Regissör: Ivica Zubak
Manus: Ivica Zubak
Budget: Lurigt som fasiken med tanke på Filminstitutets filmstöd. Totala kostnaden kanske runt 550 000 kr, kanske lite mer, lite mindre?
Story
Smågangstern och hustlern Metin bor med sin morsa och yngre bror i Jordbro. Han livnär sig på inbrott och att panta falska märkesklockor, men i smyg drömmer han om ett liv bortom kriminaliteten och han ansöker till scenskolan i Stockholm. Vardagen är fylld av galna gangsters som vill kutta en för minsta lilla, mängder av oskrivna regler och tydligen styrs Jorbro av juggarna i äldrerådet, vem vill inte fly en sådan vardag?
Metin är "ganska" smart för att vara en typisk gangster från förorten, men han sysslar med något som hans polare nog skulle kala "bögigt", nämligen skriver dagbok. Inte vilken random dagbok som helst, allt är detaljskrivet. Namn, platser, dag, klockslag och precis vad som skett under dagen.
Metin blir kallad till audition och på plats ska han spela upp en scen inför IRL Lena Endre och andra elitister inom kultursverige. Metin väljer en karaktär som passar som handen i handsken, rånaren. Snabbt blir han stoppad av Lena och gänget som ber honom spela upp en monolog istället, men Metin vet inte vad en monolog är.
Tack och adjö, när han går därifrån tappar han sin dagbok och fröken Endre hittar och läser den. Hon tycker den är underhållande och kontaktar ett bokförlag som vill ge ut den. Nu börjar Metins resa, vad ska han göra och hur ska han göra?
Spoilers och tankar
Generellt sett är svensk film nästan alltid skräp, finns kanske ett tjugotal vettiga titlar inom ett 30-årigt tidsspann. Det är då glädjande när det kommer en liten svensk karamell som inte smakar bajs.
Filmen har två olika fokus. Ett på Metin och hans närmaste vänner och den problematik som finns när man lever ett kriminellt liv i en förort. Det andra är krocken mellan förorten och innerstan och dess elitister, men också mer vanligt folk. Lite som en skåning som flyttar till Stockholm och inte vet hur man beter sig, eftersom han eller hon är en grisbonde.
Redan när trailern kom fastnade jag, detta eftersom det som händer faktiskt hände mig på mitt jobb bara dagar innan trailern. Låt mig förklara!
Jag jobbade på en skola i orten och de skulle få se en föreställning hämtad från boken Ondskan. Föreställningen var en monolog, berättad av Adam Pålsson (Torka aldrig tårar utan handskar). I orten bor mindre belevade människor, vanligtvis inte mer korkade än de som bor inne i stan. Det är bara så att ortens individer sällan har tid eller råd att berika sig med lite finkultur och på så sätt kanske de inte heller besitter överklassens enorma ordförråd.
Okej, jag har berättat för mina niondeklassare att vi ska se en pjäs om boken Ondskan och vad boken handlar om. Låt föreställningen börja; In kommer Adam och med en fantastisk inlevelse och kraft börjar han framföra monologen. I ett rasande tempo porträtterar han Erik, Pierre, Otto, Marja, Johan, von Schenken, mamman, pappan med flera. Jag njuter, den karisma och styrka som Adam Pålsson utstrålar gör mig helt förtrollad. Men när jag ser mig omkring bland niorna ser jag vilsna blickar, oro och rädsla. En av niorna viskar till mig -är han psykiskt sjuk? -varför spelar han olika roller fram och tillbaka? -är detta normalt?
Det är nu jag fattar att jag borde nog ha förklarat att pjäsen är en monolog och vad det innebär. Efter pjäsen frågar jag eleverna om de förstod vad som hände och om de vet vad en monolog är -vad fan är en monolog?
Tillbaka till trailern: Endre och hennes kollegor har nyss bett Metin att ta en paus. De frågar honom om han inte istället kan spela upp en monolog -vad fan är en monolog?
Filmen har en skön känsla och man har lyckats på ett bra sätt att visa förorten, utan att dra in en massa politiskt tjafs eller klichéer. Problematiken kring ett kriminellt liv lyfts fram, utan att det blir för djupt om att allt är samhällets fel, innerstans integrationspolitik lyfts fram, utan att det blir en massa PK tjafs. Filmen har fart, humor, en underhållande dialog och förvånansvärt bra skådisar för att vara en svensk film.
Mycket Rinkebysvenska; Bree, aina, para, abou, araba, beshlik, gitta, zenki, wallah. Om man inte är familjär med snacket i orten och vill förstå helheten så kan det vara bra att ha med sig ett ortenlexicon, men jag har ju bott i Bergsjön i många år och jobbat länge i Stockholms förorter, så man har ju snappat upp en del :)
Yee, yee, Robban, straight out of Bergsjön, det är orten, aina säger där bor bara lorten.
Jag är kungen på Galileis gata, det är stället som alla svennar skulle rata.
Kushet rullar jag till gröna bollar, säljer och tjänar fett med dollar.
Tusentals para i min ficka, nån försöker råna mig jag dom head kicka.
Fuck staten, dom får inte ens en tia, respekterar bara mig när jag plockar fram min nia.
Jag glider runt med glocken i min hand, sätter alla jävla politikers bilar i brand.
Alla mina bröder är döda, mördade av gäng från Angered södra.
4,1,5, Galileis gata, Angered vi hata.
4,1,5, Galileis gata, Angered vi hata.
Jag är FOCKING old school GANGSTA!!!
Jag tycker att filmen är en av de bättre svenska filmer som kommit på länge, 2016 var ett bottenår, kanske kan 2017 fortsätta att överraska. Måste gitt är inte en fantastisk film, men det är en bra film med ett vettigt budskap.
Hade den bjudit på mer godis så hade jag gett den en fyra, men slutbetyget får bli tre starka Orignal Gangsters.