Mixed martial arts eller MMA som vi pros kallar det!
Denna sport har under de senaste 10 åren växt enormt och störst genomslag har givetvis UFC (Ultimate Fighting Championship) haft. Men det har funnits/finns andra organisationer förutom UFC. Vi har/hade WVC, VTJ, IVC, UVF, WEC, Pride, Strikeforce, EliteXC och några till. De flesta är idag antingen nerlagda, mergade eller uppköpta av UFC. Denna sport är både älskad och hatad precis som proffsboxning. Bland de okunniga regnar kritiken i massor kring de risker som är förknippade med våld mot kropp och huvud, medan de invigda försvarar sporten genom att peka på ett väl utarbetat regelverk och kunniga domare och läkare.
Det har gjorts några filmer med lite fokus på MMA, men mest har det då handlat om underliga fighter som bedrivits på korrupta fängelser eller smärre uppgörelser om vem som är störst, bäst och vackrast ala Jean-Claude Van Damme style. Nu har det gjorts en mer modern film om MMA med fokus på drama och action. Jag hörde buzzet om filmens skapande för ett bra tag sen och hörde då i en intervju med manusförfattaren och regissören Gavin O'Connor att filmen skulle ha fokus på sporten som helhet (jävla lögn).
Warrior 2011
Gavin O'Connor, vem fan är det? Själv hade jag inte en jävla aning om vem denna människa var och jag blev inte ett dugg klokare när jag kollade upp honom. Snubben har skrivit och producerat totalt nio titlar, varav två är tv-movies, en tv serie, en kortfilm och de resterande fem är långfilmer. Alla nio titlar har temat/teman drama och sport eller bara en av de båda. Så killen är ju förhållandevis okänd för den stora massan.
Jag skulle vilja påstå att Warrior är MMA motsvarighet till vad The Fighter var för boxningen. Jag skulle faktiskt kunna gå så långt att jag vågar säga att Warrior är en kopia av The Fighter, fast med MMA som innehåll istället för boxning. Warrior har fått ett bra mottagande av kritikerna och tittarna, fått höga betyg och fina recensioner. Kritikerna skriver att filmen har ett stort djup, att man tar till sig filmens karaktärer, att man känner den sorg, frustration och ilska som karaktärerna känner. Recensenterna skrev även att det fanns en tydlig beskrivning av karaktärerna och deras resa. När jag läste dessa recensioner började jag funderar på om dessa recensenter ens sett filmen? Eller om de kanske hade tagit för mycket hallucinogena droger innan de satte sig i biografstolen. Kanske var det så att dessa recensenter var både blinda och döva?
Grundhistorien berör två bröder som är förhållandevis unga, den ena är inte mycket äldre än den andra. Sen har vi den förre detta alkoholiserade och kvinnomisshandlande fadern, en död moder samt att den ena brodern är gift och har två barn. Var den djupa och tydliga karaktärsbeskrivningen kommer in har jag ingen aning om, jag hitta den åtminstone inte (och jag är fan varken blind eller döv). Det så kallade djupet består av att man bitvis med små inblickar eller muntliga förklaringar förstår att den yngre brodern och modern lämnar den alkoholiserade och misshandlande mannen och beger sig iväg ut i det okända. Tydligen var planen att den äldre brodern också skulle hänga på, men han blev förälskad och ville inte lämna sin nyfunna kärlek som han hittat på ortens kommunala gymnasieskola. Sen får man veta att modern dött och att den yngre brodern haft det svårt, tagit värvning i armen, åkt till Irak och där får man gissa sig till att han sett en del otrevliga saker. Man får även en mycket liten inblick i brödernas sportsliga karriärer som unga brottare i skolan och tydligen var de väldigt duktiga. Den äldre brodern var så pass duktig att han även var med och slogs i UFC ett tag, innan han blev illa knockad och lade av med fightandet.
Vad får man veta om den äldre brodern förutom brottandet och UFC? Jo som jag tidigare nämnt så gifte han sig med sin brutta som han träffade i gymnasiet. De skaffade två barn (döttrar) samt köpte ett hus. Man får även veta att han numera jobbar som fysiklärare på vad jag antar vara en gymnasieskola. Familjen är skuldsatt och de riskerar att förlora sitt hus och brodern bestämmer sig för att börja slåss igen.
Nu kommer kicken!!!!
Yngre broder kommer hem till sin fader som visar sig ha gått på en jävla massa AA-möten och fått en jävla massa brickor (sånt skit man får när man varit nykter ett visst antal dagar), eftersom han inte druckit på 1000 dagar. Det är precis vad han säger "Im up on thousand days now". WTF??? Säger man ens så?? Säger man inte istället att jag har snart varit nykter i tre år. Om jag inte hade druckit en droppe på nästan tre år och sedan mötte mina polare, inte fan skulle jag säga "Tjena grabbar, jag har inte druckit någon sprit de senaste 963 dagarna".
Jaja, skit samma. Yngre broder vill att pappan ska träna honom inför en stundande tävling, en FETE tävling. I denna tävling ska världens 16 bästa mellanviktare tävla och då vill yngre broder vara med och slåss. Så vill även äldre broder göra, detta på grund utav att priset man vinner är 5 miljoner dollar och då kan han ju utan problem betala av skulderna på huset.
Det är här jag börjar skratta lite. Jag älskar MMA, ser allt och då menar jag FUCKING ALLT. Detta är en sport som är extremt hård och kräver en hundraprocentig inställning och träning minst 6 dagar i veckan för att hålla sig på världsnivå. Här har vi två bröder som i sin ungdom var talangfulla brottare, en som senare gick med i marinkåren och fick lära sig att slåss och en som haft en kortare karriär inom UFC. Nu ska dessa två som i princip inte tränat aktivt under en mycket lång tid förbereda sig på sex veckor för att slåss mot några av världens bästa fighters. HAHAHAHAHAHAHA, skrattretande säger jag bara.
Filmen är 80% drama och 20% MMA, så snacket om att filmen skulle ha fokus på MMA var ju uppenbarligen bullshit som jag redan sagt. Ett karaktärsdrama kräver ett enormt djup och en inblick i personers inre, deras drömmar, mardrömmar och så vidare. Får man detta? Uppenbarligen tycker andra resecenter att vi tittare får en djup inblick, men jag anser att vi inte får det (ni vet att jag ALLTID har rätt). Det snuddar bara på ytan och man kommer aldrig riktigt nära. Vi, eller åtminstone jag vill veta vad som skedde den yngre brodern och hans moder mer än att bara kort bli informerad om att hon blev sjuk, dog, han hade det jobbigt, gick med i kåren och att det i Irak hände en massa hemska saker. Jag vill veta vad som hände i Irak, jag vill veta vad som formade den yngre brodern, jag vill veta vad som driver honom. Detta är saker som jag aldrig får veta. Den äldre brodern får man heller ingen djupare förståelse för, inte mer än att man inser att han älskar sin familj och gör vad som helst för dem och det är detta som driver honom.
Filmen säger sig behandla ämnen som rätt och fel, kärlek, hat, förlåtelse, motgångar och den inre kraften att gå vidare trots alla odds. Jo, filmen tar upp dessa teman, men åter igen inget djup utan barra snudda på ytan. Visst, Nick Nolte som spelar den alkoholiserade fadern spelar jävligt bra och pressar fram en del ångest och en och annan tår från min sida (men det är mest på grund utav att jag själv hade en alkoholiserad far och vet vad det innebär) som gör att jag kan ta till mig den känsla som Nick Noltes karaktär förmedlar. De två bröderna porträtteras inte av dåliga skådisar, men de lyckas inte få fram den där känslan som man vill ha i ett karaktärsdrama. Detta beror på att det saknas ett djup, att bara röra vid ytan är inte ett djup.
Problemet kan också ligga i att det är för mycket karaktärer som man fokuserar på och då kan man bara plocka fram smärre saker och hinner på så sätt inte gå in på djupet. Vi har de två bröderna, fadern, äldre broderns fru och äldre broderns tränare. Samma problem hade filmen The Fighter från 2010. Ett karaktärsdrama som sas vara djupt och berörande, men filmen hade allt för många karaktärer och det djupa fokuset försvann och man rörde bara på ytan. Ett bra exempel på drama med stort djup är filmen The Wrestler från 2008. Den hade djup, ångest, sorg och en jävla massa misär.
Om Warrior hade lyckats plocka bitarna som The Wrestler hade så skulle det utan tvekan blivit en riktigt bra film. Warrior hade alla grundingredienser och alla chanser till att lyckas, men manusförfattaren och producenten Gavin O'Connor glömde att röra ner jästen i smeten, så filmen reste sig aldrig.
Jag ger Warrior två hälkrokar. Varken svaga eller starka, bara en helt jävla vanlig tvåa. För filmen är bra, men den kunde ha varit så MYCKET bättre om man gått djupare ner i ångestens och misärens träsk.