Mig veterligen kan hen recensera ett verk på tre sätt.
1. Utifrån sin egen uppfattning och tycke om verket.
2. Vad kommer verkets målgrupp att tycka.
3. En blandning av nummer ett och två.
Personligen använder jag mig av nummer ett. Jag recenserar film och serier utifrån vad jag tycker och tänker och är inte rädd för att ge ris eller ros, mestadels ris.
Ibland dyker det upp underliga eller tvivelaktiga recensioner som helt enkelt inte kan vara riktiga.
Nyligen recenserade Alexander Dunerfors (Moviezine), Erika Hallhagen (SVD) och Aftonbladet filmen Justin Bieber's Believe.
Dunerfors gav filmen en fyra av fem möjliga, SVD och AB delade ut starka treor. Efter att jag hade läst deras recensioner så fattade jag ingenting och min slutsats var att de helt enkelt hade satt felaktiga betyg utifrån sitt eget tycke av filmen. För det framgick tydligt att ingen av de tre recensenterna var den tänkta målgruppen för filmen och sa själva att de inte var särskilt förtjusta eller imponerade av Bieber's musik. Enligt dem var det istället den fantastiska atmosfären i biografen som höjde betyget.
En annan irriterande sak är att en del recensenter skriver att det är ett nytt filmfenomen med musikdokumentärer, men givetvis är de helt ute och cyklar. Redan på 1970-talet så gjordes det musikdokumentärer om till exempel Led Zeppelin, Abba, Rolling Stones och Bob Dylan. Listan kan göras hur lång som helst.
Självklart behöver man inte recensera Justin Bieber's Believe utifrån kategori nummer två eftersom det är ganska uppenbart att filmen vänder sig till hans målgrupp, tonåringar mellan 10 till 16 och mestadels tjejer. Så för mig förefaller det underligt hur atmosfären i biografen kan påverka betyget av filmen och dess innehåll. Om jag ser en komedi som jag inte tycker är rolig så blir ju inte filmen roligare av att andra omkring mig sitter och skrattar och tycker den är rolig.
Jag bestämde mig för att ta och titta på Justin Bieber's Believe, men inte på bio utan hemma i min lugna lilla vrå. Jag är övertygad om att vrålande, maniska och gråtande tonårstjejer inte hade påverkat mitt betyg av filmen till det positiva, snarare tvärtom.
Justin Bieber's Believe handlar kort och gott om hans liv från relativt okänd till superstjärna. Man får följa honom och hans anhang både på scenen och bakom scenen. Jag har sett en hel del musikdokumentärer, men Bieber's tar priset som den mest narcissistiska dokumentären någonsin. Under 92 minuter får vi följa en sjungande, dansande, pratande tonårskille som lider av storhetsvansinne som får Kanye West att blekna. Bieber berättar om hur snygg han är. Bieber berättar om hur bra han är på att dansa och sjunga. Bieber's röstcoach berättar hur duktig Bieber är på att sjunga. Bieber's koreograf berättar hur duktig Bieber är på att dansa. Galna tonårstjejer berättar om hur snygg Bieber är. Galna tonårstjejer berättar om hur bra Bieber dansar etc etc.
Detta är en feel good movie för att få Justin Bieber att må bra. Detta är mer eller mindre en inspirera dig själv film och den enda som blir inspirerad är Justin Bieber.
Helt klart är att målgruppen Beliebers kommer att tycka att denna film är helt fantastisk om än en aning tråkig för den vanlige Beliebern då det inte finns något som de inte redan visste om Justin Bieber. Beliebern sitter hemma i sina tonårsrum med sina planscher av Justin, sängkläder med Justin, pyjamas med Justin, pennfodral med Justin och lyssnar på hans musik Allt som saknas i deras liv är Justin Bieber's Believe och nu har de fått sin önskan uppfylld.
En sann Belieber kommer tveklöst att ge filmen en femma och sedan bränna mig på korset eftersom jag inte gillade den.
Men för mig är Justin Bieber's Believe en konsertfilm som åker rakt ner i soptunnan. Vill man se en jävligt bra musikdokumentär så kolla in This Is Spinal Tap (1984).
Justin Bieber's Believe får en etta av mig.