Regissör: Gore Verbinski (Har regisserat de tre första Pirates of the Caribbean)
 

Manus: Ted Elliott (har arbetat med alla Pirates of the Caribbean, samt kommer att skriva manus till PotC 5 och 6). Justin Haythe (ingen aning om varför han är med och skriver, har tidigare bara skrivit skitmanus.
 

Budget: Enligt Disney/Bruckheimer Films är den officiella budgeten 250 miljoner dollar. Detta ifrågasätts dock av flertalet andra regissörer och skådespelare som har haft insikt i filmens produktion. Efter en massa googlande och knapprande på miniräknaren så tror jag att sanningen ligger närmare 300+ miljoner dollar.

The Lone Ranger får i nuläget räknas som årets stora flopp. Helgen då filmen hade premiär drog bara in 29 miljoner och i nuläget har TLR bara spelat in 85 miljoner dollar.
För skojs skull var jag inne på flera biografers hemsidor i GbG, Stockholm, Amsterdam och Haag för att kolla tillgängligheten på biljetter under olika tider och dagar.
Resultatet var inte det bästa för filmens inkomstgenerering då det fanns MÅNGA platser kvar vid i princip alla tillfällen som jag kollade.

TLR gjorde sin debut i amerikansk radio redan 1933 och sen dess har det blivit en massa serietidningar, böcker, tv-serier och filmer om John Reid och hans sidekick indianen Tonto.
Upplägget är mycket enkelt. John och Tonto jagar ett gäng banditer som dödat en Texas Ranger (Johns bror) och nu ska rättvisa skipas.

Filmens upplägg är i princip det samma. John jagar den elaka banditen som dödade hans bror, men han åker på smisk och lämnas i öknen för att döden dö. Då kommer indianen (native american som de numera kallas) Tonto och räddar livet på John och sen blir de bästa kompisar och jakten på banditer fortsätter.
Det sura med just scenen där John lämnas att dö i öknen är att det är en evigt återkommande scen i flertalet andra filmer. Det är störigt att de som spelar ondingar ALDRIG kan vara intelligenta.

Nu har vi gett John smisk, det är lika bra att vi rider iväg nu och låter honom sakta dö av törst och blodförlust. Varför inte bara sätta en kula i huvudet på honom där och då? Obegripligt tycker jag. Detta är ett trist koncept som det borde göras något åt det hela inte är särskilt logiskt. Jag skulle aldrig låta min värsta fiende ha den minsta möjligheten att klara sig om jag hade övertaget. Döden dö där, då och nu på en jävla fucking gång. Så är det bara.

Disney/Bruckheimer Films spar inte på den amerikanska patriotismen. Det vajar amerikanska flaggor i princip varje hörn och minut. Den amerikanska nationalsången spelas flitigt och drömmen om frihet och "The American Dream" byggs upp på ett äcklande sätt som sakta men säkert trycks ner i min hals och gör mig illamående.

Om jag ska förenkla filmen så kan man säga att TLR är en ny Pirates of the Caribbean, fast istället för pirater så har vi ny cowboys, native americans och hästar.
Disneys tanke var att om vi slänger in Johnny Depp som Tonto så är det så många fler som vill titta på filmen. Denna tanke var fett fel eftersom majoriteten av kritiker och tittare har klagat mest på just Johnny Depp och hans prestation. 

Filmen har ju också fått massiv kritik för att just Depp spelar Tonto, gick det inte att hitta en riktig indian? Till och med tv-serien från 1949 hade vett och etikett att ha en riktig native american som spelade Tonto.
Allt detta gnäll gjorde Disney/Bruckheimer upprörda så de leta rätt på en intervju med Depp från 2002 där Depp säger sig tro att han har indianskt påbrå, men detta är än idag inte bevisat om det verkligen är så.
Men jag får hålla med kritikerna, hur jävla svårt skulle det varit att ha en riktig indian som spelade Tonto? Jag är övertygad att en sådan person skulle gjort ett bättre jobb.
Depp är så söndersminkad för att man har försökt sminka bort hans porslinsvita amerikanska feja och sen satt en stor jävla kråka (fågeln) på hans huvud.

Jag kan utan skam i kroppen säga att den första och möjligtvis andra filmen av Pirates of the Caribbean var ganska bra och Depp gjorde en smått galen och rolig tolkning av en pirat som konstant var hög på opium. Detta upprepade han sen i ytterligare två PotC som var mer än usla och han är även given att spela Jack Sparrow i PotC fem och sex.
I PotC tre och fyra märks det tydligt att Depp tröttnat på rollen och det saknas inspiration, glädje och viljan att leverera, samma sak gäller The Lone Ranger.
Depp har återigen axlat rollen som Jack Sparrow, fast nu heter han Tonto istället. Karaktären spelas på samma sätt, stel, knasig och några försök till humor.
Men det fungerar inte, Depp saknar gnistan och viljan att göra det han gjorde så bra i första PotC.

Grundtanken med TLR från 1933 var att sprida ett budskap om gränsöverskridning och kamratskap. Om en vit kan vara bästa polare med en indian så borde vi alla kunna acceptera och tolerera alla/varandra och tillsammans sitta runt lägerelden, grilla korv och sjunga Kumbaya My Lord.
Detta budskap går helt förlorat i filmen eftersom Depp och Armie Hammer har noll personkemi.

Visst är det stundtals jävligt fina miljöer och rafflande actionscener, men det räcker inte.
Två timmar och trettio minuter är minst en timma för mycket. Jag orkar helt enkelt inte. Personligen tror jag att TLR hade passat bättre om man såg den när man var jävligt bakfull, trött och glufsande på en flottig pizza.

Jag ger TLR en galopperande etta.

Istället rekommenderar jag er alla att återigen titta på höjdaren Den Onde, Den Gode, Den Fule. 

Regissör: Francis Lawrence. Är egentligen mest känd för att göra musikvideos åt Britney Spears, Will Smith, Sarah McLachlan och Aerosmith. Har regisserat Constantine, I Am Legend och Water for Elephants. Han ska också regissera Hunger Games 3 och 4.

Manus: Simon Beaufoy. Snubben skriver skit, mer skit och än mer skit. Helt plötsligt skriver han manuset från boken till filmen Slumdog Millionaire och plötsligt är han värsta populära snubben. Totalt övervärderad förlorare i mina ögon.
Michael Arndt har skrivit för Little Miss Sunshine, Toy Story 3, Brave samt en av årets sämsta filmer Oblivion.
 

Budget: 130 miljoner dollar.

Nu har jag ju bara läst första boken om de hungriga spelen och det har jag tidigare berättat och jag har även recenserat första filmen och gav den en medioker tvåa. Eftersom jag då inte läst de andra böckerna så kan jag inte uttala mig så mycket om huruvida adaptionen från bok till film följer bokens innehåll eller avviker mer eller mindre. Det var sagt att första filmen hade en hel del avvikelser och helt nytt material som manusförfattaren hittade på och det samma är sagt om uppföljaren.

Handling
Katniss Everdeen och Peeta Mellark var ju de som vann förra hungerspelen och sedan dess har de blivit superpopulära i huvudstaden och lever ett "okej" liv. Men President Snow är inte nöjd, han är paranoian nummer ett och tycker sig se upprorsmakare i varje hörn. Vidare tycker han att det är Katniss som är uppviglaren och hon måste helt enkelt döden dö och det fort.
Han diskuterar dilemmat med sina närmaste och de kommer fram till att bästa sättet vore att ha en specialvariant av hungerspelen, nämligen att en del tidigare vinnare ska komma tillbaka och slåss igen. Givetvis riggar Snow lottningen så att Katniss inte kan undkomma.

Så nu är hon och det manliga våpet Peeta Mellark tillbaka i samma sits som de var i första filmen. De måste återigen slåss för sina liv och döda andra deltagare som står i deras väg.
Nu kanske ni undrar varför jag kallar Peeta ett manligt våp. Jag har inget emot feminism eller starka kvinnor med makt eller kvinnor som kan slåss eller skjuta pilbåge bättre än Robin Hood.
Problemet är bara att det måste finnas en balans. Kvinnor gnäller när andra kvinnor framställs som svaga och kapabla att ta hand om sig själva, men det gnälls inte när det är män som är klena och odugliga.

Det var samma sak i första filmen. Peeta bara gråter, ramlar och slår sig hela tiden, kass med vapen, kass på att slåss och behöver hjälp hela tiden. Samma sak är det i film nummer två. Kass på att slåss, kass med vapen, kass på i princip allt "hjälp mig Katniss", "jag har ont Katniss", "jag är törstig Katniss" och så vidare. Ett manligt hjälplöst våp..

Skit samma. Nu ska de ut i djungeln och möta diverse faror av bibliska mått. En mystisk dimma som är giftig, en flock arga babianer, blixtnedslag, små skrikande fåglar med mera med mera.
I allt detta måste de ju även se till att döda sina motståndare och precis som i första filmen har de allierat sig med andra, eller snarare kommer att alliera sig med andra.
Dessa andra är en hunkig hunk och en 80 år gammal tant. Ni hörde mig rätt, en tant på 80 bast är med i hungerspelen??

Det är så att paret som valdes ut, hunken och hans syster eller något sådant, denna tant är deras mentor och hon tar frivilligt flickans plats.
Nu är det ju ofta så att i bokform så brukar det finnas mer att säga om en sådan händelse och det skulle vara intressant att veta mer, men i filmen får man inte mer information.
Allt du vet är att tanten tagit flickans plats och nu måste stackars hunken bära omkring på kärringen som inte kan göra någonting överhuvudtaget.

Så nu ska de slåss, slåss. springa, springa, klättra, klättra, simma, simma och slåss lite mer.

Nu kommer då själva tvisten och det händer när det är typ tre minuter kvar av filmen. Den tillsynes elaka spelledaren (han som skapar och driver spelen) Plutarch Heavensbee (Philip Seymour) Hoffman. Det visar sig att trots hans djävulskap så är han en trevlig och snäll kille. Han avskyr president Snow och hjälper sedan Katniss och Haymitch Abernathy (Woody Harrelson).
Det hela slutar med att Katniss med hjälp av sina allierade tar en lång koppartråd och knyter fast den på en pil. Sedan när blixten slår ner skjuter hon denna pil upp i luften (de är instängda i en enorm kupol omgiven av kraftfält) och detta kortsluter hela skiten. Efter det så kommer Plutarch med ett flygande skepp och plockar upp Katniss, hunken och några till och sedan avslöjas det att nu startar revolutionen "The revolution starts now", "Your the mockingjay, the symbol".

Sen gråts det en skvätt och skiten är slut.
Vad ska man säga? Filmen är lika trist och tom som sin föregångare, i princip inget blod eftersom filmen är barntillåten, detta till trots att den faktiskt är mer våldsam än vad första filmen var. Men vi vet ju alla att man inte blir påverkad av att titta på våldsfilmer. För om så vore fallet så hade jag varit en galen massmördare för länge sen.
Dialogen ä.r ganska pinsam och fylld med tonårsklicheer, riktigt usla sådana. Jag som arbetar med tonåringar vet ju att de inte är fullt så efterblivna som filmen vill få dem att framstå

Hungerspelen 2 får en stark pilbåge

Keanu Reeves är ju egentligen mest känd för att ha medverkat i en massa skitfilmer.
De få undantagen är ju kultserien Bill & Ted's Excellent Adventures, Bill & Ted's Bogus Journey, The Matrix och Street Kings.

Nu är dock det kokta fläsket stekt! Keanu Reeves har nämligen gett sig in i regissör branschen och regisserat sin första film som han även själv medverkar i och har en av huvudrollerna.
Tiger Hu Chen är en förhållandevis känd och duktig kampsportsutövare. Han har gjort många stuntscener i alla tre filmerna om The Matrix. Vidare har han gjort tuffa stuntscener i Crouching Tiger, Hidden Dragon. Under inspelningarna av de olika Matrix så blev Tiger och Keanu goda vänner och har sedan dess hållit kontakten.

Ett samarbete mellan China Film Group och ett amerikanskt filmbolag ledde fram till filmen "Man of Tai Chi" där Keanu sitter bakom spakarna och styr regin.
Manuset är skrivet av en snubbe vid namn Michael G. Cooney. Jag vet inte om han också är en kompis till Keanu och att han ställts upp med att skriva manuset för en billig slant eller om han är en kass manusskribent som de fått på köpet. Jag känner inte till honom och när jag gör en sökning på honom så visar det sig att han gjort en massa random kortfilmer, vilka jag inte sett eller hört talas om överhuvudtaget.

Budgeten är förhållandevis låg, 25 miljoner dollar och har i dagsläget dragit in drygt 62 miljoner dollar och får anses som en ganska bra start.

Handling
Keanu spelar karaktären Donaka Mark som är nån superrik stekare som organiserar hemliga och olagliga fighter (typ MMA/UFC old shcool), inga regler och ofta slåss man till en är död.
Polisen har länge försökt hitta bevis för att det är Donaka som håller i dessa illegala gladiatorspel, men har hitintills inte lyckats i sin jakt.

Tiger spelar en kampsportsutövare av Tai Chi och han tränar tillsamman med en gammal mästare i ett fallfärdigt tempel.
Mästaren säger hela tiden att Tiger måste kontrollera sin Chi och inte låta Chin kontrollera honom. Men Tiger anser att om man låter Chin härja fritt så får man mer kraft och på så sätt blir man en bättre, snabbare och starkare fighter.

Tiger deltar i en tävling av något slag (något mästerskap för olika kampsportsstilar) där han övertygande avancerar mot finalen.
Donaka uppmärksammar Tiger och erbjuder honom ett jobb som säkerhetsansvarig, men på själva jobbintervjun måste han slåss och visa vad han går för.
Efter detta berättar Donaka att han arrangerar fighter och att man kan tjäna mycket pengar, men Tiger tvekar.
Då ordnar Donaka så att typ brandmyndigheten eller liknande gör en kontroll av templet där han tränar och de kommer fram till att stället är en dödsfälla och att de tänker riva det.
Tiger ringer Donaka och säger att han vill slåss så att han får in pengar som ska gå till restaurerandet av templet.

Så nu slåss det för fulla muggar. I början inte så allvarligt men med tiden blir Tiger allt mer vild när han slåss och målet är att få honom att döda. Donaka vill ta denna oskyldiga och snälla kille som tränar Tai Chi och förvandla honom till ett monster och det lyckas han nästan med. Men Tiger trotsar Donaka och han tvingas fly när polisen till sist lyckas hitta stället där de har en stor fight. Nu kräver Donaka hämnd och håller sig undan polisen, men samtidigt tar han sig till templet där Tiger tränar för att döda honom (You owe me a Life) och så börjar slutstriden.

Filmen har fått ett ganska blandat mottagande. En del tycker att fighterna är fantastiska, medan andra anser att de är uselt koreograferade.
De som tycker att slagsmålen är dåligt koreograferade är förmodligen blinda eller så har de ingen aning om vad de pratar om. Jag har sett tusentals kampsportsfilmer från Hong Kong och ytterligare några tusen andra slagsmålsfilmer, så jag kan lugnt påstå att JAG vet vad JAG snackar o.

Alla fighter som sker i början och mitten av filmen är jävligt snygga och majoriteten av dessa är helt naturliga fighter (inga rep och vajrar utan rena slagsmål som i härliga Ong Bak).
Men en liten bit in i mitten av filmen så ska det vara mer spektakulära fighter och då blir det tyvärr alldeles för mycket Wire-Fu och faktiskt ganska illa gjord Wire-Fu.
Speciellt slutstriden innehåller en kavalkad av dåligt genomförda Wire-Fu stunts och när det inte är snyggt gjort så uteblir underhållningen.

Dialogen är ju inte heller ett mästerverk, men vi ska ju tänka på att detta är en film som till stor del handlar om att slåss (I fight you), (fight), (kill him) och så vidare.
Jag tycker att början och fram tills mitten av filmen är ganska bra, tuffa och snygga slagsmål blandat med lite typisk asiatisk humor och en liten kärleksflirt som har ett visst underhållningsvärde.
Men efter ungefär 70 minuter så börjar det att dala och istället är det vajrarna som får styra över slagsmålen.

Jag ger Man of Tai Chi två hyfsade Crane kicks och ser framemot Keanus nästa försök som förhoppningsvis blir lite bättre. 

Regissör: Två nya regissörer står för produktionen. Alan Taylor som är jävligt känd, men brukar normalt sett mest arbeta som gästproducent och bara göra ett visst antal avsnitt i till exempel en tv-serie. Han har regisserat avsnitt av Game of Thrones, Mad Men, The Sopranos, Lost med mera med mera. James Gunn är ett uselt skämt till regissör och manusförfattare. Med filmer som Scooby-Doo 1 och 2 i bagaget inser man redan här att Thor: The Dark World kommer att vara en kass film.

Manus: Även här är det två nya ansikten som skrivit manus. Christopher Yost är också mycket känd, dock bara i vissa kretsar. Kretsarna jag talar om är barn och stora Marvelfans som jag. Han har sedan 2002 arbetat enbart med att överföra serietidningar från Marvel till teckandfilm/serie. Christopher Markus har skrivit manus till alla tre filmerna om Narnia, Captain America, Pain&Gain och skriver även manuset till Captain America 2.

Budget: Ynkliga 170 miljoner dollar. Vilket enligt mig är ganska lite eftersom jag på förhand hade tänkt mig en siffra runt 250 miljoner.

Handling:
Efter den första filmen om Thor och sedan Avengers så beger sig Thor hem till Asgård för att hjälpa till att städa upp bland de nio rikena (planeterna/dimensionerna). Det är fullt krig mellan allt och alla och Thor måste svinga sin hammare (porrig metafor om ni fattar vad jag menar) för att se till att folk rättar sig i leden.
Kvar på jorden är Jane Foster (Natalie Portman) som trugar och längtar efter sin hunkiga Thor som aldrig dyker upp.

Janes assistent hittar något underligt i en gammal fabrik och Jane börjar ranta runt och se vad hon kan hitta. Mitt i denna stora lokal hittar hon en stor sten eller liknande och inne i denna sak så lyser ett rött sken. Detta röda sken hoppar sedan in i hennes kropp och vips så har hon tagit den mytologiska Etern i besittning.
Innan detta händer så får man en kort förklaring om vad Etern är (som om jag inte visste detta innan). På/I en av de nio planeterna/dimensionerna så bodde Svartalverna, de kontrollerade Etern, en otrolig kraft som kunde skapa supersoldater och mäktiga vapen. Odens pappa kunde inte acceptera att Svartalverna hade en sådan makt och bestämde sig för att utplåna dem (det finns tydliga referenser mellan Odens pappa, Oden och USA. Alla anser de att de är världspoliser). När detta var gjort kunde man inte förstöra Etern eftersom den oförstörbar, istället gömde man den någonstans.

Efter att Jane fått Etern så visar det sig att den svarta vikingaguden Heimdall inte längre kan se Jane (Heimdall har ju gåvan syn bortom synen. Han kan se allt som händer i universum).
Heimdall berättar för Thor om detta och han blir mycket orolig och åker ner till jorden för att kolla upp Jane.
Efter det att Jane fick Etern så vaknar ett antal Svartalver upp i sitt rymdskepp (ja de var tydligen inte utplånade och de har fan i mig ett rymdskepp, alla har rymdskepp nu för tiden).

Thor tar med sig Jane till Asgård för att få en läkarundersökning och efter ett tag fattar Oden att det är Etern som Jane bär på. Malekith (Svartalvernas kung) skickar iväg en av sina supersoldater för att hämta Jane och samtidigt sker en fullskalig invasion av Asgård. Nu ska det krigas och förstöras.
I Avengers var det massförstörelse av New York och i Thor 2 är det massförstörelse av Asgård.

För att kunna besegra Malekith så tar Thor Loki till sin hjälp och det slåss lite mer och mer förstörelse. Man kan säga att Thor 2 i princip är en kopia av Avengers med en lite annorlunda story, men samma tema gällande förstörandet av stora byggnader.

De två nya manusförfattarna ha försökt att kopiera det humoristiska slapstick konceptet som fanns i den första filmen, men jag tycker inte att de lyckas särskilt väl. Det finns några scener som är smått underhållande, men majoriteten av humorn känns framtvingad och allt för förutsägbar.
En scen i början där Asgårdarna krigar mot några skumma typer så kommer Thor på besök för att ordna biffen. Då kommer en enorm stenjätte till slagfältet (tydligen den skumma typernas ledare). Stenjätten vrålar och fräser och Thor säger "Ok, I accept your surrender". Alla de skumma typerna skrattar och sekunden senare svingar Thor hammaren och monstret pulvriseras och de skumma typerna blir helt tysta och Thor säger "Whos next?".

Det är också enormt tröttsamt att man igenom hela filmen ska göra reklam för den första filmen om Avengers (mycket snack om Battle of New York och tittaren pressas på att springa och köpa DvDn). Massa snack och reklam om/inför nya Avengers och nya Captain America. Tittarna vet redan att det kommer en Avengers 2 och en Captain America 2, vi behöver inte konstant påminnas om detta i nästan två timmar.

Thor: The Dark World är betydligt sämre än sin föregångare och jag ger filmen två mycket klena och rostiga hammare i betyg 

Regissör: Denis Villeneuve. För mig är denna snubbe helt okänd. Även när jag kollar upp honom kan jag inte minnas att jag sett något som han gjort tidigare.
Manus: Aaron Guzikowski. Han är också okänd och har bara skrivit manus till en film innan Prisoners. Contraband med Mark Wahlberg (en medioker tvåa i betyg).

Skådisar: Hugh Jackman, Jake Gyllenhaal, Terrence Howard och Paul Dano är de stora namnen som ska dra tittare.
Budget: 46 miljoner dollar. Detta var faktiskt ganska överraskande lågt med tanke på att både Gyllenhaal och Jackman normalt sett tar ett stort gage för att medverka i en film. De måste ha varit generösa denna gången.

Handling
Jackman spelar karaktären Keller Dover och är en typisk amerikansk arbetarkille som ligger lågt på inkomstskalan. Han har en fru, tonårsson och en dotter som är runt 6 eller 7 år skulle jag tippa på.
På gatan där de bor har de några vänner, familjen Birch. De har det lite bättre ställt och brukar bjuda in Dovers för att fira Thanksgiving. Familjen Birch består av pappa Franklin (Terrence Howard), fru, tonårsdotter och ytterligare en dotter runt 7 år.

Innan Dovers går över till Birchs för att fira så är barnen ute och leker. En sliten och suspekt husbil står parkerad nere på gatan och Dovers dotter börjar klättra och slå på den.
De drar sedan till festen och senare så går de två unga flickorna ut för att leka, men de kommer aldrig tillbaka. Med ens så misstänker pappa Dover att det kanske är du skumma husbilen och dess förare som tagit baren och de ringer polisen.

Kommissarie Loki (Jake Gyllenhaal) får larmet och de hittar snart husbilen på en stor tom parkeringsplats. När de närmar sig husbilen försöker föraren fly, men det hela slutar med att han kör rakt in i ett träd. Husbilens förare Alex Jones (Paul Dano) grips på plats och förs till polisstationen för att förhöras. Där visar det sig att Alex har något mentalt handikapp och rent intelligensmässigt är han som en tioåring. Polisen hittar inget som knyter Alex till försvinnandet av de två unga flickorna och måste därför släppa honom.
Men Keller är övertygad om att det är Alex som kidnappat barnen och han åker till polisstationen för att "prata" med Alex.
Tumult bryter ut och Alex viskar något till Keller (They cried when I left them). Tråkigt nog är det bara Keller som hör denna viskning och när han berättar för polisen så verkar de inte tro honom.

Keller är rasande och i ren desperation bestämmer han sig för att ta lagen i egna händer. Han kidnappar Alex när han är ute på promenad med sin hund och tar honom till ett övergivet hur (Dovers gamla familjehus) och där ska han växla några ord med Alex och pressa honom på sanningen. Han berättar på Birch (Terrence) att han tagit Alex och behöver hans hjälp med att "prata" med honom. När jag säger att han vill prata eller ställa några frågor så menar jag givetvis att han tänker/ska slå skiten ur Alex tills det att han berättar sanningen.

Kommissarie Loki letar vidare efter en annan misstänkt person som kanske kan ligga bakom bortförandet.
Loki är en ganska hårdkokt snut som tidigare har löst alla sina fall. Uppenbarligen är han inte den typiske regelryttaren, utan han kör sitt eget race och går gärna in hos misstänkta och rotar bland deras saker i jakt på bevis. Självklart gör han detta utan husrannsakan.
Att göra så är ett grovt brott i USA och Sverige. Gör man så kan alla eventuella bevis som hittas anses som ickebevis under en rättegång. Loki gillar också att hota eller slå sina misstänkta och jag får väl säga att han är en typisk polis.

Filmen fortlöper och Keller lyckas får fram att det faktiskt skulle kunna vara Alexs mamma som är den egentliga kidnapparen/kidnapperskan.
Han åker hem till henne och där är det hon som tar kommandot genom att dra fram en revolver. Hon berättar att det är hon som tog barnen och sedan tvingar hon ut Keller ur huset, backar undan en bil och där under finns en lucka i marken. Hon skjuter Keller i benet och tvingar honom att hoppa ner i ett djupt hål. Sedan stänger hon luckan och backar tillbaka bilen.
Här kommer det första och kanske till och med det enda som gör mig irriterad och förbryllad.

Efter Keller hoppade ner i hålet så har Loki lyckats hitta Alex i det övergivna huset och han kopplar ihop ett och ett och beger sig snabbt till mammans hus. Detta förlopp sker på bara ett par timmar, eller det känns så åtminstone då det inte finns någon indikation på att det gått någon lång tid.
Loki anländer till mammans hus och ser henne med Kellers dotter och mamman injicerar något i hennes arm. Loki säger till mamman att lägga sig ner på golvet men hon vänder sig om med revolvern i handen och Loki skjuter ihjäl henne.

Efter det tar han flickan och kör till sjukhuset. Nästa dag ser man bilder från mammans hus där polisen gräver i marken runt omkring huset för att se om det finns eventuella kroppar efter tidigare försvunna barn och sedan får man se att Loki läser en tidning (verkar som om detta är typ efter två till tre dagar senare). I tidningen finns det en bild på Keller och det står att han är försvunnen. Sen slutar filmen.

Det var detta som gjorde/gör mig förbannad.
Hålet/luckan under bilen ligger bara ett par meter från husets ytterdörr. Om det nu bara tog ett par timmar innan Loki kom till huset varför i helvete hör inte Keller detta nere i hålet? (det är inte ljudisolerat). Varför skriker han inte på hjälp? Om då sen polisen kommer dit för att leta och gräva och hitta bevis, varför i helvete har de inte flyttat bilen eller kollat under bilen?
Förmodligen var polisens tekniker riktiga klåpare.
Scenariot påminner om mordet på Marina Johansson där Stockholms bästa kriminaltekniker missade en blodig madrass (det fanns inget blod på ena sidan, men på andra sidan var det massa blod). Hur fan kan man missa det? De missade även ett stort skotthål i väggen alldeles bredvid sängen med den blodiga madrassen. Måste varit samma klåpare som i filmen Prisoners.

Det finns faktiskt en sak till som är lite irriterande.
Jag har ju i andra recensioner skrivit om betydelsen av skådespelare och deras insatser i filmen.
Vad jag inte förstår är varför Terrence Howard är med överhuvudtaget. Han är en bra och ganska känd skådis, men i Prisoners så tillför han inget.
Han ska vara den personen som är motsatsen till Keller. Terrence karaktär tycker inte det är rätt att kidnappa Alex och bla bla bla moraliska och etiska frågor samt att man måste låta lagen/polisen sköta situationen. Terrence är heller inte med så mycket i filmen och när han är med så har han knappt något att säga.
Istället skulle de kunna ha tagit en okänd svart skådespelare som gjort samma jobb.

På det stora hela en ganska okej film. Jag som ganska nybliven förälder kan nu fatta hur hemskt det är når något händer ens barn och hur man säker själv skulle reagera i en sådan situation.
Känslan av Kellers desperation påverkar mig och jag kan känna den förtvivlan och ångest som han känner i filmen. Vad skulle man inte göra för sina barn är frågan som ställs.

Jag delar ut två mycket starka kidnappare till Prisoners. 

Regissör: Gavin Hood
Manus: Gavin Hood (screenplay), Orson Scott Card (det är han som skrivit boken).
Budget: Ca 110 miljoner dollar.

Jag har inte läst boken som skrevs av Orson Scott Card 1985. Dock känner jag till honom och vet att han är ett riktigt ärkesvin, galen högerkristen och hatar allt vad homosexualitet innebär. Han har skrivit flertalet krönikor och artiklar i olika amerikanska tidningar där han uttrycker sitt hat och sin avsky för homosexuella och samkönat leverne.   
Men vi ska ju recensera filmen och inte svinet Orson Scott Card. Så jag får försöka skilja på de två så gott det går.

Först vill jag börja med att ställa mig själv och er frågan om hur det kommer sig att massa recensenter jämför och drar paralleller mellan Enders Game och Starship Troopers från 1997.
Den enda minimala liknelsen är att i Enders Game kämpar vi också mot rymdvarelser som "ser" ut som insekter. Men inte i närheten av hur monstren såg ut i Starship Troopers (Arachnids).

Filmen inleds med en superkort introduktion (Långt in i framtiden). För 50 år sedan blev jorden invaderad av rymdvarelser och tydligen bestämde arméns ledare att vi skulle kalla dessa rymdisar Formics (inte en aning om varför de får ett sånt mesigt namn och om det betyder något speciellt). Människorasen blev nästan förintad, men en hjälte vid namn Mazer Rackham offrar sitt liv och genom att kamikaza fiendens flaggskepp så lyckas människorna vinna.

Efter denna introduktion kastas vi rakt in på en skola för begåvade barn. Inte en vanlig skola med träslöjd, hemkunskap och religion, utan en skola där eleverna ska tränas i militärtaktik och andra krigiska kunskaper. Dessa barn är tydligen jordens framtid och hopp för att kunna stoppa ett framtida invasionförsök av Formicerna.
På denna skola går eleven Ender Wiggin, ett geniernas geni. Hans kapacitet att läsa sina motståndare och kontra vad som komma skall är tusen gånger bättre än den legendariska schackspelaren Garri Kasparov.

Efter ett tag så blir Ender antagen till militärskolan för att genomgå en rigorös träning tillsammans med andra barn som är typ 14.
Kriget som potentiellt ska utkämpas styrs nämligen virtuellt. Med hjälp av avancerade datorer/skärmar så styr barnen sina attackskepp (drönare) och ger dem order. Det hela skulle kunna jämföras med ett mycket avancerat virtuellt spel.

Några recensenter har ställt frågan om varför inte de vuxna skulle kunna styra dessa drönare, uppenbarligen har de inte sett filmen. Harrison Ford spelar den buttra realisten Colonel Graff.
I ett klipp förklarar han nämligen varför just barn har fått uppgiften att utkämpa ett intergalaktiskt krig. Det är nämligen så att barnens hjärnor snabbare och enklare kan ta åt sig ny kunskap än en vuxen. De är dessutom bättre på att spela dataspel än vad vuxna är och eftersom kriget inte utkämpas i traditionell stil utan istället framför datorn så är det bara så att barnen passar bättre.

Ender visar sig vara en naturlig ledare, dock inte med en gång. I början har han lite motgångar med andra elever som inte gillar honom.
Filmens budskap är att krig inte är särskilt bra och vore det inte bättre med fred.
Colonel Graff är en typisk militär. Hans mantra är att attack är bästa försvaret och att det är VI mot DEM och enbart en kan gå segrande ur striden.
Wiggen är lite mer avvaktande. Han förstår allvaret i situationen, men han har också en moralisk och etisk sida och ställer sig frågor om vad som är rätt, fel, vilka är de onda och goda, varför måste vi kriga, varför kan vi inte ha fred och så vidare.

Simulation efter simulation och allt större krav ställs på lilla Ender. Allt som tiden går kommer vi närmare den potentiella slutstriden och det är nu dags att för att ta examen. En sista jättesimulation för att kunna avgöra om Ender är redo att kommendera hela rymdflottan och ge sig iväg till Formicernas hemvärld och där förgöra dem.
I denna avgörande simulation visar Ender vart skåpet ska stå och han lyckas förstöra Formicernas planet och utplåna dem. Alla barnen är glada och Graff och övriga generaler, amiraler som är på plats är mycket nöjda.

Då dyker det upp bilder på datorskärmarna av Formicernas förintade planet i realtid och Ender frågar hur det kommer sig att dessa bilder dyker upp.
Det visar sig snart att Ender har blivit lurad. Denna sista simulation var ingen simulation, utan det sista och avgörande slaget mot Formicerna.
När femöringen ramlar ner förstår Ender att han personligen är ansvarig för att ha massmördat en hel ras och detta kan han inte hantera. Han flyr fältet.

Under filmens gång får man se små klipp med scener där Ender spelar ett spel och i detta spel dyker hans bror, syster och en annan underlig figur/monster upp.
Det visar sig sen under filmens slut att Formicernas drottning (tydligen lever Formicerna som ett samhälle av myror eller bin. De har en drottning som ger order och om denna drottning inte finns/dör så dör även resten av samhället) kontaktat Ender via telepati.

Det är nu som klyschiga klyschor kommer. Ender bestämmer sig för att han måste åka till Formicerna förstörda planet och där nere i en grotta möter han den döende drottningen som visar Ender att det finns ett ägg med en ny drottning. Här bestämmer sig Ender att han har ett moraliskt och etiskt ansvar för detta ägg eftersom det var han som förintade Formicernas möjligheter om en framtid.
Det hela slutar med en irriterande scen:
Militären har get Ender en befordran, han är nu amiral och kan göra vad han vill. Han har därför tagit ett litet skepp och begett sig djupt ut i rymden för att hitta en avlägsen planet för att kunna "kläcka" drottningen där och ge Formicerna en ny chans till en framtid.

Ender skickar ett brev till sin syster där han förklarar att han kommer att vara borta ett bra tag eftersom han är på ett humanitärt uppdrag.
"Now we will see if I´m as gifted at peace as I am at war" THE END!

Enders Game har fått blandade betyg. Mest tvåor, men också en del fyror och femmor.
Dessa fyror och femmor kan ifrågasättas när man läser de recensionerna och hur de har kommit fram till att detta är en fantastisk film som belyser hemskheterna och svårigheterna kring krig.

För mig var det ganska uppenbart vad som skulle hända och man fattade ganska fort att det skulle komma ett sådant scenario.
Inte heller känner jag att något specifikt har belysts eller diskuterats. Krig är krig och i krig dör man.

Är det nödvändigt med krig? En omöjlig frågeställning tycker jag.
Vissa krig är säkert ett måste medan andra kanske är mer tveksamma.
Det man kan vara överens om är att krig leder till lidande, men så länge det finns saker att kriga om så kommer det alltid att finnas krig. Filmens anledning till krig var att Formicerna massproducerade barn och det fanns inte tillräckligt med plats eller naturtillgångar för att överleva (precis som det är på riktigt) och Formicerna väljer att invadera jorden för det är den planet som är bäst lämpad.

Filmen är stundtals snygg, med hyfsade effekter. Men det händer inte så mycket och om man lirat lite rymdspel så tröttnar man fort.
Det är också en jädra massa militärjargonger och jag som inte gjort lumpen eftersom jag hade och fortfarande har stora problem med auktoritära personer hade för länge sedan skjutit alla mina överordnade.

Enders Game får två mycket svaga myror.

Jag undrar hur många bokserier det finns som handlar om det övernaturliga och som riktar sig till unga kåta killar och tjejer mellan tio och tretton.
Vi har ju böckerna Twilight som handlar om vampyrer och varulvar och som blev till fem usla filmer som trots sin uselhet drog in MULTUM med pengar.

Nu så har turen kommit till bokserien The Mortal Instruments att bli filmatiserad. Det finns tydligen 5 böcker i denna serie och en sjätte på väg. Böckerna är skrivna av en kvinna som heter Cassandra Clare. Jag har själv inte läst någon av böckerna och hade fram tills nu aldrig hört talas om bokserien, trots att jag har ganska bra koll på utbudet av fantasyböcker. Men jag tror att det beror på att målgruppen är samma som till Twilight. 
Man ska vara tolv, lite småkåt, lite efterbliven och inte ifrågasätta saker som är fullständigt ologiska. Det sistnämnda brukar dock inte vara något problem eftersom majoriteten av tolvåringar inte är allt för skarpa och missar allt som är helt tokigt.

Regissör: Harald Zwart. En holländare som flyttade till Norge när han var tolv och valde att stanna där. Han har bara gjort bajs, men var förmodligen inte så dyr i drift så därför valde Constantin Film Produktion honom. Hans tidigare skit består av bland annat Hamilton-1998 och den horribla remaken av klassikern Karate Kid som inte hade ett smack med karate att gör då det istället är Kung Fu han får lära sig.

Manus: Cassandra Clare har deltagit i processen med att föra över sin första bok till film. Detta har hon gjort i samarbete med Jessica Postigo som tydligen är den person som också arbetar med nya Tarzan. Hon har ingen tidigare erfarenhet what so ever.

Handling
Femtonåriga Clary börjar plötsligt rita en underlig symbol om och om igen som ser ut som en stenbock (det visar sig senare att denna och andra symboler är hederliga runor som vikingarna använde). Hon oroar sig lite över att hon inte vet varför hon ritar denna symbol och på sin födelsedagsfest ser hon en ung tjej och kille mörda en annan snubbe på en nattklubb.
Senare får Clarys mamma "besök" av några skumma och elaka typer som uppenbarligen har någon läder och lackfetisch. Dessa tillsynes arga besökare letar efter något, en bägare. Deras chef Valentine är ute efter denna kopp.
Efter ett kortare och ganska meningslöst slagsmål så får Clary ett samtal från sin mamma, hon skriker till Clary att vad hon än gör så får hon inte komma hem, det är för farligt och istället måste hon leta upp mammans pojkvän Luke. Här kommer det lite ologiska dumheter, mamma varnar dotter och dotter springer raka vägen hem. Samma förutsägbara och trista premiss som 95% av alla skräckfilmer. Hmmm jag är inne i min säkra lägenhet eller hus, jag hör eller ser skumma saker utanför, bäst att jag ger mig ut i bara kalsongerna/trosorna för att se vad som lurar där ute i mörkret  (EPIC FAIL). Barrikadera dörren, ta fram kniven eller bössan "ZZZZZZZZZZZZZZ".

Väl hemma märker Clary att hela lägenheten är sönderslagen och att en argsint hund väntar på henne. Hon lyckas låsa in hunden som då förvandlas till något som ser ut som en zombiehund. Clary spränger zombiehunden i luften men den regenererar och tänker ge sig på henne igen. Då kommer snubben som hon såg döda en annan snubbe på nattklubben och han dödar zombiehunden.
Clary är ledsen och rädd och frågar "Vad fan var det för något?", snubben svarar "Du kommer inte att tro mig", men säger till trots att det var en demon. Mycket riktigt, Clary tror inte på att det finns demoner. Det kommer att ta lång tid innan hon ger med sig och bara efter att ha sett en massa konstigt skit.
Lite sunkig Dana Scully/X Files över dessa scener. Hur mycket skit ska man bli tvungen att se innan man tror på det?
Om jag ser ett spöke så ser jag ett spöke och tror på att det finns spöken. Men vissa människor måste uppenbarligen praktiskt taget bli rövfingrade av ett övernaturligt väsen innan de verkligen fattar att allt är på riktigt.

Det visar sig att snubben är en Shadow Hunter (demonjägare). Dessa personer är inte normala människor och besitter speciella krafter. Här kommer en annan sak som är lite irriterande, dessa Shadow Hunters kallar vanliga människor (mundanes/vardagliga) och det är ju uppenbart att författaren Cassandra Clare snott det från Harry Potter och vad de kallar människor som inte kan magi (mugglare) och sen har hon ändrat det lite och vips så är det hennes grej. För fan, gör något eget och unikt. Inte kopiera och låna, utan hitta på något själv. Hur svårt kan det vara?

Låt oss nu fortsätta. Otroligt nog är inte heller Clary en vanlig mundane, utan hon är tydligen också en Shadow Hunter. Hennes mamma var tydligen en av de bästa i branschen, men mamman ville inte att dottern skulle veta så hon har genom magi raderat dotterns minne.
Så nu måste de fixa Clarys minne så hon kan komma åt sina krafter. För att göra detta måste de besöka vampyrer som the Shadow Hunters har ett fredligt avtal med. 
Dock så går allt åt helvete och en av Clarys mundane polare kidnappas och blir förvandlad till en vampyr. LOGIK??
Vi har nyligen fått veta att efter år av dödande och strider så hade ju Shadow Hunters och vampyrerna slutit ett avtal och nu är det äntligen fred. Nej, då ska några random vampyrer sätta allt på spel bara för att ta Clarys polare (man får heller aldrig någon förklaring till varför de gör det eller om det var iscensatt av elaka demoner).

Okej, nu är polaren en vampyr, fast han har inte fattat det än för ingen har berättat det för honom. 
Och eftersom ingen har berättat det för honom så är han ingen riktig vampyr än?????? Detta eftersom han kan knata omkring i dagsljus vilket vampyrerna inte kan ju.
Han är heller inte stark och snabb som alla vampyrer. Något måste ha gått fel. Är han en vampyr eller inte??? Detta får vi inget svar på

Nu måste alla hjälpas åt att hitta den där koppen som den där Valentine var ute efter. Massa slagsmål, massa ostiga repliker, massa klyschiga repliker.
Alla Shadow Hunters klär sig i lack och läder, gärna i ett linne så alla tolvåriga tjejer kan se killarnas klena, bleka och fejktatuerade armar och de kvinnliga jägarna måste också alla ha lack, läder, kort korta kjolar och gärna lite höga klackar och se ut som prostituerade för då tänder ju de tolvåriga killarna till. Vi vet ju alla också att man är extra rörlig och kan slåss mycket bättre i kläder som sitter åt som åta helvete. Och högklackat är jäkligt effektivt när man ska springa och hoppa omkring.

Som jag sa är manuset supercheesy med riktigt dåliga repliker och inte roligt överhuvudtaget. Killen som träffar Clary först ska spela den tuffa, men ändå sårbara killen som är grymt duktig med att komma med snabba comebacks.
Exempel
I scenen där de besöker vampyrerna för att försöka fixa Clarys minne utspelar sig följande:
Clary, mundanekompisen, en shadowbrud , en annan shadwokille och shadowsnubben med de snabba comebacksen kommer in på stället.
De möts av snubben som äger stället och han säger att de inte är inbjudna, men att de får stanna tack vare att det finns en snygging i gänget. Då svara snubben med comebacksen "tack", precis som om snyggingen skulle vara han. Uppenbarligen är det meningen att detta ska ses som lite skämtsamt, men det blir ju så jävla ostigt bara

En annan mycket irriterande sak är uttal och språkkunskaper. En av shadowkillarna "Alec" är en brittisk skådis men bosatt i Kanada. Han har grava problem med att hålla sig till ett språk. Ena scenen pratar han brittisk-engelska och i nästa scen hardcore amerikansk förortsdialekt. Bestäm dig för fan!!!!!!!

Filmen har precis som Twilight fått en mycket blandat mottagande. Ibland tycker jag det är lite konstigt och svårt att veta vilka som verkligen är hardcore fans eller inte.
Vissa fans till böckerna säger att de minsann är superlojala mot böckerna och att filmen var usel och inte alls lik böckerna, medan andra fans också påstår att de är lojala mot böckerna och att filmen var fantastisk och följde boken jättebra.

Jag har ju inte läst böckerna så jag kan ju inte veta vilka som ljuger eller inte. Men jag tyckte filmen var ett stort pissigt skämt och om de som säger sig vara trogen böcker och samt tycket att filmen förtjänar högsta betyg är förmodligen de som är lögnarna eller så lever de i total självförnekelse.

Filmen förtjänar inte mer än en svag demon.

Regissör: Guillermo del Toro
Manus: Guillermo del Toro och Travis Beacham

Alla borde veta vem Guillermo del Toro är. Den korta och lite runda mexikanen med det oansade skägget.
Han slog igenom med buller och brak 2006 med filmen Pans labyrint. Efter den kom en annan ganska bra film som hette El orfanato (Barnhemmet), Splice 2009 och sen jobbade han med Kung Fu Panda 2. Man kan säga att Guillermo är en ganska stabil producent, regissör och manusförfattare.

Vem fasiken är då Travis Beacham? Inte en aning, förutom att han var delvis ansvarig för skitfilmen och megafloppen Clash of the Titans.

Filmen är fullspäckad med kända och relativt kända skådespelare. Återigen är det Hollywood som tror att om man tar en drös kända och omtyckta skådespelare från andra filmer eller tv-serier så blir det automatiskt en bra film. Vi vet dock hur ofta Hollywood haft fel när det gäller att tänka på detta sätt.

Skådespelare
Charlie Hunnam (Hunken som spelar Jax Teller i serien Sons of Anarchy).
Diego Klattenhoff (Hunken som spelar Mike Faber i serien Homeland och Donald Ressler i serien Blacklist).
Idris Elba (Hunken som slog igenom i serien The Wire som Stringer Bell).
Rinko Kikuchi (Söt tjej som mest är känd för sina kampsportsfilmer från Hong Kong).
Charlie Day (Tröttsamma och jobbiga komediskådisen som slog igenom i serien It's Always Sunny in Philadelphia).
Burn Gorman (killen som alltid får spela roller som är lite konstiga, läskiga eller rentav lite pedofilaktiga).
Max Martini (Mest känd som en snubbe som tar sig ann vilken skit som helst för att få ihop till brödfödan, dock en underskattad skådis enligt mig).
Clifton Collins Jr. (Killen som ofta porträtterar elaka latino/maffiasnubbar. Ganska solid skådis).
Ron Perlman (Vår älskade Ron från Sons of Anarchy, Hellboy, och givetvis från superserien Beaty and the Beast 1987-1990).
Larry Joe Campbell (Den lilla runda snubben som fick sitt stora genombrott i serien According to Jim/Jims värld där han spelar mot James Belushi).

Detta är listan över de kända och semikända skådespelarna som medverkar i Pacific Rim. 
De flesta fyller ett syfte medan andra är helt meningslösa och bara lett till att filmen blivit sämre och kostat mer i form av gage till skådisarna.

Idris Elba spelar General Stacker Pentecost. Han ska vara den tysta, mystiska och hårda typen som tar alla svåra beslut. Problemet är att han egentligen inte tillför något till filmen.

Charlie Day spelar Dr. Newton Geiszler, en nörd som givetvis är den som kommer på allt som är avgörande för att filmen ska sluta lyckligt. Han är så jävla jobbig hela tiden. Som en liten ettrig mygga surrar han runt i varje scen och med sin irriterande pipiga stämma förstör han hela filmen.

Ron Perlman spelar Hannibal Chau, killen som är bossen för svartamarknaden i Hong Kong. Jag älskar Ron, visst har denna legend gjort en del skit precis som alla andra, men jag fattar inte hans roll i filmen. Fyller inget syfte alls, och det som han senare skaffar fram skulle i princip kunna fixas av någon annan person.

Larry Joe spelar en byggnadsarbetare och är med i ungefär 20 sekunder. Han har en scen där han ses tillsammans med en massa andra byggnadsarbetare och Charlie Hunnams karaktär.

I denna scen är det typ 100 okända statister som spelar byggnadsarbetare och vars syfte är att bara stå där i skitiga arbetskläder. Men så dyker Larry Joe upp i scenen och hans syfte är det samma som statisterna. Han ska bara stå där och se smutsig ut. Kunde man inte då helt enkelt bara tagit 101 okända statister och då valt att inte ha med Larry Joe i den scenen??
Fullständigt idiotiskt.

Handling
Svårt att säga om det är relativ nutid eller en aning in i framtiden. Jag skulle tippa på att det kan vara en sådär tio år eller så framåt i tiden.
Någonstans i stilla havet uppenbarar sig ett fett jävla hål på havsbottnen, eller snarare en interdimensionell portal till en annan "värld".
Ur denna portal kommer det stora monster som till viss del påminner om dinosaurier, dessa elaka monster börjar attackera diverse länder och städer.
Attackplan, attackhelikoptrar, pansarvagnar, raketramper och annat diverse artilleri är inte tillräckligt för att snabbt ta död på dessa enorma varelser.
Så hux flux har människan satt sina egna intressen åt sidan och fokuserar nu på överlevnad och samarbete. Hur ska vi bäst kunna bekämpa dessa monster?
Jo genom att bygga feta robotar som styrs av människor och så kallar vi projektet Jaeger (Jägare på tyska).

Varelserna som man nu ska jaga väljer man att kalla Kaiju som är japanska och betyder ungefär "monster, odjur, best". In i robotarna vi hoppar och iväg åker vi för nu ska det spöas Kaijus till höger och vänster.
Vi får veta att till en början går det riktigt bra, dessa Jaegers dödar monster på löpande band. Men plötsligt så börjar det dyka upp större och större monster (de första var kategori 1, sen 2, 3 och slutligen 4) och det blir svårare och svårare för människorna att tillräckligt snabbt bygga större och tuffare robotar.
Det finns också ett annat problem som gör det svårt att slåss mot dessa monster från havsbottnen och det är piloterna som styr robotarna.

Vi får också veta att dessa robotar styrs med hjärnan, piloten hoppar in i sin robot och kopplar upp sig med hjälp av en fräck dräkt och en hjälm. Det som sägs är att den mentala ansträngningen under denna uppkoppling (människa+maskin) är alldeles för svår för bara en människa och tydligen ledde detta till att piloter under de första testerna och när man körde sina Jaegers fick hjärnskador.
Så nu måste varje robot styras av två piloter, en sköter vänster arm och ben och den andra sköter höger arm och ben. Piloterna måste också vara någorlunda kompatibla med varandra, ha liknande hjärnvågor och vara relativt disciplinerade. Ju mer lika hjärnvågor och disciplin desto lättare är det att manövrera dessa enorma robotar.

Så nu är det då dags för Charlie Hunnam som spelar Raleigh Becket att tillsammans med sin bror hoppa in i sin robot som de gett namnet "Gipsy Danger/Zigenare farligheter??". Jag har ingen aning om varför de valt detta namn. Roboten ser inte ut som en zigenare och brödernas efternamn (Becket) låter inte särskilt zigenskt tycker jag och det är dessutom inte politiskt korrekt att säga zigenare.
Skit samma! Tydligen är dessa två bröder värsta kungarna när det gäller att köra sin robot och spöa Kaijus.

Men den här gången går det inte så bra eftersom det dyker upp nya och fetare monster (kategori 3) och spöar skiten ur Gipsy Danger. Under fighten dör Raleighs bror och på något sätt lyckas Raleigh själv manövrera den trasiga Jägaren till säkerhet.
Efter detta vill han inte längre vara en pilot och tar istället anställning som byggnadsarbetare. Sedan det dykt upp större och större kategorier av Kaijus så har projekt Jaeger sakta men säkert tappat sin popularitet bland världens styrande politiker, kungar och diktatorer. Istället har man nu bestämt att man ska bygga enorma väggar/murar runt alla stora städer "The Wall of Light" och dessa murar ska hålla de elaka varelserna ute.

Det är här som jag får ett irritationsryck. Vi har stora robotar som slåss mot jättestora monster. Visst de större odjuren spöar de mindre robotarna. Då borde man uppenbarligen fokusera resurserna på att bygga super, duper megastora robotar. Nej, nej, vi ska bygga murar ala Israel runt alla större städer. Okej, men vad fan händer med de mindre städerna??? Ska världens ledare bestämma vilka städer som ska får murar och vilka som ska få sitt anus spräckt av monster?????
Det visar sig dock ganska snart att dessa murar lika gärna skulle kunna vara gjorda av glas då Kaijus lätt som en plätt river dem.
Men världens ledare vill inte återgå till att bygga Jägare, nej nej. Vi ska istället bygga större och tjockare murar.....
Det är ju ganska lätt att fatta att det rimligen borde ta FETT längre tid att bygga en enormt hög och supertjock mur runt till exempel hela Stockholmsområdet än vad det tar att bygga några robotar.

Efter att projekt Jaeger blivit nedlagt av världens ledare så har General Stacker Pentecost (Idris) lyckats skrapa ihop en hel del pengar genom att samarbeta med Ron Perlman (snubben som hade kontroll över svartamarknaden). Så Stacker har själv skapat ett team med Jaegers som ska genomföra en plan för att stoppa de elaka odjuren.
Till sin hjälp behöver han den talangfulle Raleigh Becket. Han jobbar ju på ett bygge med muren men det är inga större problem för Stacker att hitta honom. Men han vill inte komma tillbaka och hoppa in i en Jaeger, inte efter det att hans bror dog.
Här utspelar sig en scen som känns hämtad direkt från filmen Rambo 3. I Rambo 3 finns en scen i början där Rambo slåss med pinnar någonstans i Thailand. Detta för att vinna pengar som han sen ger till munkar och fattiga barn. Allt detta gör han för att sona för sina hemskheter han gjort mot andra människor och på så sätt få bättre karma. Han vill heller inte komma tillbaka, men några väl valda ord från Överste Trautman om att man ska rädda världen eller liknande gör att Rambo ändrar sig.

Det är precis som om Guillermo del Toro snott den scenen rakt av från just Rambo. Stacker pratar med Raleigh som inte vill komma tillbaka, Stacker säger sen att han måste komma tillbaka och hjälpa dem annars kommer det inte finnas något att komma tillbaka till. Detta klyschiga uttalandet får Raleighs innre kämpaglöd att vakna till liv och nu ska det fan slåss så in i helvete.

Andra saker som är jävligt löjliga är sättet som Guillermo del Toro försöker slänga in små scener med knasigheter som ska vara komiska, men som i själva verket bara är pinsamt dåliga och irriterande.

Ett litet exempel för att visa hur jäkla knasigt det är. I en scen så slåss roboten med en stor Kaiju och de river halva staden. Skyskrapor faller samman som en rad dominobrickor och här kommer den löjliga scenen. Zigenaren missar ett slag som istället körs rakt in i en skyskrapa. Här får man följa den långa robotarmen i semislowmotion hur den slår sönder kontor efter kontor för att slutligen stanna en millimeter från en vad jag kallar psykologpendel och sätter denna pendel i rörelse. Fullkomligt befängt.............

Andra småsaker som Guillermo del Toro inte verkar ha tänkt på allt för mycket är den tid det tar att landsätta eller sjösätta en Jaeger.
Det finns en scen som gör att man fattar att det tar ganska lång tid och inte enbart några minuter.
I början finns en scen som tydliggör detta.
1. När larmet går ska man ta på sig sin tuffa specialdräkt.
2. Rusa iväg till platsen där ens robot är.
3. Ta sig upp till robotens huvud där man ska koppla upp sig (robotarna är typ minst ett par hundra meter höga).
4. Sen ska de koppla upp sig och de tar en ganska lång tid, deras hjärnor ska synkas av en maskin sen ska de göra några manövrar (typ få robotens armar att röra sig så att de som övervakar de hela ska kunna kolla på en dator och se om den så kallade hjärnuppkopplingen är stabil).
5. Sen ska roboten sakta men säkert flygas iväg med hjälp av stora helikoptrar till det ställe där de ska droppas för att slåss.
Så man kan nog säga att de troligtvis kan ta minst 30-40 minuter innan alla prep är klar och sen tillkommer tiden det tar att flyga roboten dit den ska.

Det är detta som Guillermo del Toro tycks ha glömt redan efter den första scenen.
I kommande scener tar det ungefär 2 sekunder att preppa och få roboten dit den ska. Mycket irriterande.

Guillermo del Toro har kopierat flitigt. Tagit mängder med idéer från gamla filmer från 60-talet som då handlade mycket om monster som kom från havet eller vulkaner för att förstöra städer och döda människor. Helt klart kommer all inspiration gällande robotarna från Manga och Anime. Då det finns mycket material att hämta där gällande Mech (stora robobtar/stridsmaskiner).
Jag har sett att många recensenter säger att Del Toro kopierat eller tagit saker från Transformers. Helt jävla fel och totalt amatöraktiga uttalanden från dessa personer.
Transformers transformerar, blir till tuffa maskiner, bilar och annat, medan en Jaeger helt enkelt bara är en stor fet robot med ben och armar samt lite extra godis här och där. Men de kan inte transformera sig till något annat. Dessutom är en Transformer en intellektuell maskin från planeten Cybertron och en Jaeger har ingen IQ utan styrs ju av sina piloter. Så dessa outbildade recensenter som kallar sig allvetare kan ju kamma sig med en handgranat omgående och söka jobb på Aftonbladet eller Metro där deras usla recensioner passar bättre.  

Filmen är snyggt gjord, snabbt tempo, dock finns det stunder som gör att tempot saktar ner och filmen blir dålig (scener framförallt med Charlie Day - Dr. Newton Geiszler).
Tuffa strider som är betydligt mer välgjorda än striderna i de usla filmerna om Transformers.
I det stora hela en ganska bra genomarbetad film som är helt okej att titta på.
Den är inte fantastisk eller särskilt nytänkande och dialogen är ju inte framarbetad av någon som är med i Mensa.

Jag ger Pacific Rim två jägare.

Regissör: Neill Blomkamp
Manus: Neill Blomkamp

Neill Blomkamp är mest känd för sitt arbete med visuella effekter från till exempel Stargate SG-1, Dark Angel och Smallville.
Det var även han som skrev manuset till District 9.

Skådisar som filmen kretsar runt
Matt Damon spelar karaktären Max som är den ofrivilliga hjälten eller snarare den som är tvingad att axla rollen som hjälte.

Jodie Foster spelar försvarsminister Delacourt. Det är hon som är ansvarig för säkerheten på rymdstationen Elysium.

Sharlto Copley spelar mördarmaskinen Kruger. Jag tyckte jag kände igen Sharlto och efter en stund trillade femöringen ner, det är snubben som Wikus Van De Merwe i District 9. Han som sakta men säkert förvandlas till en räka. I District 9 var han en ganska feg och klen typ, men i Elysium har han buffat upp sig rejält.

Handling
Året är 2154 och 90% av jorden är mer eller mindre förstörd och utarmad av naturtillgångar. Överallt lever de mindre lyckligt lottade (större delen av jordens befolkning) i stora favelas/kåkstäder, medan de rika och privilegierade bor på rymdstationen Elysium.
På Elysium finns mirakulös teknik som kan bota alla sjukdomar, hindra åldrandet och nästintill återskapa en död människa. Allt man behöver göra är att vara en registrerad medborgare på Elysium och sen bara hoppa in i sin Bio bed. Men det är som sagt bara de som har gott om pengar som får bo på Elysium.

Nere på jorden är det kaos och brist på jobb. Robotar har ersatt den lokala polisen och det är Elysium som kontrollerar allt.
Max som tidigare är dömd för bilstölder, misshandel och innehav av dolt vapen arbetar på en fabrik som tillverkar de robotar som patrullerar stadens gator.
Det inträffar en olycka på arbetsplatsen och Max utsätts för en dödlig dos radioaktiv strålning och blir sedan informerad av en läkarrobot att han enbart har 5 dagar kvar att leva.
Det är här den ofrivilliga hjälteinsatsen kommer in. Max inser att hans enda sätt att överleva är att lyckas ta sig till Elysium och hoppa in i sagda biosäng.

Han beger sig till en snubbe som heter Spider för att be om hans hjälp. Avtalet de sluter är att Max ska hjälpa dem kidnappa en rik snubbe och få tillgång till dennes koder till bankkonton.
Dock väljer Max att de istället ska kidnappa chefen för bolaget som Max tidigare arbetade på innan han fick sig en radioaktiv kyss.
För att kunna göra detta så måste Spider göra lite ändringar på Max, nämligen installera ett exoskelett som gör honom starkare.
Efter detta så blir det lite strid när allt går åt helvete när de ska fixa informationen av hans tidigare chef.
Sen blir det mer fight och mer fight.

Jag hade ganska höga förväntningar på Elysium. Efter att ha sett diverse trailers så tyckte jag att filmen verkade fet.
Men vid detta laget borde jag ha lärt mig. En trailer innehåller ett hopkok av vad produktionen anser är de bästa scenerna och då är det klart att man kan bli jävligt lurad.
Om en film innehåller säg 100 scener och av dessa är 90 usla och sen har bolaget valt att pusha de 10 bra scenerna. Då tänker man ju när man ser trailern att filmen verkar lovande men sen när man sett helheten inser man att man har blivit gängknullad och fått en sådan där röd knullkula i munnen så man inte kan skrika på hjälp.

Jodie Fosters karaktär ska fungera som en klassisk superelaking som gör allt för att få mer makt. Men Jodie passar inte alls i denna roll tycker jag. Istället blir hennes tolkning mer som en sån där dålig och bitchig chef som man kan ha på jobbet som alla vill ska få sparken av ledningen. Den där typen som skyller alla sina misstag på andra, men trots detta påstår sig göra ett fenomenalt jobb.

Matt Damon tutar och kör och har lagt på sig rejält med muskler. Han gör en SciFi variant på Bourne, sparkar, slår och skjuter vilt. En okej insats, men inte mer.

Sharlto Copley spelar totala motsatsen till den roll han hade i District 9. Här har han lagt på sig en hel del muskel och spelar totalt psykotisk och gör en bra insats får jag säga.

Med en budget på 115 miljoner dollar så tycker jag att man borde kunna ha gjort så mycket mer när det gäller just framtidsaspekten. Allt som man får se är ju lite av rymdstationen, några små rymdskepp, två, tre framtidsvapen och det så kallade exoskelettet.
Jag har sett många filmer, tv-serier, manga och anime där det finns exoskelett och jag har då aldrig sett en sådan dålig tolkning av hur ett framtida exoskelett skulle kunna se ut.
Vi har en fabrik som bygger tuffa robotar, men man kan inte skramla fram ett coolt och häftigt exoskelett??

Nej, det ska se ut som ett gäng tältpinnar som sitter ihop med några fjuttiga fjädringar och som bara hänger på hans kropp fastsatta med kardborrband.
Det enda som verkligen sitter fast är delen i ryggen som är fastskruvad, en del på bröstkorgen och en del i huvudet som också är fastskruvad.
Om vi återgår till District 9 som bara hade 30 miljoner i sin budget så hade de ju mycket tuffare rymd/framtidsvapen och dessutom en supercool mech.
Det är ju för fan samma manusförfattare till båda filmerna så jag tycker att det tekniska innehållet i Elysium borde vara mycket bättre.

Actionscenerna är helt okej, men filmen är alldeles för långsam. Det är lågt tempo, lågt tempo och plötsligt blir det action med högt tempo en kort stund och tillbaka till lågt tempo. Detta gör filmen stundtals till ett snarkpiller. Filmen är också alldeles för förutsägbar, man vet i princip hur den kommer att sluta efter att ha sett ungefär 25 minuter och det är ju inte ett plus.

Sen är jag heller inte riktigt säker på vad Neill Blomkamp vill förmedla, vad är budskapet?
Att det suger att vara fattig?
Det är bra att vara rik?
De rika borde dela med sig?
Vi borde alla leva i harmoni?

Nej, stor besvikelse får jag säga. Jag får ladda ner District 9 igen och kolla på den igen för den var minst hundra gånger bättre än Elysium.

Det blir enbart två extremt svaga exoskelett i betyg  

Vår nya blogg lanserades idag. Om du fokuserar på den ska vi försöka att hålla dig uppdaterad. Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed.