Dokumentärer

22.12.2013 14:30

Jag tror att många håller med mig när jag säger att danskar är dryga, konstiga, pratar fort och oförståeligt och verkar allmänt efterblivna, men en sak är de JÄVLIGT grymma på! Kriminalserier och dokumentärer.
Låt mig visa er ett litet axplock av fantastiska danska dokumentärfilmer.

Bag de ens facader (Bakom fasaden)
En kortfilm som enbart varar i 27 minuter men som lyckas beröra och uppröra på denna korta tid.
Det handlar om ett hyreshus beläget i en sunkig förort till Köpenhamn och några av de boende. Det är intervjuer som driver dokumentären framåt. Små inblickar rakt in i hjärtat på dessa människor, glädje, sorg, lycka, vrede och misär. En helt fantastisk om än sorglig upplevelse.


Den förlorade sonen
Dokumentären handlar om Ingo Hasselbach, en av de mest kända ny-nazistiska ledarna i Tyskland. Ingos far har tagit avstånd från honom pga hans åsikter, men trots att Ingo har hoppat av så har de inte pratat med varandra på tio år. Filmen handlar bl a om försoningsprocessen mellan de båda. Vackert och omskakande.

Ljuset håller mig sällskap
Carl-Gustaf Nykvist berättar om sin far Sven Nykvist. En öppenhjärtig berättelse om minnen om sin fader och viktiga händelser i deras liv.

Under stjärnorna
En gripande historia om Frieda som är en ung tjej boende på gatan i Kapstaden Sydafrika.
Hon ställer upp i ett program som heter Popstars (typ idol) och bara över en natt blir hon superkänd. Flertalet Sydafrikanska tidningar skriver om Frieda som det nya musikundret, men allt går åt helvete och sex månader senare är Frieda tillbaka på gatan.


Armadillo
Den handlar om danska soldaters deltagande i 
kriget i Afghanistan i provinsen Helmand och hur dessa soldater reagerar på allt kaos omkring dem och hur de blir helt jävla efterblivna och begår krigsbrott när de förnedrar de döda genom att bland annat urinera på de döda, skjuta på de döda, kasta handgranater på de döda osv och posera i diverse förnedrande positioner med de döda. Upprörande och sorgligt på samma gång.

The Ambasador (Ambassadören)
Mads Brügger gör djupdykning i den korrupta diamanthandeln i Afrika. Allvar, humor, rädsla och dolda filminspelningar/avlyssningar genomsyrar denna dokumentär. Mads skaffar på semi-illegal väg ett afrikanskt diplomat pass. Först försöker han skaffa det av en rutten före detta amerikansk soldat men när denna inte kan leverera så blir det istället en korrupt holländare med kontakter och som för en fin summa pengar ordnar detta diplomatpass till Mads.

Mads är nu en vit kolonialman med ett afrikanskt diplomatpass gällande i CAR (Central African Republic). Han ska arbeta som diplomatkonsul åt Liberia och hans front för att komma åt diamanter är att han tänker öppna en tändsticksfabrik som kommer att hjälpa folket att slå sig fria från de onda fransmännen som i princip fortfarande kontrollerar Liberia trots att de numera är ett självständigt land, samt att de inte ska behöva sälja sina surt förvärvade naturresurser till kineserna då man inte kan lite på dem då de är giriga, snikna lögnare.

Dokumentären har en del bevis om hur korrupt systemet är och hur "enkelt" det är att få tag på de värdefulla blodsdiamanterna med de rätta kontakterna och pengar. Det som inte bevisen täcker får man själv grubbla över och se vad man tycker om saker och ting.
Humorn är underbar då Mads driver med bilden av den rika vita kolonialmannen med skräddarsydda vita khakikostymer, oljade höga skinnstövlar, solglasögon samt alltid rökande en fet cigarr eller cigariller med ett sån där fjantigt hållare i trä.

Jag tyckte att Ambassadören var underhållande, trovärdig, upprörande och mot slutet en aning spännande. Jag delar ut en mycket stark trea, på gränsen till en fyra. Hade Mads lyckat få fram fler och starkare bevis så hade betyget kunna bli hur högt som helst, men nu får man själv kritiskt granska och fundera över budskapet och innehållet och sen ta ställning till vad som är sant och vad som kanske är en överdrift.