Jag har ALLTID gillat superhjältar, Marvel, DC, you name it. Mina absoluta favoriter från det jag var liten (80-tal) fram tills nutid är Hulken, X-Men och Spindelmannen. Serietidningarna var coola och de tecknade serierna som rullade på olika engelska kabelkanaler var feta.
Sam Raimi gjorde 2002 långfilmen Spiderman med Tobey Maguire i huvudrollen. Jag gillade filmen och tyckte att tvåan var ännu starkare, dock var tredje filmen ett magplask. 2012 valde man att starta om franchisen med Andrew Garfield i huvudrollen, zzzzzzzzz. Det blev två filmer som sög otroligt hårt.
Nu 2017 kör vi från början igen, men mer old school och serieridningskänsla.
Regissör: Jon Watts
Manus: Jonathan Goldstein
Budget: 175 miljoner dollar
Rotten tomatoes: 93%
Inför filmen har jag inte hoppat på hajpen och hade låga förväntningar, med tanke på att jag tyckte att trailrarna var ganska intetsägande och en aning tråkiga. Dessutom är Jon Watts och Jonathan Goldstein verkligen inte några heta namn och de har inga stora titlar att brösta upp sig med sen tidigare. Så jag var en aning förvånad och skeptisk över att SONY valt just dessa. Även huvudrollsinnehavaren Tom Holland var för mig ett extremt osäkert kort. Relativt okänd, praktiskt taget bara medverkat i skit (Pilgrimage, The lost city of Z, Edge of winter) med mera. Den enda fördelen jag såg med Holland var hans unga ålder och pojkaktiga utseende, det skulle åtminstone passa in i filmen.
Story
Det är dags för Homecoming i High school, vår svenska motsvarighet är gymnasiet. Peter Parker försöker balansera skola och sitt nya alter ego "Spider-man". Att gå på gymnasiet och samtidigt vara en aspirerande superhjälte är inte lätt. Peter drömmer om att bli en fullvärdig medlem i Avengers och sms terroriserar stackars Tony Stark och undar när han kommer att bli en officiell medlem. Tony anser att Peter inte är redo ännu, utan behöver mer vägledning och träning.
När man är en ung grabb är det inte lätt att ta order från auktoritära personer, så Peter bestämmer sig för att på egen hand utforska sina möjligheter till att bli en superhjälte. Saker och ting går åt skogen och Tony Stark blir förbannad och säger till Peter att han inte är redo och tar sedan tillbaka den specialgjorda dräkten som han gett till Peter.
Nu blir Peter tjurig och bestämmer sig på allvar att nu ska han ta mig fan hjälpa till i hemlighet och detta leder så småningom till svårigheter för vår lilla Spider-man
Bra saker
Mitt första intryck är att Holland faktiskt passar som en sorts "orginal" Spider-man, han känns rätt för skolmiljön, men jag hade gärna sett mer nördighet och osäkerhet kring hans personlighet.
Andra saker som jag tycker är bra är att SONY valt att inte ha med några trista superskurkar från senare tids filmer, istället är det old school Vulture som är elakingen. Personligen tycker jag dock att man valt en aning för high tech Vulture för min smak, men det är ju inte 80-talet längre, så jag antar att man får stå ut med det.
Humorn funkar bitvis bra, dock inte hela vägen, Goldstein har satsat på någon sorts blandning av traditionell humor och slapstick. Inte riktigt min grej
Valet att göra filmen mer som serietidningen är smart då tidningen har ett större fokus på Spider-man som karaktär. Borta är oändligt nät och tillbaka är de hemmabyggda nätskjutarna som kan ta slut om man har oflyt. Detta känns helt rätt, oändligt med nät gör Spider-man en aning för bra.
Dåliga saker
Spider-sense "spindelsinnet" är borta, Watts och Goldstein sa i en intervju att de tycker att Parkers spider-sense är på tok för bra som kraft och gör att Spide-man alltid har ett övertag. Det håller jag verkligen inte med om. Först och främst har SONY snackat varmt om att gå tillbaka till rötterna och så tar man bort en av spideys krafter som är ett av hans signum. I flera tidningar har dessutom skurkar kunnat använda spider-sense emot honom.
Det är här som slapsticken kommer in. Parker har inget spindelsinne, vilket gör honom en aning klumpig då och då. Går in i saker och lite andra grejer i sann slapstick anda. Sånt funkade på Helan och Halvans tid, inte 2017!
Var är de episka och obligatoriska hjältemomenten? Visst, vi har en flygplansgrej och en båtgrej, men de blir aldrig EPISKA eller särskilt imponerande. När jag såg dessa moment ryckte jag bara lite på axlarna och sa till mig själv -Maguire räddade en massa barn i en linbanevagn och sen hindrade han ett fucking tåg från att spåra ur och räddade hundratals människor. Det var EPISKT!
Sist, men inte minst och en av de viktigaste komponenterna i en bra film, musiken. Jag har sällan hört ett så dåligt och krystat soundtrack och jag har sett mängder av filmer och serier. Det är inte det att låtarna suger, för här finns en hel del godingar. Men dessa låtar är helt malplacerade och man tänker WTF? Varför den låten i denna scenen? Den passar ju inte alls!
Jag hade hoppats på mer, men på det stora hela är jag trots allt relativt nöjd. Filmen har fått ett mycket varmt mottagande, fyror och femmor blandat med mängder av superlativ. Själv är jag lite mer återhållsam, jag tittar på helheten och blir inte fete bländad av fin CGI och bra skådespeleri. Allt måste klaffa om det ska bli höga betyg.
Så betyget landar på tre gamar, inte starka, men inte heller svaga. Tre normala gamar.