Prometheus

22.12.2013 14:08

Aliens eller som vi säger i Sverige, rymdvarelser har genom alla tider fascinerat, intresserat och ibland skrämt upp oss tittare. 1979 gjorde Ridley Scott filmen Alien och den skrämde skiten ur ett helt jordklot. Tyvärr såg jag inte Alien förrän jag var fjorton eller femton. Istället var mitt första riktiga möte med rymden och rymdvarelser en tv-serie.

Jag minns hur jag som liten grabb i elvaårsåldern smög mig ut i vardagsrummet 22.30 och tittade på repriseringen av V från 1983 (alla mins väl tv-serien V, ödlorna från rymden som ville ha vårt vatten och även våra kroppar som mat). Efter varje avsnitt var jag så jäkla rädd så att jag knappt kunde sova, men jag låtsades vara hjälten Mike Donovan och i mina mardrömmar/drömmar så spöade jag skiten ur de elaka ödlorna som ville äta upp mig. Efter upplevelsen av V så såg man ju den första Star Wars filmen. Den hade en helt annan genre än V, trots att båda var SciFi.
Star Wars var mer episk och gjorde ett större intryck än vad V gjorde, men Star Wars var inte alls skrämmande så som V var.

Innan jag såg den första Alien hade jag blivit ganska skräck/rysare luttrad genom att ha sett filmer som Fredagen den 13de, Terror på Elm Street och Hellraiser. Detta gjorde att skräckfaktorn inte var allt för hög när jag väl tog mig för att titta på Alien. Men Ridley Scott hade trots detta gjort något stort. Han hade nämligen skapat en känsla av mystik, panik och instängdhet som tog tag i tittaren på ett sätt som jag inte känt tidigare. Man kunde nästan känna hur Ripley kände sig när hon panikartat gled fram igenom kulvertarna och gångarna på det slitna rymdskeppet Nostromo med en eldkastare i jakten på den elaka rymdvarelsen som dödat hennes kamrater. Ridley var smart och höll sig till ett enkelt och ganska linjärt manus, men det var det som var styrkan i filmen. Genom att snabbt och enkelt komma in i filmen och få en uppfattning om Ripleys karaktär och hennes fiende, rymdvarelsen så var det bara att luta sig tillbaka och njuta.
Filmen hade ju bara sju karaktärer, åtta om man räknar med rymdvarelsen och alla utom Ripley och varelsen dog ju ganska snabbt så därför kunde Ridley fokusera mycket på Ripley och ge den karaktären ett bra djup.

Efter Alien var det ju dags för James Cameron att ta över rodret. Aliens-Återkomsten var ju inte i närheten av den skrämselfaktor som den första Alien filmen hade. Istället hade Cameron valt att ha ett större inslag av action genom att skicka soldater till en gruvkoloni som inte svarade via komradio. Sedan bröt ju helvetet ut, vapensmatter och explosioner och sedan en jävligt förbannad Ripley som anammade rollen som Rambo i rymden. Alien 2 var en helt okej film, den var inte fantastisk men ändå sevärd.
1992 var det dags för David Fincher att haka på Alien (killen skulle senare göra filmer som Seven, The Game, Fight Club med mera). Titeln blev mirakulöst nog Alien 3.
Trean var ett hafsverk med ett riktigt dåligt manus. Ripleys skepp landar på en planet och den lilla flickan som hon räddade i tvåan är död (Newt). Ripley upptäcker att hon kraschlandat på en sorts fängelseplanet. Ett gäng dömda kriminella ska nu med pinnar och glasflaskor försvara sig mot rymdvarelserna, trist och ganska befängt. Ripley dog ju i tredje filmen, hon tog livet av sig själv genom att hoppa ner i en vulkan eller om det var en smältdegel, jag minns fan inte. Då tänkte man ju att nu är Alien sagan över för Ripleys del.
Men så 1997 så regisserade en fransman vid namn Jean-Pierre Jeunet den fjärde Alien. Han valde att döpa filmen till Alien-Resurrection. Jean-Pierre var i princip helt okänd, han hade gjort några kortfilmer och två fantasy filmer för barn. Nu skulle han ge sig på att göra en SciFi film och elaka och mördande rymdvarelser, alla kan ju fatta/vet hur det gick. Film nummer 4 om Alien var usel. Dock ska Jean-Pierre ha jävligt mycket credd för filmen Amelie från Montmartre som han gjorde fyra år efter sin Alien flopp.
Kloning var i ropet 1997 och Jean-Pierre klonade Ripley med en mix av lite Alien DNA, vilket gav henne superstyrka och ett par andra förmågor. Sen gällde det för henne att återigen kämpa mot elaka aliens *zzzzzz* konceptet började bli jävligt tröttsamt och förutsägbart.

Men nu femton år senare så tar skaparen av den första Alien (Ridley Scott ) tag i facklan och säger att nu ska han minsann göra en ny film om Alien.
Han ska inte göra en uppföljare utan snarare en innanföljare. Filmen ska utspela sig före den första Alien, så Ripley är inte född än och rymdskeppet Nostromo är inte byggt än.
Prometheus har fått ganska blandade recensioner, allt från en etta upp till en femma och när detta sker blir jag alltid intresserad. Varför ger fem recensenter filmen en etta medan fem andra ger den en femma? Handlar det om smak och tycke? Det finns faktiskt filmutbildningar som man kan läsa som inriktar sig på att utbilda filmkritiker. På Svenskfilms hemsida står det att en filmkritiker ska försöka undvika att lägga personliga värderingar när han eller hon recenserar. Recensionen ska istället handla om hur man tror att filmen kommer att mottas av den grupp som filmen riktar sig till. Detta är något som dagens recensenter verkar ha mycket svårt för (även jag stundtals). Det är därför man kan läsa recensioner om film och musik där recensenten delar ut en etta eftersom han eller hon inte tycker om genren och därför kanske inte heller förstår filmen eller musiken.
Ett tydligt exempel på detta är en kvinnlig recensent på tidningen Metro. Hon recenserade Battleship och gav den en etta (det gjorde ju jag med eftersom den var usel), men hon börjar sin recension med att förklara att hon avskyr action och SciFifilmer och sedan ger hon en mycket kort förklaring av filmen och delar sedan ut sin etta.

Tillbaka till Prometheus.
Så som i alla tidigare filmer om Alien så är det Weyland industries som ligger bakom projekten. I den första filmen så är det Weyland industries som skickar ett meddelande till Nostromo och dess besättning att de ska landa på planeten och undersöka den. I tvåan är det Weyland industries som förhör Ripley om varför Nostromo förstördes och det är även Weyland industries som skickar med den äckliga och slemmiga Carter Burke (snubben som låser in Ripley och Newt med en liten Alien i hopp om att den ska lägga ägg i dem och så tänker han ta deras kroppar tillbaka till just Weyland industries. Det är även Weyland industries som klonar Ripley i fjärde filmen.

Så i filmen Prometheus så är det Weyland industries som står bakom projektet kallat just Prometheus. De har genom arkeologiska utgrävningar på jorden hittat vad som skulle kunna vara människans ursprung. Glöm BigBang och glöm gud, istället kan det vara så att utomjordingar har skapat människan. Det som Weyland industries hittat är en sorts rymdkarta och koordinater till en planet som ligger i en galax långt långt bort (in a galaxy far far away). Weyland industries plockar ihop en grupp människor och skickar iväg dem till planeten som låg långt långt bort för att leta efter ledtrådar. På planeten stöter de på vad som troligtvis är de rymdvarelserna som Ripley och hennes grupp såg i det kraschade rymdskeppet från första filmen (i skeppet såg de ett antal humanoida varelser vars bröstkorgar var uppfläkta precis innan en i Ripleys besättning för en rymdis över sitt ansikte). Utöver dessa varelser så börjar andra saker successivt att hända med besättningen, de förändras, blir paranoida och vill döda varandra. Jag vill inte avslöja allt för mycket om innehållet så jag sluta här att berätta om vad som händer och istället förklara varför jag tyckte att Prometheus var en dålig film.

250 miljoner dollar är den inofficiella siffran på filmens budget. 250 fucking miljoner dollar, helt jävla absurt. Nu har ju många filmer under den senaste tiden kostat 200+ miljoner dollar, men det är helt sjukt och det sjukaste av allt är att man inte lyckas göra en bra film när man trollar med 200+ miljoner dollar.
Manuset är fruktansvärt ryckigt och ojämnt. Det finns ett fåtal scener som är ganska bra, medan merparten är dåliga, tråkiga, förutsägbara och ologiska. Filmen har alldeles för många karaktärer som tar upp onödig plats och tid (tolv karaktärer), varav vissa har så meningslösa roller att jag inte finner någon mening med att varför de ens var med från början. Det är ganska många kända och förhållandevis bra skådespelare som är med i filmen, dock arbetar manuset emot dem och vissa roller fungerar inte riktigt med skådespelarens tidigare register.
Noomi Rapace som spelar Elizabeth Shaw är inte särskilt övertygande, hon har ett par scener som är ganska bra, men merparten av scenerna är bara jobbiga. Hon skriker, skriker, skriker, skriker och skriker lite mer. Hon springer, springer, springer och springer lite mer och detta blir ju lite tjatigt när filmen varar i två timmar.
Michael Fassbender spelar androiden David och jag tycker att han gör ett bra jobb men i det långa loppet blir han en aning dryg och trist som karaktär.

Filmen visas i 3D, men även i vanligt format. Jag valde att se den i 3D eftersom den vanliga gick så jäkla sent och man har ju blivit gammal och måste helst lägga sig inte senare än 22.30 om man ska orka med morgondagen. Vad finns det och säga om 3D? Tekniken är ljusår från att vara färdigutvecklad, i ögonvrån på mina 3D glasögon kan jag se att något försöker trycka sig ut från bioduken, men det är marginellt och ibland nästan lite irriterande. Dagens 3D teknik är inte vad tv och filmindustrin försöker få den att framställas som. Jag minns reklamen till sista Saw som var i 3D. Där pushade reklamen på att 3D var helt otroligt och att tortyrredskapen kom flygande ut ur bioduken och skrämde skiten ur en. Så fungerar det verkligen inte, du sitter där och har en känsla av att något ser ut att hända men du kan inte vara riktigt säker på att det verkligen är så.
Visuellt är Prometheus en fröjd för ögat, mycket häftiga vyer över de arkeologiska utgrävningarna och snygga bilder på rymden och rymdskeppet.

Det som sänker betyget rejält är alla irriternade saker som händer konstant och alla frågor som inte besvaras. En av de mest skrattretande scenerna är när skeppet Prometheus krockar med ett annat skepp och exploderar och material från de båda skeppen landar både här och där. Då utspelar sig följande: Charlize Therons karaktär försöker undvika alla fallande föremålen, men plötsligt inser hon att en cylinderformad sak rullar bakom henne. Hon springer och spriner rakt fram tittandes över sin axel, men tråkigt nog så rullar föremålet efter henne och till sist blir hon mosad. Detta är otroligt löjligt och hämtat direkt från Kalle Anka eller Gråben. Istället för att bara ta ett kliv åt sidan och klara sig så ska de fortsätta att röra sig rakt fram tills att de blir mos

Jag ger Prometheus två undernärda rymdvarleser, Hade manuset varit bättre, hade karaktärernas djup varit bättre så hade filmen utan tvekan kunna bli hur bra som helst. Nu är det ju så att Prometheus kommer att bli en fet megahit oavsett om kritiker delar ut massa ettor och tvåor. Prometheus är super duper mega hajpad och då kan det sällan gå fel.