wolverine, Spiderman, She-Hulk med flera anslutit sig eller slutat.

Som ni kan se så är det en hel del karaktärer som inte är med i den ny filmen, detta eftersom olika filmbolag äger olika rättigheter till Spiderman, X-Men och så vidare.
Detta var ju ett problem när man gjorde filmen eftersom man inte kunde använda sig av alla karaktärerna i Avengers men man fick ta de man kunde och försöka slänga ihop en historia som inte var allt för avlägsen originalhistorian i serietidningen.

General Nick Fury i den hemliga militära organisationen S.H.I.E.L.D. blir medveten om Lokis och dennes planer på att förslava jorden och dess invånare. Efter mycket tjafs lyckas han till slut samla ihop en brokig skara av "hjältar" några med superkrafter och några utan. I filmen The Avengers består medlemmarna av Captain America, Thor, Iron Man, The Hulk, Black Widow, Hawkeye och Maria Hill. De ska försvara jorden mot Lokis elaka invasionsstyrka och dennes flygande maskiner och stora elaka robotmaskar som påminner om Transformers.
Det skämtas, slåss, förstörs och förstörs lite till igenom filmens gång. Det tråkiga är att filmen har/hade potential men har förstörts av Hollywood och deras kärlek till massförstörelse. 

Filmen borde vara ett action drama med stor fokus på karaktärerna och hur deras olikheter påverkar samarbetet. Visst, det finns lite grann av detta men enbart ett fåtal scener och då med humor som fokus men det blir aldrig särskilt humoristiskt. Istället känns det som att filmbolaget satsat 80% av sin budget på CGI effekter och som jag redan sagt MASSFÖRSTÖRELSE i mängder. Hollywood lever i en bubbla och tror att ju mer explosioner och ju mer saker som sprängs i bitar desto bättre är filmen, de har helt glömt bort vikten av ett manus och i min tidigare recension av Battleship och dess flopp så visar ju detta att det är helt fel väg att gå. Det är klart att killar som är tolv år blir kåta och tycker det är fräckt som fan när det exploderar och byggnader rasar samman hela jävla tiden, men huvudmålgruppen är inte tolvåringar utan Marvelfans som är från 25+. Men eftersom filmen spelat in jävligt mycket pengar så måste jag anta att jävligt många tolvåringar gått och tittat på filmen.

Thor är inte alls lika rolig i Avengers som han var i sin egen film (Thor). Mark Ruffalo som spelar The Hulk gör ett ganska bra jobb men han kan inte ensam bära upp filmen. Iron Man är mest trist och dryg, lite som han var i Iron Man 2. Captain America kör på precis som han gjorde i filmen om sig själv. Det ska vara moral och amerikansk patriotism på hög nivå så fort han öppnar käften.
Black Widow, Hawkeye och Maria Hill tillför i princip ingenting då dessa inte är några superhjältar och då inte kan ha en framstående roll i kampen mot Loki och hans elaka polare. Hawkeye är precis som karaktären Green Arrow (Justice League) en snubbe med pilbåge. Hawkeye och Green Arrow försöker så gott de kan att göra anspråk på att vara som Batman och använda en massa olika tekniska prylar som hjälper dem. Men faktum är att en snubbe i grönt läderlinne och gröna byxor som skjuter pilbåge inte är en tredjedel så tuff som Batman är. Detta gör ju att man tycker att de tre "bi" karaktärerna skulle man klarat sig utan. Det blir heller aldrig särskilt spännande då ingen av av hjältarna någon gång befinner sig i direkt fara då de genom Thor och Hulken är ganska överlägsna sina fiender.

The Avengers har fått spridda recensioner och en del kritiker som inför filmen jublade har nu bytt sitt jubel till glåpord istället. Filmen har fått allt från svaga tvåor till starka fyror och på sajten IMDB är det genomgående tior som delas ut och personer som skriver rubriker som "Most amazing movie ever", "Best Marvel movie ever made", "Its just fantastic" och så vidare. När jag sedan börjar skumläsa igenom dessa IMDB recensioner så fattar jag ganska snabbt att alla är skrivna av tolvåringar eftersom språket är helt värdelöst och att de hela tiden skriver om att filmen är häftig eftersom saker exploderar hela tiden och att byggnader rasar samman stup i kvarten. Jag hade velat se mer av Hulken i filmen och detta hade kanske kunnat höja betyget en aning.

Jag ger The Avengers en mycket svag tvåa, hade det inte varit för Hulken så hade det på sin höjd varit en etta. Jag är extremt besviken.

Edit: Det är en del som frågat mig om jag kan peka på flera faktorer än ovannämnda som ledde till mitt låga betyg.

1. Man låter ALDRIG Bruce Banner sätta sig på ett flygplan. Man låter helt enkelt ALDRIG Banner få sätta sig i något fordon alls såvida man inte har en death wish.

2. Alla de olika marvelorganistationerna har använt ett "fängelse" av glas/plexiglas två gånger tidigare, varav tillfångatagandet av Loki inte var ett av dessa (Magneto i X-Men och Rymdsymbioten Venom i Spindelmannen har suttit i glasburar). Om jag var en person som ville fängsla Loki eller andra gudar så skulle jag inte sätta dem i en glasburk, det är en sak som är jävligt säker.

3. Om elaka rymdvarelser attackerar jorden så kan jag garantera att polisen inte står och skjuter på dessa varelser utan istället springer sin väg.

4. Producenten har helt ignorerat vetenskapen om hur Fantastiska4an hjälpte Banner så att han kunde kontrollera Hulken. I denna film så nämns det inte och det verkar som om producenterna inte hade en aning om detta faktum alls. Det innebär att Hulken inte alls kan skilja mellan vän eller fiende (detta misstag har använts i alla filmer om Hulken). Visst finns det en scen i filmen när Hulken och Tor slåss mot rymdisarna och sedan när de har fått stryk så nitar Hulken Tor, men utöver det i slutfighten så fokuserar Hulken 99% av sin aggression på rymdvarelserna. 

5. Hulken kan inte prata eller bilda meningar. Han kan dock härma vissa ord som han hört tidigare i vissa sammanhang. Igenom alla serietidningar har han enbart kunna säga förnamnet på sin flickvän/ex-flickvän Betty Ross. Enligt serietidningen kan Hulken även säga "Hulk Smash, Hulk Mad" men inte meningar som "Puny God". Detta förändrades dock som jag redan nämnt när Fantastiska4an opererade in ett implantat i Banners hjärna vilket gjorde att Banner själv var vid medvetande och hade kontrollen när han förändrades till Hulken. 

6. Humor???? Var finns den påstådda humorn? När jag såg den på Holländsk bio så fanns det ett antal marvelfans med i publiken och dessa med mig skrattade inte en enda gång. Istället var det övriga publiken i åldrarna 12-16 som skrattade lite då och då, och ofta på ställen som inte ens hade humoristiska inslag.

Ett SciFi drama om tre snubbar i artonårsåldern som får superkrafter.
Både regissören och manusförfattaren är relativt okända men har ändå lyckats skapa någonting av värde. Dock kunde det hela varit mycket bättre om man satsat ännu mer på karaktärerna, slutet och skippat influenserna från den animerade rullen Akira (1988) och tv-serien Heroes.
Producenten har valt att filma utifrån ett dokumentärperspektiv och de tre killarna filmar allt som händer genom hela filmen (lite Blair Witch Project stuket). Detta gör att det skapas en viss närhet och det känns mer autentiskt. 

Andrew är en bekymrad och skuldtyngd tonåring. Hans mamma är svårt sjuk, hans gravt alkoholiserade pappa slår honom och i skolan är han mobbad både psykiskt och fysiskt.
Han har en kusin vid namn Matt som är något år äldre och Matt försöker få Andrew att tuffa till sig lite och stå på egna ben.
En kväll drar Matt med sig Andrew på en fest. Där stöter han på den tredje killen Steve som är polare med Matt. Steve och Matt släpar med Andrew ut i skogen för de vill att han ska filma en cool sak. Ett styck hål i marken och de tre klättrar ner i mörkret. Där nere hittar de något konstigt som lyser i ett mystiskt blått sken (troligen någon form av utomjordisk apparatur) och plötsligt börjar alla tre att blöda näsblod och i nästa sekund så har tiden hoppat en bra bit framåt.

De tre har nu upptäckt att de på något vis fått övermänskliga krafter. Det börjar med telekinetiska förmågor och utvecklas under filmens gång till allt starkare förmågor så som att kunna kontrollera vädret (Storm i X-Men). Allt fortsätter ganska oskyldigt och de tre hänger ihop och experimenterar med sina förmågor och efter en incident med en bil som Andrew skickar i diket så bestämmer de sig för att sätta upp olika regler som ska fungera som moraliska vägvisare (man använder inte kraften för att skada andra).
Polarna kommer fram till att de ska hjälpa Andrew att bli populär och detta uppnås genom skolans talangtävling där Andrew använder sina krafter för att genomföra en show med magiska inslag.

Matt och Steve är två jordnära personer utan nämnvärt bagare i ryggsäcken medan Andrews bakgrund gör att han är den perfekta kandidaten för att fucka upp allt. Gradvis börjar han intala sig att han är bättre än alla andra, att det hela handlar om evolution och att han nu har passerat alla andra och därför är högst upp i näringskedjan. Kort sagt, han anser mer eller mindre att han är gud. Detta förstärks av en incident med en av kamraterna och från det ögonblicket kan det bara sluta illa, riktigt illa.

Detta är en intressant men svår genre. Det har skrivits mängder av böcker, serietidningar och gjorts flera tv-serier och filmer med detta temat. Personer som får krafter och brottas psykologiskt med etik och moral i användandet av sina krafter. Killen som egentligen är snäll, men utfryst och slagen ser sin chans till hämnd. Killen som spelar tuff inser att han har ett ansvar för sin kraft. Listan kan göras lång.

Som jag skrev i början anser jag att filmen hade stor potential men att producenten slarvat bort känslan genom att satsa på en mycket lång men bra uppbyggnad av karaktärerna och vad som leder fram till den katastrofala vändningen och sedan snabbt knyta ihop säcken på ett mycket tråkigt och förutsägbart sett på bara en kvart.
Den dramatiska uppbyggnaden pågår i 56 minuter och sedan händer ett par mindre viktiga inslag i ungefär 8 minuter och kvar blir då 20 minuter. Filmen varar i totalt 84 minuter så slutscenerna pågår ju inte i mer än ungefär 13-15 minuter då resterande är eftertexten.

Det hela känns jävligt surt för man har spenderat 56 minuter på att bygga upp filmen till något bra och jag tar till mig det filmiska och dramatiska i berättelsen och sen väntar jag på att något episkt ska hända eller att något utöver det vanliga ska ske. Men när då producenten bara har ungefär 13 minuter på sig att avsluta så slängs man snabbt som fan in i det klassiska Hollywood slutet med en slutstrid, lite explosioner och ett sista försök att i den sista minuten få tittaren att känna sorg och kanske gråta en skvätt.

För mig blev det tvärtom. Jag blev jävligt missnöjd och förbannad. 56 minuters okej karaktärsdrama och sen bara BOM, BANG och så var skiten slut?????? Stor potential kastades ut genom fönstret och det är trist.

Jag ger Chronicle en tvåa. Om inte producenten våldfört sig på slutet i filmen på ett sådant fruktansvärt och förutsägbart sätt så hade filmen istället fått en stark tvåa.

En actionfilm packad med massa bra och kända skådespelare samt en massa kända men mindre bra skådespelare.
Låt mig börja med listan över kända men mindre bra skådespelare; Michael Angarano, Channing Tatum, Antonio Banderas och Eddie J. Fernandez.
Nu till listan över bra och kända skådespelare; Michael Douglas, Ewan McGregor och Michael Fassbender.

Steven Soderbergh är regissör och manuset står Lem Dobbs för.
Soderbergh är ju en luttrad och duktig regissör och jag tycker det är underligt att han valt att regissera Haywire. Inte heller får han någon hjälp då Dobbs manus är så uselt att det skulle kunna varit skrivet av en våldskåt trettonåring. Dobbs är en ganska misslyckad manusförfattare förutom då han av en slump lyckades skriva manuset till filmen Dark City som faktiskt är jäkligt bra. Troligast är att det faktiskt inte var Dobbs som skrev manuset till Dark City utan någon annan extremt okänd snubbe och sedan köpte Dobbs manuset av honom.

Någonting har verkligen gått Haywire (ÖVER STYR) när beslutet togs att producera Haywire.
Filmen har kostat 23 miljoner dollar och förmodligen är 70% av kostnaden löner till vissa av de bra och kända skådespelarna. Filmen har floppat, inte hårt, men hårt nog.

Man skulle kunna säga att det är en dålig och billig kopia av The Bourne Identity, minus minnesförlusten och plus en kvinnlig huvudrollsinnehavare.
Mallory Kane är i likhet med Jason Bourne en mördarmaskin och agent/soldat. Hon har svart bälte i alla kampsporter som existerar, bäst av alla i Parkour, gymnast på högsta världsnivå, hon är en mästerskytt som får Ragnar Skanåker att blekna, hon kan hantera alla kända sprängämnen, högsta nivån gällande militär taktik, strategi och spionage. Hon är helt enkelt bättre än alla andra motherfuckers i hela jävla världen.

Denna genre är i princip alltid ganska förutsägbar; Agenten/soldaten blir skickad på ett uppdrag, något går åt helvete och agenten/soldaten får skulden och då vill plötsligt arbetsgivaren ha ihjäl agenten/soldaten. Denna agent/soldat måste nu bevisa sin oskuld och genom att brutalt döda och lemlästa alla som kommer i agenten/soldatens väg uppnår man slutligen målet att bevisa att man är oskyldig. ZZZZZZZ sett det förr flera gånger om. Men om man har ett bra manus med en smart handling så kan man undvika alla dessa tråkiga fällor som ofta denna genre hamnar i, men Haywire, Soderbergh, Dobbs och skådespelarna har totalt misslyckats.

Precis som jag redan skrivit skickas agenten/soldaten (Mallory Kane) ut på uppdrag, något går snett och nu vill hennes uppdragsgivare se henne död. Efter henne skickas de dödligaste agenterna/soldaterna för att eliminera henne. Men som jag tidigare skrev så är Mallory bäst på allt och ingen kan vinna över henne (jo en sak kan man vinna i, skådespeleri). Efter att ha dödat alla de som arbetsgivaren sänt efter henne så är hon uppenbart på ett mycket dåligt humör och hennes grava PMS-värk gör inte saken bättre. Nu är det dags för hämnd och ond bråd död utan dess like. Hon skuttar fram som en kanin på amfetamin och tack vare att hon är bäst i hela världen på Parkour så behöver hon sällan använda trappor eller hissar som vi vanliga dödliga gör. Istället gäller det att springa och hoppa på väggarna, staket, grindar och personer (dock är det ju inte hon som gör ett enda stunts utan det är konstant body doubles som gör dem åt henne). 

Detta innebär faktiskt att dessa body doubles har en större roll än huvudrollsinnehavaren Gina Carano. Ginas roll i filmen är att leverera ett antal repliker, se lite arg men samtidigt dödligt sexig ut och sen när det är gjort då kommer en body double och kör ett tio minuters slagsmål och sen är det dags för Gina att säga ett par meningar, pluta med läpparna och 10 sekunder senare så kommer en ny body double när det är dags för Parkour. Detta upprepas i ungefär 70 minuter och filmen är 93 minuter lång inklusive förtext och eftertext. Då kan man enkelt räkna ut att det har gått åt en otroligt massa body doubles för att göra denna film då den till största del består av scener med Gina som hela fucking tiden behöver en stuntkvinna. Gina är en så usel skådespelare att hon inte ens skulle platsa i Big Brother eller Celebrity Rehab och hon drar ner alla skådisar som medverkar i filmen.

Denna film är helt outhärdlig, fruktansvärt dålig och borde aldrig fått se dagens ljus. Denna film kommer att ge Steven Soderbergh ett jävligt dåligt rykte, eller snarare sagt så har den redan gjort det då han fick en hel del svidande kritik av en mängd amerikanska recensenter.

Jag ger Haywire en kalkon i betyg.

Melancholia är skriven och producerad av den Danska demonregissören Lars von Trier och har fått stor uppmärksamhet och generellt mycket höga betyg av filmkritikerna. Medelbetyget ligger på fyra av fem möjliga och när en överhängande majoritet av både svenska och utländska kritiker ger Melancholia mestadels fyror och femmor i betyg så kan det helt enkelt bara betyda att filmen är fantastisk. Men detta är så långt ifrån sanningen man kan komma 

Man kan säga att Melancholia är ett typiskt Trier karaktärsdrama och jag förstår inte hur han och filmbolaget satt genren till Drama/SciFi då det inte finns ett uns av Scifi någonstans i filmen.
Grundhistorian handlar om de två systrarna Justine och Claire samt Claires man Jhon. Jhon är en vetenskapsman och forskar om jymden och planeter. Han är mycket saklig och förlitar sig de fakta som vetenskapen presenterar och han är en lugn och logisk person. Claire är planeraren i familjen. Hon har ett inre lugn och är väldigt organisatorisk. Justine arbetar med reklam och marknadsföring och lider enligt Trier av Melankoli. Justine har precis gift sig och systern har planerat den enorma bröllopsfesten in i minsta detalj, men allt går åt helvete. Helt plötsligt efter att allt gått åt skogen så flyttas vi tittare snabbt till del två i dramat och då är vi genast långt fram i tiden och det verkar som om Justine har skilt sig och flyttat hem till systern för att ta igen sig.
Det visar sig också att Jhon och hans polare på NASA har upptäckt en ny planet som de så lämpligt döpt till Melancholia. Denna planet kommer att passera nära jorden men världen alla forskare är överens om att denna planet inte kommer att krascha med vår kära jord.

Jag vill börja med att starkt ifrågasätta Triers sjukdomsbeskrivning av Justines Melankoli. Enligt Nationalencyklopedin och senaste läkarboken så är Melankoli när en person blir tungsint och det går inte att avleda eller påverka symtomen genom yttre stimulans. Allt känns plågsamt och man känner en total likgiltighet inför omvärlden och har inget engagemang för någonting, inte ens för sina anhöriga. Ofta vaknar man vid tre-fyra tiden på morgonen och mår som sämst då, men känner sig något bättre framåt eftermiddagen och kvällen. Man känner stark oro och ängslan. Ångesten gränsar ibland till dödsångest och kan vara mycket plågsam, särskilt när man vaknar tidigt på morgnarna.

Justine uppvisar ett fåtal av dessa symptom men efter mer efterforskning om människans psyke så skulle jag vilja påstå att hon istället lider av manodepressivt. Filmen är extremt förutsägbar precis som många av Triers andra filmer. Trier gillar att arbeta med karaktärer som skiftar personlighet mellan varandra och det gör han också i Melancholia. Claire som är den självsäkra storasystern börja få värsta nojorna och panikångest över den närmande planeten och hennes rädsla för att planeten inte ska passera utan istället förinta jorden. Jhon vetenskapsmannen förändras till en feg stackare då han får veta av sina polare på NASA att de mattematiska uträkningarna var felaktiga och planeten kommer att krascha med jorden och allt kommer att explodera och alla kommer att dö. Justine blir plötsligt helt frisk och antar sin systers tidigare personlighet som att trösta och få sin syster att inse att slutet är nära och vi kan inget göra.

Två timmar som känns som tio. En otroligt seg film som dock inleder extremt starkt de första fyra minuterna med vackert foto och välkomponerad musik. Men sen börjar lidandet, det konstiga och kontinuerliga avsaknaden av förklaring till vad fan det är som händer och varför i helvete händer det som händer. Vi tittare får i princip ingen förklaring till vad fan det är som händer.

Varför gifter sig Gustaf Skarsgårds karaktär med en uppenbar galning? Varför vill Justine plötsligt ta ett varmt bad mitt under bröllopsfesten? Vad är det för jävla reklamslogan som hennes chef vill att hon ska kläcka ur sig? Varför knullar Justine med en av chefens anställda på golfbanan mitt under bröllopsfesten? Varför får vi inte veta vad som sker mellan akt ett och akt två? Varför misshandlar Justine sin häst? Hur kom det sig att världens alla snillen räknar fel och planeten kraschar mot jorden? Hur fan kommer det sig att planeten först inte kolliderar utan passerar förbi för att i nästa sekund ändra sig, tvärnita och vända om tillbaka mot jorden? Hur fan kom Trier och filmbolaget fram till att genren är ett Drama/SciFi?

Som jag tidigare nämnt så har filmen ett vackert foto, det har alla Triers filmer, men den totala avsaknaden av tempo, konstigheter och att saker som händer aldrig förklaras gör att jag helt tappar sugen och efter ungefär 20 minuter vill jag ge upp och istället titta på Rederiet. Men jag har aldrig slutat att titta på en film när jag väl börjat se den. Man måste helt enkelt se färdigt en film som man börjat titta på. Jag kan inte se eller känna det som uppenbarligen andra kritiker ser. Men jag är helt övertygad om att de antingen är mutade eller är så jävla påtända av psykedeliska droger att de på så sätt fått en extremt bra filmupplevelse. Själv vill jag uppfinna en tisdmaskin så jag kan åka tillbaka i tiden och övertala mig själv att inte se skiten

Jag delar ut ett ruttet lingon till Melancholia som numera toppar listan över sämsta film som jag någonsin sett.

Mission Impossible - Ghost Protocol. Den första MIP kom 1996 och då var Ethan Hunt tvungen att rentvå sitt namn sedan några elaka personer försökte sätta dit honom för något som han inte gjort. Personligen tyckte jag att första filmen vara ganska bra. Manuset var smart skrivit och genomarbetat och skådespelarna gjorde relativt bra ifrån sig.
Sen kom MIP2, mycket sämre än sin föregångare men den gick ju att titta på. Sex år efter MIP2 var det dags igen och denna gång var titeln väl genomtänkt och lockande MIP3 valde man att kalla filmen rätt och slätt. MIP3 var uruselt dålig. Ett konstigt manus en konstig elaking spelad av Philip Seymour Hoffman som i vanliga fall är en jävligt bra skådis, men som elaking passade han verkligen inte som.

Nu har det passerat sex år och då jäklar är det dags för MIP4. Regissören har varit smart och valt att inte döpa filmen till MIP4, han vet att många fans var missnöjda och nu försöker han lura dem genom att istället döpa filmen till Mission Impossible - Ghost Protocol. Jag kan medge att även jag blev lurad, men det tricket höll bara i ungefär 25 minuter. Jag har läst 20 andra recensioner av MIP4 och snittbetyget ligger runt en trea eller svag trea. Vissa clowner har försökt att höja medelbetyget genom att dela ut fyror och femmor vilket är helt oförståeligt. Uppenbarligen recenserar inte majoriteten av recensenter helheten utan väljer att plocka ut lite godbitar och sen sätta ett betyg på just dessa godbitar.

Recensenten på SVD skrev följande: Följaktligen är protester mot den absurda intrigen i och för sig förståeliga, men likväl missriktade. Ok, här har vi en galen svensk, en kärnfysiker som tolkar Darwin aningen hårt och som avser att sätta igång ett kärnvapenkrig för att snabba på evolutionsprocessen. Det är tossigt, men det spelar ingen roll; det är bara en förevändning.
Michael Nyqvist har säkert kul i sin skurkroll, men presterar inte något skådespeleri som låter sig recenseras på något meningsfullt sätt. Detsamma gäller Tom Cruise i huvudrollen, och det är bara som det ska.

Recensenten börjar alltså med att förklara för oss potentiella tittare att manuset är ganska löjligt och inte särskilt trovärdigt eller genomarbetat, därefter går han vidare och kritiserar skådespelarna och säger att de gör en medioker insats. MEN efter detta fortsätter recensenten med att ösa lovord över alla häftiga actionscener, CGI är otrolig och enligt recensenten har filmen ett fantastiskt vackert foto och utifrån detta bedömer han att MIP4 är värd en femma i totalbetyg.

Allt jag kan säga är att Jan Söderqvist på SVD borde skaffa ett par jävligt starka glasögon och se filmen en gång till och sedan sätta ett nytt betyg som ligger inom en mer verklighetsanknuten ram. Man kan inte säga att merparten av en film är dålig för att sen sätta ett skyhögt betyg på de delar som man anser är bra. Det är ju helheten som man tittar på.

MIP4 har ett fruktansvärt löjligt och skrattretande manus fyllt av ologiska luckor och absurda sätt som regissören valt att lösa dessa luckor med. Dialogen är korkad, trög, löjlig, trist och helt urvattnad. Jag håller med om att det är grymma actionscener och fet CGI och stundtals ett otroligt bra foto. Filmen är ganska medelmåttig och hade det inte varit för alla effekter så hade det varit ett äkta sömnpiller. 

Jag ger MIP4 en mycket svag tvåa. Det är möjligt att Jan på SVD lider av svårartad action-fetish och därför gav filmen ett högt betyg och då kan jag väl tänka mig att andra personer med action-fetish kommer att gilla MIP4. 

Filmer innehållande grekisk mytologi har ju från och till varit väldigt populärt. Allt från mer klassiska filmer som Jason & The Argonauts från 1963 fram till Clash of the Titans från 2010.
Nu har det blivit dags igen att göra film med fokus på grekiska sagor om gudar, gudinnor, oskulder och slumpens hjältar.

För flera eoner sedan vann de grekiska gudarna ett stort krigsslag mot de fruktade Titanerna. Nu hotar en ny ondska landet. En galen Kung vid namn Hyperion (Mickey Rourke) förklarar krig mot gudarna och mänskligheten. Hyperion har samlat ihop en blodtörstig armé av soldater och på jakten efter den legendariska pilbågen Epirus vanhelgar han tempel efter tempel, bränner byar och dödar allt som kommer i hans väg. Denna pilbåge som han eftertraktar besitter kraften att befria Titanerna som har fängslats djupt inne i berget. I kungens händer, skulle denna pilbåge orsaka enorm förstörelse hota mänskligheten och förinta gudarna.

Gudarnas gud Zeus vill ingripa och stoppa Hyperion, men gamla gudalagar dikterar att de inte får ingripa och direkt påverka i människans konflikter. Men det kommer att visa sig att människorna och gudarnas enda hopp är bondpojken Theseus (Henry Cavill). I hemlighet har Zeus valt ut Theseus att rädda folket och gudarna från Hyperion och hans horder. Zeus har under en lång tid antagit formen av en gammal man som påstår sig vara en före detta soldat som nu i många år tränat Theseus att bli en mördarmaskin.

Suck, pust och stön. Efter all den hype som Clash of the Titans hade som sen visade sig floppa hårt så var ju inte förväntningarna särskilt höga inför Immortals. Filmen har flera olika konstiga tolkningar av den grekiska mytologin vilket gör att själva historian faller platt. Ett tydligt exempel på detta är kung Hyperion. I filmen är Hyperion en vanlig dödlig, men enligt den grekiska mytologin var han en av de mäktigaste Titanerna. Ett annat exempel är ju den lag som förbjuder gudarna att påverka och influera människorna. Om detta är en lag gjord av gudarna själva så tycker man ju att de borde följa den lite bättre- För det påverkas och influeras uppifrån, nerifrån, österifrån och västerifrån vilket gör att man blir jävligt irriterad. Om nu gudarna skiter i sina egna lagar, varför knäpper de inte bara med sina fingrar och förintar kung Hyperion? Jävla noobs.

Det finns inget manus då storyn som ska bygga på mytologin inte gör det, storyn hoppar till höger och vänster och snart vet man inte var man är eller vad man ska tro. Visuellt är filmen ett skämt. Man har försökt köra en variant av 300 och Clash of the Titans men floppat hårt. Användandet av green screen är dåligt utfört och man ser så tydligt att allt är konstlat och digitalt vilket gör att själva intrycken av det visuella försvinner. Visst finns det mängder av ultravåld och avhuggna huvuden som rullar ikapp under stridsscenerna men det hjälper inte det haltande manuset och den löjligt dåliga dialogen. Om detta är en våldsfilm för grabbar så är det lika mycket en film för tjejer som vill se vältränade killar med ett sexpack, och då snackar jag tyvärr inte om öl.

Mickey Rourke som kung Hyperion funkar inte särskilt bra. Han låter tuff och elak, men utöver det så är han ganska stel och trist och jag blir inte det minsta rädd när jag ser honom. Istället börjar jag skratta när han kommer lufsande i diverse hjälmkreationer som får Heidi Klum och hennes Project-Runway att framstå som amatörer när det kommer till klädkreationer.

Jag hade högre förhoppningar på Immortals gällande det rent visuella när jag hörde att producenten hette Tarsem Singh. Han har nämligen gjort det undersköna och psykedeliska mästerverket The Cell från år 2000. Den filmen hade ett uselt manus så på förhand så kunde man ju ana att ur ett manusperspektiv så skulle förmodligen inte Immortals vara en fempoängare, men jag hade hoppats på så mycket mer av det visuella.

Immortals är urusel och riktar sig främst till psykiskt instabila tonåringar med ADHD som älskar ultravåld och enbart ultravåld. Jag delar ut en extremt svag pegasus.