31.05.2014 11:34
Som liten tonåring älskade jag det mesta som bolaget Marvel pumpade ut och mina tre största favoriter var Spindelmannen, Hulken och X-Men.
Det fanns dock ett problem, pengar! Mina föräldrar var typiska arbetare med förhållandevis låga inkomster så det var inte tal om att kunna prenumerera på dessa serietidningar, men jag hade fyra olika taktiker för att få tillgång till mina tidningar.
1. Med hjälp av mina ringa veckopeng kunde jag då och då köpa mig en tidning.
2. Läsa tidningen inne i butiken.
3. Stjäla tidningen (på den tiden, slutet på 80-talet var inte tidningar larmade).
4. Läsa tidningarna hemma hos kompisar som hade det bättre ställt.
Så år 2000 kom Bryan Singer med filmatiseringen av serietidningen X-Men och adaptionen från tidning till film blev bättre än vad många hade förväntat sig. Singer stod även för filmen X-Men 2 som var en aning sämre än sin föregångare, men klart godkänd trots allt.
Det skulle komma fler filmer om våra älskade mutanter. 2006 tog Brett Ratner över stafettpinnen och gjorde X-Men: The Last Stand. Vilken besvikelse, vilket Nerköp, vilken katastrofal röra.
2009 gjorde Gavin Hood filmen X-Men Origins: Wolverine som också var ett nerköp. Inte usel, men inte bra heller. Jag lägger allt ansvar på Hood, denna person som bara gjort skit tidigare visade sig inte kunna prestera.
2011 var det dags för X-Men: First Class regisserad av Matthew Vaughn, snubben som gav oss Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998). Jag var mycket tveksam när jag fick höra att det var just Vaughn som skulle regissera. Han är ju inte särskilt känd inom SciFi genren, förutom filmen Stardust (2007) som inte var särskilt bra.
X-Men: First Class var en sorts remake/prequel av första X-Men och tog oss tillbaka till den allra första början och jag var glatt överraskad. Filmen var bra, men inte jättebra, dock tillräckligt bra för att man skulle få mersmak och se framemot nästa X-Men.
2013 tar James Mangold tag i facklan och ger oss filmen The Wolverine som handlar just om Wolverine. Mangold kan sina dramafilmer, men SciFi är inte hans grej och det blev ganska snabbt glasklart när man tittade på filmen. Ett trist hafsverk som stackars Jackman kämpar och sliter med, men det håller ju inte för regissören gör ett dåligt jobb och manuset är tunnare än silke.
Trumvirvel! 2014 är Bryan Singer tillbaka med buller och brak. Han har tröttnat på alla andra som om och om igen ska rövknulla hans tidigare "mästerverk" och nu är det fan dags att visa vart skåpet ska stå. Det jag gillar med Singer är att han verkar vara en person som står uppemot trycket från produktionsbolagen och kör sin egen grej, men med X-Men: Days of Future Past verkar det som om Singer varit tvungen att vika sig, eller så har han gjort dåliga val med flit.
X-Men: Days of Future Past börjar med att slunga tittaren rakt in i en mycket mörk framtid. Jättelika robotar "Sentinels" jagar och dödar mutanter och även vanliga människor och våra tappra mutantvänner lyckas inte stoppa dessa mördarmaskiner.
Med hjälp av Kitty Pride så skickar man Wolverine tillbaka i tiden för att varna en ung Professor Xavier om vad som komma skall och nu måste han och hans polare se till att försöka göra allt i sin makt för att skriva om historien så att utfallet blir mer positivt än negativt.
Titeln Days of Future Past kan kännas en aning flummig, men viktigt är då att tänka på filmerna Back to the Future. Allt som allt handlar det om att åka tillbaka i tiden för att ändra på vissa saker som i sin tur förändrar framtiden. Det viktiga är bara att inte ändra allt för mycket, för det som ändras då, kommer aldrig att existera sen.
Singer kan sina X-Men och han kan de olika historierna från serietidningarna. Skickligt väver han samman olika teman från olika epoker och gör sin egen skapelse av vad han anser är den rätta vägen att ta. Snyggt foto, snabba actionscener och den typiska humorn som Singer bidrar med höjer filmen. Vad som dock sänker betyget är att filmen stundtals tappar tempo och att man slängt in alldeles för många karaktärer. Som jag sa tidigare så är jag inte säker på att om detta val av så många karaktärer är Singers val eller om filmbolaget velat pumpa in så många personer som möjligt för att i framtiden kunna göra 10 filmer om X-Men till eller 10 olika filmer om 10 olika karaktärer från X-Men.
I sig är det inte dåligt att ha med många karaktärer så länge dessa fyller ett syfte och om syftet är att de bara ska medverka några sekunder och sen dö så känns det ju lite meningslöst.
Utöver basgruppen i denna fillm: Wolverine, Xavier, Magneto, Mystique och Beast så skymtar följande förbi i farten: Storm, Rogue, Kitty Pryde, Iceman, Bishop, Quicksilver, Colossus, Blink, Sunspot, Warpath, Havok, Toad, Ink, Phoenix och Cyclops.
Som ett troget fan av X-Men så kan jag säga med stolthet att jag kunde identifiera alla karaktärer utom snubben med tatueringarna "Ink", men jag kan fatta om en hel del blir en aning förvirrade och undrar vilka i helvete det är som flyger förbi i ögonvrån.
Filmen har fått ett mycket blandat mottagande, allt från ettor till femmor, men faktum är att Days of Future Past började starkt och har i nuläget snart spelat in vad den kostade att producera (200 miljoner dollar) och det är ett gott tecken. Days of Future Past är lite som First Class, antingen tycker man att det är allt från bra till fantastiska, eller så tycker man de är dåliga eller horribla.
Jag ger iallafall X-Men: Days of Future Past tre starka Sentinels i betyg.