11.06.2014 12:02
Jag hoppas ni håller med mig när jag säger att det faktiskt är en aning underligt att just Liam Neeson är skådisen som väljs inför tuffa actionroller. Ett signum för snabba actionfilmer med mycket slagsmål är att karaktären ofta måste göra mängder av fysiska aktiviteter och lite då och då även göra ett par snygga Kung Fu moves.
Om vi då snabbt analyserar merparten av de filmer som Neeson varit med i och som byggt på action så är det sällan man får se honom springa någon längre sträcka, röra sig smidigt, hoppa över diverse hinder och göra feta Wushu tekniker. I stället lunkar han ofta fram i sakta gemak, klänger sig över ett hinder och gör enkel men helt okej koreograferad Krav Maga.
Inget ont om Liam Neeson, jag tyckte han gjorde ett fenomenalt jobb i Rob Roy (1995). Skämt åsido! Personligen tycker jag inte att Neeson är en superstjärna inom actiongenren, men han har haft några filmer där han kommit till sin rätt, Taken (2008) och Unknown (2011). Båda filmerna hade ett stabilt manus, ett ganska enkelt och linjärt manus, snygga men enkla actionscener och en dialog som passade Neeson som handen i handsken. Hans styrka är att se sårad ut, smärta. sorg och vrede.
Non-Stop handlar om polisen/agenten Bill Marks spelad av just Liam Neeson. Han arbetar som air marshal (en sorts hemlig polis som alltid finns ombord på amerikanska flygningar) för att stoppa eventuella terrorhot eller andra kriminella handlingar. Marks lider av en mindre depression, alkoholism och han är även rädd för att flyga (Aerophobia). Väl ombord på planet är det någon som skickar ett sms till honom och säger att om han inte får 150 miljoner dollar insatta på specificerat konto så kommer någon av passagerarna att dö inom 20 minuter. Marks kontaktar sin chef och denne chef avfärdar Marks varningar. Sen blir det en kortare actionscen inne på flygplanets toalett, mer sms skickas flitigt fram och tillbaka, det piper konstant i Marks telefon som snart blir överhettad av alla sms. Nu måste Marks hitta den ansvariga personen som på något sätt lyckas döda den ena passageraren efter den andra utan att bli upptäckt.
Efter ungefär 96 minuters tröttsamt smsande och letande så hittar Marks förövarna som tänker spränga hela flygplanet i luften genom en tryckkänslig bomb som detonerar vid minsta tryckförändring. Det är nu som den obligatoriska "slutstriden" utbryter.
Titeln Non-Stop är förvirrande, vad vill titeln förmedla undrar jag.
Är det Non-Stop action? NEJ.
Är det Non-Stop tröttsam och dåligt skriven dialog? JA.
Är det Non-Stop smsande? JA.
Är det Non-Stop av produktplacering gällande telefoner och pads? JA.
En del skribenter som gett filmen ett förhållandevis högt betyg har i sin recension skrivit att Non-Stop varit lite som filmen "Taken" fast då i ett flygplan. Uppenbart blir det ju då att dessa individer inte sett "Taken" eller fullständigt glömt hur genialt enkel den var och samtidigt så briljant bra, medan Non-Stop bara är enormt tråkig Non Stop (lite skojsig ordlek där).
Merparten av filmen består av att Marks får sms från elakingen och han bevarar dessa sms flitigt. Marks är skolad i vikten av korrekt stavning och grammatik och flera gånger får vi se hur han korrigerar texten som han ska skicka. Jo, det är viktigt att det inte blir felaktig dubbelteckning när liv står på spel. Det som är fruktansvärt irriterande är det hemska ljud som kommer från Marks telefon så fort han får ett meddelande. Sätt på vibrator för fan, det är ju ett nattflyg och du stör dina medpassagerare för helvete.
Sen har vi scenen med bomben som det förklaras att den är mycket känslig för tryckförändringar och hur i helvete kommer det sig då att bomben inte exploderar när det väl börjar skjutas och kabinen förlorar tryck på 8530 meters höjd eftersom man skjuter hål i ett fönster.
Non-Stop är ett aldrig sinande, tråkigt och förutsägbart sömnpiller.
Det blir enbart en air marshal i betyg.