28.05.2014 08:50
Seth MacFarlane är utan tvekan mest känd för att ha skapat serien Family Guy som faktiskt är ganska underhållande, men som i längden kan bli en aning tjatig, lite som The Simpsons.
MacFarlane har även gjort American Dad och The Cleveland Show vilka jag inte tycker är särskilt bra eftersom de är bleka kopior av Family Guy.
2012 kom filmen Ted med bland annat Mark Wahlberg som en av huvudrollsinnehavarna. Historien var enkel, Wahlberg hade en nalle när han var liten och önskade att den var levande och vips så fick den liv och sedan dess har de båda varit bästa vänner och gör galna upptåg tillsammans. Filmen fick ett förhållandevis bra mottagande och spelade in en hel del pengar. Jag tyckte dock att filmen var otroligt ojämn och att en stunden var den rolig och underhållande, för att i nästa stund bara vara extremt tramsig. En komedi som inte håller en viss jämnhet är i mitt register alltid en dålig film. Mening med just komedier är ju att man ska få skratta så ofta som det bara går, men om man under nästan två timmar bara skrattar några gånger så har man ju inte fått valuta för pengarna.
Nu 2014 är Seth MacFarlane i farten igen med filmen A Million Ways to Die in the West.
Upplägget är återigen ganska enkelt, Seth spelar fårfarmaren Albert som är en feg stackare och lider av ett enormt dåligt självförtroende och en katastrofal självbild. En dag blir han utmanad till att duellera med pistol och givetvis fegar Albert ut, detta leder till att hans älskade flickvän lämnar honom eftersom hon inte kan leva med en sådan fegis.
Albert får senare träffa Anna (Charlize Theron) och genom henne så väcks hans självförtroende och han börjar inse sin sanna potential. Det är nu som Clinch (Liam Neeson) gör sin entré. Liam spelar Annas "man" och han är en riktig värsting och skjuta skarpt är hans signum. Han har anlänt till stan för att göra upp med Albert eftersom Clinch anser att han stulit Anna från honom.
Filmen går ut på att spela upp mängder av olika scenarion hur man döden dör och detta på diverse "humoristiska", absurda och vulgära sätt.
Fotot är snyggt, ganska stabilt soundtrack och förhållandevis bra skådespelare, men humorn är mycket ojämn precis som i filmen Ted.
Filmen är nästan två timmar lång (fattas fyra minuter) och när den då är så pass ojämn så blir det också trist. Att man i en scen tycker att saker och ting är smått underhållande för att i nästa scen i princip sitta och sova av tristess så blir sträckan mellan roligt och tråkigt alldeles för långa. Problemet är också att den "dåliga" humorn (det handlar ju om tycke och smak, men ändå) har för mycket fokus på förutsägbar tidig tonårshumor med massa kiss och bajs varianter. Denna sorts humor går fett bort för mig eftersom den påminner om humorn i alla filmer om "The Wolf Pack" aka "The Hangover".
A Million Ways to Die in the West får nöja sig med två utmärglade präriehundar i betyg
27.05.2014 18:35
TV-kanalen och produktionsbolaget Showtime pumpar ut bra serier i ett rasande tempo. Nurse Jackie, Californication, The Borgias, Dexter, Homeland, Ray Donovan, The Tudors och nu har serien Penny Dreadful äntligen landat.
Tre avsnitt är avklarade och jag har i princip bara positiva saker att säga. Penny Dreadful har fått ett mycket varmt mottagande, dock några stackare som alltid vill stå och skyffla skit oavsett hur bra en serie än må vara.
Serien utspelar sig i London under 1900-talets Viktorianska period och seriens namn är taget från just den erans brittiska fiktionslitteratur och blandar friskt olika genrer, men mest ligger fokus på temat skräck och rysare. Penny Dreadful väver ihop olika historier med karaktärer som Dorian Gray (en litterär person från Oscar Wildes böcker), Mina Harker (Bram Stokers Dracula), Viktor Frankenstein och hans monstruösa skapelse (Marry Shelly) med mera.
Historien handlar om en brokig skara "människor" som tillsammans bekämpar det övernaturliga och skyddar de ovetande (finns en del paraleller till serien Supernatural).
Vanessa Ives (Eva Green) spelar en synsk "spåkvinna" som även kan se och tala med andar och andra onaturliga ting. Som barn fick hon se något hemskt döda hennes mamma och sedan dess är det enda som gäller att sätta hårt mot hårt.
Sir Malcom (Timothy Dalton) spelar en härdad upptäcktsresande som tillbringat många år i Afrika där han gjort den ena otroliga upptäckten efter den andra. Man skulle kunna säga att Malcom är en version av den kända fiktiva äventyraren Allan Quatermain. Hans liv kretsar kring hans försvunna dotter som blivit kidnappad av ett uråldrigt monster och nu måste Malcom och hans kumpaner hitta dottern och döda monstret.
Victor Frankenstein (Harry Treadaway) spelar just Dr Frankenstein, mannen som med hjälp av elektricitet skapade liv i en sedan länge död kropp. Hans berättelse är en tragisk sådan, han skapade Frankensteins monster och flydde sedan av rädsla för vad han skapat och lämnade sin skapelse i sticket. Viktor har sedan dess försökt göra bot genom att skapa en ny odöd och ge denna ett bättre liv än det monster som han lämnade till sitt öde.
Ethan Chandler (Josh Hartnett) spelar en amerikansk revolverman och tillika mästerskytt. Han har ett mörkt förflutet inom armén och deltog i de blodiga indiankrigen där han mördade otaliga indianer och han lider av ett dåligt samvete och ångest.
Detta är i stort de personer som ingår i ensemblen som ska förgöra det onda och övernaturliga som lurar bakom varje mörkt hörn och jag är säker på att med tiden kommer fler litterära karaktärer att slängas in.
Penny Dreadful är en mörk skapelse med ett mycket välskrivet manus med stort fokus på autentisk dialog. Med detta menar jag att dialogen bygger på den tidens förkärlek till romantiken och poesins betydelse vilket gör att det blir en tyngd i dialogen som ibland gör att jag faktiskt får gåshud.
Fotot är snyggt, kameratekniken är genomtänkt och effekterna är bra.
Det som en del klagat på och slängt massa dynga över är att de tycker att serien är för långsam och att det är för lite action. Dessa personer verkar inte riktigt förstått att denna serier bygger på karaktärsuppbyggnad och inte ett konstant pang pang. Vill då dessa nejsägare se mer våld så för de väl bänka sig framför serier som Banshee.
Det enda negativa i min mening är skådespelaren Josh Hartnett. Jag har aldrig gillat honom och tycker att han är en ganska trist skådespelare, fyrkantig och besitter inte riktigt förmågan att beröra.
Jag ger Penny Dreadful tre starka spåkvinnor, ganska nära en fyra faktiskt om det inte varit för Josh Hartnett :)
27.05.2014 08:49
Jag har under en lång tid sett framemot att se nya Godzilla och nu när jag sett den är jag fruktansvärt besviken, så besviken att hela min kropp skakar av ilska.
Berättelsen om det muterade monstret Godzilla har stor utvecklingspotential, men en usel och relativt oerfaren regissör (Gareth Edwards) och en än sämre manusförfattare (Dave Callaham) kastar allt i soporna. Dock måste jag faktiskt försvara Callaham lite eftersom han tidigare gjort bra arbeten med Expendables 1, 2 och 3, men i Godzilla verkar han fått total blockering av allt som kallas kreativitet.
Människan vill alltid sträva framåt, kosta vad det kosta vill och vi drar oss inte för att utföra det ena bestialiska experimentet efter det andra för att uppnå våra drömmar och så skapades Godzilla.
Det enorma monstret som slåss mot andra monster och mot mänskligheten.
Jag tror vi alla känner till historien om "kärnkraftverket" som "exploderade" och på något sätt muterade fram ett ohyggligt stort monster som bara vill förstöra och döda och nu måste människorna slå sina kloka huvuden ihop och komma fram till hur man på bästa sätt ska kunna bemöta detta odjur.
Precis som i alla andra monsterfilmer så gäller enbart en sak, anfall är bästa försvar. Vi skickar in soldater i mängder som går mot en säker död, in med flygvapnet och flottan också för att vara på den säkra sidan. Vart fan finns det ett lasergevär när man väl behöver det?
Filmen har en del duktiga skådisar som Ken Watanabe, Bryan Cranston (Heisenberg för fan) och David Strathairn, men vad hjälper det när dialogen känns som den är skriven av en person som inte klarade av att få fullständiga betyg i grundskolan. Så otroligt många oneliners och forcerade meningar flyger ut ur skådespelarnas munnar, som en usel actionfilm från tidigt 80-tal (pang, pang, pang, pang).
Problemet med Godzilla är att man precis som i Transformers 1, 2, 3 och snart 4 valt att lägga allt fokus på massförstörelse. Regissören tror att vi tittare ska bli imponerade och så hänförda av allt som rasar och exploderar omkring oss att vi totalt glömmer bort den usla dialogen och det ganska haltande manuset, men detta trick fungerar bara på väldigt unga människor, människor med låg IQ och personer som tycker att serier som How I meet your mother är roliga.
Vi andra är inte lika blinda och faller inte för sådana enkla knep. Visst kan det vara underhållande när saker exploderar, men det blir fort tröttsamt och förutsägbart när byggnader rasar och allt sprängs i bitar under nästan två timmar.
Och vart fan håller Godzilla hus någonstans? Han kom, han såg och han försvann. Filmen handlar om Godzilla, men istället får jag se massa soldater ranta runt i dimman letandes efter ett enormt monster som de har svårt att hitta.
Originalet arbetade mycket med miljöaspekten av att kärnkraft och atomvapen är en farlig kombination och att ur detta skulle det kunna födas hemskheter som just muterade djur. Vi vet ju alla hur illa det gick när Tjernobyl small och i efterdyningarna så visade det sig att människor, foster och djur utvecklade olika "mutationer/defekter", dock inga megamonster.
I remaken skymtar detta miljötema förbi, men allt för snabbt för att det ska kunna tas på allvar. Dessutom fattar varje människa att atomvapen är livsfarliga, men inte för att de eventuellt skulle kunna mutera fram ett 100 meter högt monster, utan för att om skiten brinner av så är det adjö med mänskligheten och vår stackars jord för ett bra tag framöver.
Godzilla för nöja sig med 2 kärnreaktorer i betyg.
26.05.2014 19:29
Jag så otroligt trött hela tiden, men jag hinner med att se en massa filmer och serier, dock orkar jag inte skriva något och jag skäms. Nu har jag däremot tagit mig i kragen och ryckt upp mig en aning.
The Amazing Spider-Man 2, eller snarare "The NOT so Amazing Spider-Man 2".
Jag kastade ju en del bajs på den första filmen och jag kommer tyvärr fortsätta med att kasta bajs på uppföljaren. Återigen visar Hollywood att en monsterbudget automatiskt inte betyder framgång och jag tycker personligen att med en budget på över 200 miljoner dollar så ska man fan kunna göra något bättre.
Stackars Spindelmannen kämpar hårt med att kunna kombinera kärlekslivet och brottsbekämpandet, men det håller inte i längden. Bortskämda Gwen Stacy tycker att spindeln fokuserar för mycket av sin tid med att rädda livet på sina medmänniskor och istället borde prioritera henne. Så nu måste spindeln välja mellan Gwen eller rädda världen.
Senare dyker Parkers gamla polare upp, Harry Osborn och skapar en massa problem.
Vi får heller inte glömma elakingen Electro (Jamie Foxx) och det stående skämtet Rhino (Paul Giamatti).
Det som är "bra" med filmen är att den ganska hyfsat följer serietidningen, problemet är bara att så många skådespelare är helt fel för sina roller. Många har gett Spider-Man 2 höga betyg och lovordar Jamie Foxx, men jag anser att hans tolkning av Max Dillon är helt felaktig och otroligt överspelad.
I serietidningen är Dillon blyg, tillbakadragen och allt han önskar är att få en vän. Filmen vill bygga på dessa hörnstenar, men allt överspelande får bara Dillon att framstå som lite äcklig och fullständigt efterbliven.
Och vad i helvete gör Paul Giamatti i rollen som Rhino? Jag visste faktiskt inte ens att han var med i filmen på förhand, så döm min förvåning när jag i filmens inledning får se honom och sekunder senare hör honom försöka sig på att tala med en rysk brytning. Hur tänkte Marc Webb?
Tänkte Webb att om jag slänger in Giamatti i 3 minuter i början och 3 minuter på slutet så kommer det att komma så många fler biobesökare?
Harry Osborn/Green Goblin spelas av Dane DeHaan. Jag vet hur många gånger jag läst olika recensenter skriva att han påminner om en blandning mellan en ung Brad Pitt och Leonardo Diaprio. Då säger jag att dessa personer omedelbart borde bege sig till en optiker och kolla synen.
Dane DeHaan ser ut som en metamfetaminmissbrukare i alla filmer som han är med i. Tomma glansiga ögon och en vilsen flackande blick. Jag tycker han påminner om de utslagna missbrukarna på Plattan i Stockholm.
Trista actionscener, trög dialog och en överspelande Jamie Foxx höjer knappast betyget till skyarna.
Precis som sin föregångare så får The Amazing Spider-Man 2 bara två svaga noshörningar i betyg.
06.05.2014 11:33
Hej och hå alla läsare, nu är jag tillbaka efter att varit borta ett tag.
Jo jag vet, jag är en jävla latmask.
Låt oss nu fortsätta framåt och kasta oss in i filmens värld.
Väldigt få skådespelare har förmågan att på ett trovärdigt sätt porträttera olika karaktärer eller sinnesstämningar. Majoriteten är fast i en eller möjligtvis två kategorier.
Det finns otaliga exempel på skådespelare som tagit sig vatten över huvudet och floppat hårt när de försökt sig på en roll som absolut inte passar dem, eller ett manus som går helt emot deras naturliga skådespeleri.
Ett lysande exempel på detta är Sir Ben Kingsley. Han är förmodligen mest känd för sin roll som Gandhi (1982) och är en mycket duktig skådis när det handlar om att medverka i välskrivna dramafilmer. Sorgligt nog är Sir Kingsley en girig jävel, eller möjligtvis en aning korkad då han gång på gång väljer att ta roller som absolut inte passar honom.
Kinglsey har enligt mig medverkat i ungefär ett 20-tal bra filmer varav några är otroligt bra, men sen gråter jag inombords när han medverkat i ytterligare sisådär 50 urusla filmer (Slipstream, The Last Legion, War, Inc, Love Guru, Prince of Persia, The Dictator, Iron Man 3, Ender's Game) med mera, med mera.
Sen har vi Nicolas Cage som ofta får oförskämt mycket skit kastat på sig. Många brukar skratta lite lätt när jag nämner Cage och säger att han faktiskt är en duktig skådis. De som skrattar brukar då påtala att han medverkat i usla filmer som National Treasure 1, 2 och snart 3, Knowing, Bangkok Dangerous, Ghost Rider 1 och 2 med mera, med mera. Jag håller med fullständigt när det talas om filmer som dessa, men Cage är en person som är mycket duktig på att porträttera dramatiska roller, skuldtyngda personligheter och karaktärer med drog och alkoholproblem.
Vi har som exempel på detta filmer som Moonstruck, Wild at Heart, Red Rock West, Leaving Las Vegas, The Rock, Face/Off, Matchstick Men, Lord of War, remaken av Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans och The Frozen Ground.
Nu har jag även sett filmen Joe och fan vad glad jag blev. Jag var lite tveksam eftersom regissören av filmen är David Gordon Green som för mig är en 50/50 regissör. Med detta menar jag att hälften av det han gör blir skit och andra hälften blir bra. Han hade precis innan filmen Joe gjort Prince Avalanche som enligt mig var ett nerköp. Det var en viss hype, men allt rann ut i sanden.
Nicolas Cage spelar karaktären Joe, en "före detta" kriminell person som numera vandrar den på den lagliga vägen, dock är denna väg en aning smal. Filmen utspelar sig någonstans i den amerikanska södern, en riktig håla fylld med inavel, alkoholism, kriminalitet och andra hemskheter.
Joe är numera arbetsledare och arbetar som "skogsröjare". Skogsbolaget vill plantera nya träd. men de får inte såga ner de existerande träden. Istället "hyr" de Joe och hans kollegor för att ränna runt i skogen och förgifta träden så att de dör och då kan bolaget komma dit och såga ner träden.
En vacker dag kommer den femtonårige pojken Gary till stan med sin gravt dysfunktionella och alkoholiserade familj. På fyllan brukar fadern misshandla Gary och han är även inte den som är den utan vid behov gör han vad som helst för att få lite sprit.
Historien är enkel, men mycket gripande och mörk. Gary börjar jobba för Joe och efter ett tag utvecklas en nära vänskap och Joe blir som en far för Gary. Till en början vill inte Joe bli involverad, men allt eftersom historien fortlöper så vill Joe göra allt han kan för att hjälpa Gary.
Filmen är utan tvekan en av Cages bättre om inte rent av bästa prestation på länge. Filmen är mycket mörk, allt är bara ångest och alla är olyckliga och försöker göra sitt bästa för att på alla sätt överleva i en hemsk verklighet. Det som "drar" ner betyget är att filmen är alldeles för förutsägbar. Ganska tidigt i filmen så fattar man hur det hela kommer att sluta och det är ju lite trist.
Jag ger Joe tre starka skogshuggare i betyg.
14.04.2014 12:49
Jag är inte en troende person, men jag tycker att religion är ett intressant ämne och anser mig vara ganska insatt i flertalet av världens olika religioner.
Det har spelats in mängder av filmer och tv-serier om Jesus och hans lärjungar, men nu har turen kommit till Noah (Noak) eller gubben Noak som vi svenskar kallar honom.
Ni vet snubben som lyckades övertala gud att skona hans familj, några djur och bygga en gigantisk båt.
"Gubben Noak, gubben Noak, var en heders man.
När han gick ur arken plantera han på marken.
Gubben Noak, gubben Noak var en heders man"
I det gamla testamentet är gud i princip en diktator, han har skapat jorden och allt som finns där i sin egen avbild, men avbilden avviker och gud anser att det numera enbart finns ondska i människans hjärta och det är dags att göra om allt från början och för att kunna göra detta krävs det total undergång av allt levande. Den genomgoda och djupt religiösa Noah ber att gud ska skona honom och hans familj eftersom de är de enda som är värda att få fortsätta leva. Gud ser Noahs godhet och säger till honom att han ska bygga en enorm båt och på den båten ska hans familj och en massa djur bo temporärt för att överleva en översvämning som kommer att täcka all landmassa.
Darren Aronofsky regisserar och skriver manus till Hollywoodfieringen av historien om Noah. Filmen gick loss på runt 125 miljoner dollar och har öppnat ganska okej, under förväntningarna, men trots allt bra. Viktigt att tänka på är att ett flertal länder har bannlyst filmen eftersom de anser att filmen inte ger en rättvis bild av gud och Noah. Personligen tycker jag att bilden som rullas upp framför mina ögon stämmer ganska okej in på det jag läst i gamla testamentet. Gud är allsmäktig och den som inte knäböjer och följer guds lagar får helt enkelt döden dö.
Darren Aronofsky verkar ha varit en aning ambivalent när han skrev manuset. Detta är en film om den religiösa gubben Noak och borde därför enbart belysa detta, men Aronofsky har lite snabbt slängt in en liten Big Bang, varför vet jag inte, kanske trodde han att detta skulle locka ateisterna och evolutionsteoretikerna till biograferna.
Allt känns kluvet på något sätt, historien känns forcerad och Aronofsky vill belysa hur man borde ta hand om miljön, tänka mer ekologiskt och äta mindre kött.
För i filmen om Noah är just Noah en argsint, militant vegan som har en enorm respekt för miljön, djuren och grödorna. Jag har inget emot politiska, etiska eller moraliska budskap inom film, dock så gillar jag inte när jag med tvång blir sondmatad av övertydlighet i mer än två timmar.
Jag skulle vilja påstå att Noah är en liten mix av postapokalyptiska Mad Max, Waterworld och en liten släng av The Shining "Here's Johnny".
När jag skriver att filmen är lite kluven så menar jag följande: Noah är ute på promenad i skogen och stöter på några hungriga jägare som dödat en hjort. Noah blir mycket upprörd eftersom han anser att det är emot guds vilja att döda djur och det är dessutom onödigt när skogen är full av bär och nötter. Noah och jägarna utbyter okvädningsord och det hela slutar med att Noah i guds namn dödar de stackars hungriga jägarna. För är det något vi vet så är det att om man dödar någon i guds namn så är allt förlåtet, men vad fan hände med budordet "Du skall icke dräpa"?
Det som vidare gör att jag känner mig kluven är just hur enkelt Noah och hans familj klarar sig på vegankost. Idag är det ju enkelt! Om det är minus 30 grader ute så glider vi bara in på ICA och köper några kikärter, men på Noahs tid var det lite hårdare. Trots detta klarar sig hans familj på bär och nötter som bara uppenbarar sig mitt i vintern "God provides"
Sen är det ju hela den här biten med incest som jag inte riktigt köper. Efter översvämningen så är det ju upp till Noahs familj att spotta ut nya människor som ska göra bättre ifrån sig än alla de som nu är döda. Så vi har Noah, hans fru och tre söner och deras fruar. Någonstans på vägen så räcker det ju inte utan det kommer att bli samlag mellan nära besläktade (blodsband) individer och detta borde rimligtvis ganska fort leda till en enormt utarmad genpool. Möjligtvis kan det vara sant eftersom det ju uppenbarligen finns mängder med knasiga människor i världen.
Noah har ett ganska snyggt foto och effekterna är helt okej, men det räcker inte när man har ett så kluvet manus och en så långsam och tråkig dialog så att man stundtals nästan somnar.
Jag ger Noah en brinnande buske i betyg
05.04.2014 21:24
Grekiska sagor är återigen på modet och Hollywood har inte blivit avskräckta trots tidigare floppar som Clash of the Titans och Wrath of the Titans.
Nu kommer sagan om halvguden Herkules vars pappa är ingen mindre än Zeus. Den person som är någorlunda allmänbildad känner till Herkules eller Herakles som han egentligen hette, men romarna var en aning korkade och hade svårt att säga Herakles så istället blev det Herkules.
Herkules räknas som den främsta av alla de grekiska hjältarna och särskilt efter hans 12 stordåd (Hercules 12 wonders). Utan att skämmas kan jag säga att den bästa porträtteringen av Herkules och hans äventyr är b-serien Hercules: The Legendary Journeys (1995-1999) med Kevin Sorbo som just Herkules.
Men Hollywood vill damma av legenden och ge den ett nytt ansikte, nämligen Kellan Lutz, en av nissarna i Twilight.
På ett tidigt stadium kund man hitta information om den kommande filmen om Herkules, dock var det aldrig någon information om innehållet i filmen eller tankearbetet bakom filmen. Istället handlade det om hur producenterna gnällde över att Lutz inte var tillräckligt vältränad, hur han var tvungen att skaffa fler magrutor.
Den galna finnen Renny Harlin står som regissör för detta spektakel och det är trist eftersom han faktiskt har gjort en del bra filmer, men efter The Legend of Hercules lär hans karriär fan vara över. Inte blir det bättre heller när en luttrad regissör som Harlin tar sig an ett projekt skrivet av två relativt okända och sunkiga manusförfattare, Sean Hood och Daniel Giat.
Historien som utspelar sig är enkel, för enkel. Herkules pappa Kung Amphitryon vill att hans andre son ska ta över efter honom och inte Herkules. Han kommer snabbt på en lösning och det är att skicka Herkules till Egypten där han blir förråd av sin far och senare såld som slav för att slåss som gladiator. En dag nås Herkules av nyheten att hans älskad mor har blivit mördad av pappa Amphitryon och nu börjar hämndkarusellen sin färd.
Herkules har en sidekick spelad av Liam McIntyre (Spartacus: Blood and Sand). I serien om Spartacus var Liam sjukt vältränad, men han får ju naturligtvis inte överglänsa Kellan eftersom det finns en risk att han blir ledsen då. Därför har producenterna tvingat Liam att sluta träna och istället för ett deffat muskelpaket har vi istället en smal och trött Liam.
Det som irriterar mig mest är inte det usla manuset, den usla dialogen, de dåliga actionscenerna eller den sunkiga CGI, utan det är Kellan Lutz otroligt vitblekta tänder. Varje gång han öppnar käften så är det som att man får en strålkastare rakt i fejan och sen tar det flera minuter innan de där små fläckarna som man får i ögonen efter man blivit bländad försvinner.
Lutz måste helt enkelt har gjort regelbundna tandblekningar mellan varje scen, för det är fan inte normalt att ha tänder som är vitare än elfenben.
Jag har inget positivt att säga om The Legend of Hercules och det bådar aldrig gott för en films betyg när tittaren efter filmen är fullständigt apatisk.
Troligen kommer den här rullen att bli en av årets sämsta, men det ska bli kul att jämför den med Brett Ratners version med Dwayne Johnson som Herkules.
The Legend of Hercules får en fjäderlös kalkon i betyg.
05.04.2014 20:27
Ska man få äta mat inne i biosalongen och är det okej att ta med sig eget godis eller mat?
Fiffs Filmtajm tog för ett tag sedan upp ett stort problem, nämligen baconchips (https://www.fiffisfilmtajm.se/baconchipsupproret/). Det är förhållandevis accepterat att man sitter och sörplar lite på en läsk, smackar på en karamell och knaprar lite lätt på chips, så länge det inte är allt för högljutt.
Vad har då hänt som fått filmälskare att svära, spotta och skrika åt SF? Jo man har börjat sälja baconchips! Dessa tjocka, friterade grissvålar låter något fruktansvärt när de konsumeras, nästan som en jävla stenkross. SF verkar ha fått en järnblödning eftersom meningen med att gå på bio är att få en upplevelse och inte ett konstant knaprande i örat. Dessutom luktar dessa baconchips som fan och sätter sig i ens kläder och odören av grisfett vägrar att ge med sig även efter tvättning. Det här med mat på biografen är en amerikansk trend som har börjat sprida sig i Europa, som en våldsam brand sprider det sig från biograf till biograf.
Jag är ju boende i Holland och hit har mattrenden också nått. Det säljs nachos med smält ost, korv med bröd, minipizza, ölkorv och smörgåsar bland det vanliga godiset. Vem fan vill hamna bredvid killen eller tjejen som sitter med en jävla nachotallrik? Hur i helvete ska man kunna höra vad som sägs när personen framför, bakom eller bredvid sitter och knaprar på stora majsnachos? Är det så man ska avnjuta en film? Om mattrenden på bio fortsätter att expandera på svenska biografer så tror jag faktiskt att antalet besökare kommer att sjunka. Kanske inte tillräckligt för att SF ska fatta, risken är att de tolkar en sådan minskning med att de behöver ett större utbud av mat. Biografen är en plats där man tittar på film, inte en jävla restaurang. SF gör om, gör rätt!
Att köpa godis och läsk på bion är hutlöst dyrt och det bidrar förstås till att besökare vill ta med sitt eget godis och sin egen läsk som är inhandlad på ICA till ett betydligt lägre pris. Då är det en del som undrar om det är "lagligt" att ta med sig godis in på bion som inte är köpt på biografen. Ja det är helt lagligt, dock är det så att biografen är ett privat etablissemang och därför kan de sätta egna regler så som att det inte är okej att ta med eget godis och att de kan neka dig att komma in i salongen om du kommer lallande med en påse chips och en läsk från ICA.
Jag har hört flera fall där besökare blivit beordrade att slänga sitt eget godis annars blir de inte insläppta i salongen. Framförallt verkar det som om Filmstaden Sergel på Hötorget i Stockholm är jävligt strikta, så akta er för den biografen om ni har med er godis utifrån. Även i Holland är de galet hårda och har personal som smyger runt i salongen och spanar efter folk som bryter mot godisregeln.
Kontentan av det hela är att vi inte vill ha traditionell matförsäljning på bion. Vill folk äta en tacotallrik eller en hamburgare så får det göra det på en restaurang och inte på bion. Så är det bara!
02.04.2014 14:13
J.J. Abrams började sin karriär med att skriva manus till filmen Taking Care of Business (1990) med James Belushi i en av huvudrollerna. Han följde sedan upp med et par andra filmer "Regarding Henry", "Forever Young" och "The Pallbearer". J.J. Abrams "stora" genombrott var med den usla serien Felicity (1998–2002) och senare den horribla serien Alias (2001-2006).
2004 kom en fantastisk serie som hette Lost. Första säsongen var enligt mig mer eller mindre ett mästerverk, sen avlöste säsongerna varandra än sämre än den föregående.
J.J. Abrams är en aning överskattad, hans problem är att han har alldeles för många järn i elden samtidigt och detta verkar leda till en faslig röra i många av hans serier, man kan säga att det ofta känns lite oengagerat. Abrams arbetade som exekutiv producent med hela 6 serier samtidigt, plus att han var producent för nya Star Trek och Star Trek: Into Darkness. Hur fasiken kan man då hinna med att ha insikt i alla projekt? Svaret är att man helt enkelt inte har tid och detta har lett till att flera av hans serier och filmer varit mer eller mindre kassa.
Nyligen var det ett jävla buzz om Abrams nya serie Belive, ett SciFi drama om en ung flicka som besitter otroliga krafter som kan förändra världen. På ena sidan har vi gänget som vill henne "väl", de vill använda hennes krafter för att hjälpa mänskligheten och på andra sidan har vi de elaka som vill nyttja flickans förmågor för egen vinnings skull.
De onda med Kyle MacLachlan (Twin Peaks, Sex and the City och Desperate Housewives) skickar en kvinnlig lönnmördare för att döda den lilla flickans fosterföräldrar och därefter kidnappa flickan, men allt går inte enligt planen och den lilla flickan hamnar på ett sjukhus.
Under tiden så ska de goda frita en intagen som ska avrättas och denna person blir erbjuden att vara den lilla flickans nya livvakt. Allt känns ganska ogenomtänkt. förhastat och alldeles för enkelt.
Majoriteten av skådespelarna är av förhållandevis låg kvalitet, dialogen verkar vara skriven av en tolvåring som gillar att surfa eller köra skateboard. Bildmässigt är allt hämtat från tidigt 80-tal och jag vet inte om detta är meningen, eller om det bara är så att serien har en jäkligt låg budget. Allt ser billigt och grått ut, actionscenerna är hämtade direkt från b-filmer som American Ninja 1, 2, 3, 4 och 5. Dialogen är underlig och krystad. På sjukhuset utspelar sig följande scen: Den onda kvinnliga lönnmördaren är där för att ta med sig flickan och hon börjar slåss mot flickans livvakt (ve och fasa den usla koreografin). Flickan får tag på en spruta med något lugnande medel och sticker lönnmördaren i rumpan. Hon utbrister "Ouch! Not cool", sen fortsätter hon att slåss lite till fram tills det att drogen börjar verka.
Believe har fått ett blandat mottagande. De som älskar serien, de som fullständigt hatar serien och de som inte fattar ett skit. Jag får nog ta och ställa mig i hörnet som både hatar och inte fattar ett skit eftersom jag är jävligt besviken och hade förväntat mig mer och inte bara en sämre version av serien Touch, fast med 80-tals action!
Efter fyra avsnitt delar jag ut två dåliga American Ninjas i betyg!!!!
30.03.2014 16:37
Det engelska ordet "The" är mäkta populärt att inleda en tv-series namn.
The After, The Amazing Race, The Americans, The Apprentice, The Asset, The Bachelor, The Blacklist, The Boondocks, The Borgias, The Bridge, The Fall, The Following med mera, med mera. Jag har sett en himla massa "The" serier och majoriteten har varit av usel karaktär.
Nu har det dykt upp en ny "The" serie, nämligen "The 100". Vår kära jord är obeboelig på grund utav ett globalt kärnvapenkrig som har förintat allt och de överlevande människorna har tagit sin flykt till ett antal rymdstationer. 97 år senare så finns det bara en fungerande rymdstation kvar, de övriga har sedan länge rasat samman på grund utav brist på reservdelar.
Turen har nu kommit till den sista stationen att långsamt rosta sönder och sakta men säkert håller luften på att ta slut på stationen eftersom luftventilerna börjar haverera.
De personer som bestämmer ombord på stationen beslutar sig för att skicka 100 kriminella ungdomar till jorden för att se om det går att överleva där, om jorden 97 år senare lyckats återhämta sig från hundratusentals kärnvapenspetsar som spritt sin dödliga radioaktivitet över hela jorden.
Man föser in de 100 ungdomarna i en liten rymdkapsel och tjong så är de på väg mot planeten Tellus. Ungdomarna är mellan 18 och 20 år gamla och ska nu själva försöka överleva utan mat och vatten och enbart en provisorisk karta som indikerar en plats där det finns proviant.
Väl på plats börjar det direkt kukfäktas om vem som bestämmer och vad som ska göras. Tjejen Clarke försöker förklara vikten av att ta sig till platsen där provianten befinner sig, medan en äldre pojke vid namn Bellamy påpekar att nu är det dags att göra uppror mot de elaka tyrannerna som skickade ner dem till jorden och han är den som ska leda dem alla till frälsning.
Hur ska han frälsa dem? Inte genom att bygga ett läger som ger skydd, inte genom att leta efter mat, inte genom att leta efter vatten, utan istället ska det hånglas, knullas, slåss, sväras och skrikas. Det hela påminner om boken Flugornas Herre, fast Bellamy och hans flock är mer efterblivna.
Tanken är god och potentialen stor, men allt faller snabbt samman i en hormonstinn och ologisk röra. En SciFi serie som är fylld med mer tonårsklischér än serierna "The Vampire Diaries och Smallville" tillsammans. Så otroligt besviken så att jag inte finner ord för det.
Denna serie är dömd att misslyckas!